”En offentlighetsprincip för dem som kan betala”

I vad som måste beskrivas som en stor seger för de kriminella, eller åtminstone för de som inte vill bli granskade, beslutade en oenig Högsta Domstol i februari att domstolar får lägga förbehåll på utlämnande av sina protokoll, det vill säga sina domar. De existerande databaserna påverkas inte av detta, utan alla domar i svenska domstolar för åren fram till HD:s beslut finns fortfarande fullt sökbara. Det som påverkas är domar från mars 2025 och framåt. Just nu utfärdar flertalet domstolar förbehåll på att lämna ut brottmålsdomar, och då just med förbehållet att handlingarna inte får göras sökbara för allmänheten. Vissa domstolar fortsätter dock att lämna ut domar utan förbehåll.

Högsta domstolens beslut att stoppa rättsdatabaser som Siren, Verifiera och andra från att fritt tillhandahålla domar, har resulterat i att vissa förespråkar ett licenssystem där staten bestämmer vem som får tillgång till rättsdata. Det är en utveckling som står i direkt konflikt med andan i en av Sveriges mest grundläggande fri- och rättigheter: offentlighetsprincipen.

Allt sedan den svenska yttrandefriheten och offentlighetsprincipen infördes år 1766 så har var och en, rik som fattig, oavsett yrke och behov, haft rätt att ta del av offentliga handlingar, inklusive lagakraftvunna domar. Detta är i sin undanskymdhet en hörnsten i vår demokrati vilken inte borde få göras beroende av vem som har störst plånbok eller flest jurister. Men det är precis vad som håller på att hända.

Om tillgången till rättsdata bakas in i ett licenssystem, där företag måste ansöka och betala för att använda informationen, riskerar vi att skapa ett A- och B-lag. På A-lagets planhalva spelar storföretagen, myndigheterna och de stora mediehusen. På B-lagets kant står de som inte har råd eller möjlighet: den enskilde frilansjournalisten, småföretagaren som vill kolla upp en framtida affärspartner, bostadsrättsföreningen som riskerar att hyra ut till någon med ett mörkt förflutet – alla lämnas utanför. Det är inte bara orättvist. Det är farligt. Hemliga domstolar eller hemliga domar hör inte hemma i en demokrati som Sverige.

Offentlighetsprincipen är inte till för att vara vacker på papper. Den är till för att användas – av alla, inte bara de privilegierade.

Tanken på ett licenssystem applåderas av de företag som säljer tjänsten att manuellt göra bakgrundskontroller och som räknar med att få licens för att hålla egna databaser. Likaså applåderar Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) som i så fall skulle få granska ansökningar om licens och skriva omfattande utlåtanden och beslutsunderlag. Den högst prioriterade uppgiften för en byråkrati är ju alltid att se till att man behåller – och helst utökar – arbetsuppgifter och beslutsrätt.

Rättsdatabaser har varit avgörande för flera av de viktigaste granskningarna i svensk journalistik de senaste åren. Utan dem hade avslöjanden om sexbrottsdömda förskollärare, korrupta makthavare eller våldsamma hyresgäster aldrig sett dagens ljus. Den 27/2 kunde vi i denna tidning läsa om 25 viktiga granskningar som inte hade blivit gjorda utan tillgången till rättsdatabaser där alla journalister, från den stora redaktionen till den ensamme frilansaren, kan ta del av domar – handlingar som vi alla äger gemensamt.

Att rättsdatabaserna ibland visar obekväma sanningar är inget argument mot deras existens. Det är snarare ett bevis på att de fungerar. Integritetsskydd är viktigt, men det får aldrig gå så långt att det urholkar grundläggande demokratiska rättigheter. Det är fullt möjligt att lagstifta om gallring, viss särskild sekretess och proportionalitet – utan att kasta ut hela principen om öppenhet med badvattnet.

Vi måste fråga oss: vilket samhälle vill vi ha? Ett där öppenhet och insyn är förbehållet de resursstarka, eller ett där alla har samma tillgång till information? Svaret borde vara självklart. Regering och riksdag måste nu agera och säkerställa att tillgången till domar även fortsättningsvis omfattas av offentlighetsprincipen – i praktiken, inte bara i teorin.

Licenssystem och restriktioner som hindrar journalister att ta del av offentlig information hör inte hemma i ett öppet samhälle. De som vill begränsa tillgången till domar, begränsar också medborgarnas möjlighet att fatta informerade beslut.

Det är inte bara ett hot mot journalistiken – det är ett hot mot demokratin.

Gunnar Axén
Styrelseordförande och ansvarig utgivare för Nyhetsbyrån Verifiera, medlem i Journalistförbundet