”Nyhetsjournalistiken har inte trivialiserats”

Journalisten berättade igår om den stora innehållsanalys som Institutet för mediestudier genomfört där man har analyserat 20 000 nyheter från 26 svenska medier från fyra regioner under åren 2007 till 2018.

Studien visar bland annat att talespersoner och pr-personer har blivit tre gånger vanligare i medier sedan 2007 och att andra journalister intervjuas oftare numera.

Det finns sammantaget inte stöd för att journalistiken i allmänhet blivit sämre, slår också studien fast. Journalistiken förblir ”häpnadsväckande oförändrad”, trots att strukturerna kring den förändras.

Lars Truedson är föreståndare för Institutet för mediestudier och har varit journalist i snart tre decennier. Det som överraskade honom mest med studien var att det har börjat röra på sig med andelen kvinnor i medierna på senare år.

– Anja Hirdman, professor, som har skrivit det avsnittet var inte så förvånad utan mest besviken över att det ännu är så ojämställt. Men jag är uppriktigt förvånad över att det har gått upp från 33 procent till 40 procent kvinnliga källor. Detta eftersom lite hade hänt på området när vi tittade på det 2007 och 2014. Det här kan ha flera förklaringar, att redaktionerna börjat titta på de här frågorna är en sak. Det är inte säkert att det beror på det, men skulle kunna vara en förklaring, säger Lars Truedson. 

Tror du Metoo haft inverkan på det här?
– Jag tror egentligen inte det, jag tror skärmarna inne på de stora tidningarnas redaktioner spelat en större roll. Alla de stora tidningarna följer andelen kvinnliga källor idag, de räknar och mäter. Ingen av oss vet säkert för det har vi inte undersökt, men det är vad jag tror och jag vet flera exempel på det, säger Lars Truedson.

Talespersoner och pr-personer har blivit tre gånger vanligare i medier sedan 2007. Det är väl en känsla man haft ett tag också, vad bör vi journalister göra för att runda detta?
– Den siffran är upp från en låg nivå, det ska man ha med sig när man tolkar det där. Men jag har väl också haft en sådan känsla att det har blivit vanligare. Det är klart att man ska använda pr-personer och pressekreterare för att komma till de med ansvar som man vill prata med. På det sättet kan pr-personer vara sköna att ha för journalister, dessutom framhåller de ofta att man jobbar hårt för att de som verkligen kan ämnet ska våga prata, vilket jag tror ofta är fallet. Det man kan göra är att visa upp det som reporter.

– Exempelvis hade Medierna i P1 det problemet när man för ett tag sedan ville ställa frågor till Aftonbladet. De har tillsatt den alldeles utmärkta Eric Rosén, som ska ta många av de svåra frågorna för cheferna, men ibland kan man markera att det är han man får men att det var någon annan man ville ha. Det är ett sätt att berätta den historien. 

Finns det något som tyder på att redaktionerna behöver bättre beredskap på detta idag, alltså muren av pr-personer man möter?
– All verksamhet är ju på något sätt medialiserad idag, den är anpassad till en medielogik vilket inte är konstigt eftersom medielogiken i sig är anpassad efter hur vi tar till oss information. Journalister har blivit bättre på att anpassa sina storys så det viktiga går fram till de som ska lyssna eller läsa. Sen är företagen och partierna bättre på att serva oss med information idag, på ett sätt som gör det enkelt för oss. Men det gäller såklart att ha ögat på bollen, inte bli bortkollrad, och komma ihåg vad det är för historia vi vill berätta. Den biten har egentligen inte förändrats gällande journalistiken idag, man kan verkligen använda pr-personer till sin fördel bara man inte nöjer sig. 

Fler kommuner och företag inser värdet av att ha en person som snabbt kan gå ut med information. Samtidigt vill de ibland styra informationen, det är ju egentligen två utvecklingsfaser som pågår parallellt. Hur ser du på styrkeförhållandena mellan de två, vilken går fortast?
– Ingen av oss har en tillräcklig överblick på det där. Men min känsla är att det görs mindre journalistik idag än vad det har gjorts. Det visar sig också i undersökningen att det är färre nyheter idag än för ett decennium sedan. Samtidigt är det också tydligt att de görs bättre idag. Det är en nedbantad, men professionaliserad verksamhet. Den högsta nivån är mycket högre idag, den bästa journalistiken når högre höjder och det finns fler aktörer på den högsta nivån. Men det här är min subjektiva känsla av vad som pågår.

Journalistiken blir allt mer tolkande slår ni fast. Vad får det för konsekvenser, positivt och negativt?
– Det negativa är att journalisten kan ställa sig i vägen för den historia som ska berättas. En positiv sak är att journalisten tar läsaren och lyssnaren i handen och gör ett svårbegripligt ämne mer begripligt. Det där kommer vi alltid få leva med, tror jag. All journalistik är tolkande genom urvalet men vi har nog ändå uppfostrat publiken till att uppskatta den allsidiga och sakliga, objektiva, om man kan säga så, stilen av rapportering. 

Andra journalister intervjuas oftare numera. Källor inom fackföreningar är sällsynta. Vad får det för konsekvenser?
– Det var en av de saker som förvånade mig mest. När jag började med det här på 1980-talet var arbetsmarknadsreporter en tung post på en tidning. Det fanns någon som höll koll på det området vilket det kanske inte gör längre. Men det här handlar också om en utveckling av ämnesområdet; ekonomifrågorna har vuxit i samhället i stort medan arbetsmarknadsfrågorna har krympt. Om journalistiken ska vara speglande så ska det ju också synas i sådana fall. Sen har det varit fler näringslivsföreträdare än fackliga företrädare i medierna när vi tittat på det här både 2007 och 2014. På senare tid har den här utvecklingen ökat.

Är det inte precis det här journalistiken anklagas för av kritikerna? Att vi hela tiden lyfter fram samma röster och liknande perspektiv, och glömmer vissa grupper?
– Ja, och ibland är det nödvändigt att göra det. När någonting har hänt i exempelvis en EU-fråga är det skönt att ha någon som Ekots EU-kommentator Susanne Palme som kan förklara vad som egentligen har hänt och hur saker påverkas. Det är klart att man också kan fråga forskare som Göran von Sydow vilket kan bli minst lika bra, men ibland är det av logistiska skäl bra att ha egen erfarenhet inom området. Jag är inte personligen så upprörd över detta, det kan vara en hjälp att få en att förstå.

”Det finns sammantaget inte stöd för att journalistiken i allmänhet blivit sämre utifrån olika aspekter”, skriver ni i studien. Vad grundar ni det på?
– En samlad bedömning, är det enkla svaret. Man får börja i det som journalistiken ofta anklagas för, att vi ställer oss i vägen för det som ska berättas, att det finns en ”tabloidisering” av innehållet och att det blir kortare och snabbare. Men det intressanta är att på de tunga områdena som sociala frågor, politik och brott är det snarare så att utbudet ökar. Det roliga är att vi nu kan kolla vad som läses mycket också, och de traditionellt tunga ämnena läses i stor utsträckning. Det är ett tydligt argument. Nyhetsjournalistiken har inte trivialiserats när man tittar på det. Den har inte tabloidiserats i den mening att man bara skriver om kändisar. Snarare har nöjesmaterialet sjunkit en aning. Vi hittar helt enkelt inte stöd för mycket av det som brukas sägas ha blivit sämre i medierna.

Är det affärsmodellerna som driver på det här? Man tror inte på räckvidd längre utan på att sälja prenumerationer?
– Jag tror det betyder jättemycket. Att prenumerationsmodellen är det som ska rädda medierna driver nog riktningen mot den här ”goda journalistiken”, särkilt om man jämför med klickjournalistikens tid där man jagade klick på sociala medier vart de än kom från i världen. När det här svänger så syns det i innehållet. Men det är samtidigt svårt att rensa i en sådan här studie och veta exakt vad som beror på vad. Det vi vet är att de flesta tidningsföretag stängde sina webbar 2017 så egentligen borde man kunna se skillnad mellan 2016 och 2018, men vi hittade just inför den här boken ingen som kunde analysera och skriva om den saken. Det arbetet återstår att göra och det finns underlag för att göra det framåt.