Journalisterna & demokratin
Fria medier och oberoende journalister är en av grundförutsättningarna för det demokratiska samhällsbygget; en ofta (inte minst av mig) använd “sanning” som dock fått allt falskare klang på senare år.
Fria medier och oberoende journalister är en av grundförutsättningarna för det demokratiska samhällsbygget; en ofta (inte minst av mig) använd “sanning” som dock fått allt falskare klang på senare år.
För hur fria är vi egentligen — i tanken, i handling? Och hur intresserade är svenska journalister av att demokratin stärks eller åtminstone bevaras?
Allt oftare händer det att jag i diskussioner med “vanligt folk” hör mig själv tveka i övertygelsen om vad vi egentligen vill med vårt uppdrag. Vi och vi förresten — självklart finns det nästan lika många uppfattningar om vilket detta uppdrag är som det finns journalister, men man kan i alla fall hoppas att det någonstans i varje murvels själ finns en djupare mening bakom yrkesvalet.
Oavsett våra egna ambitioner är det ingen tvekan om våra möjligheter att såväl påverka som styra samhällsdebatten åt det ena eller andra hållet. Sällan — om ens någonsin — har talet om den tredje statsmakten haft en mer bokstavlig betydelse än nu. Och det är bra; regering och riksdag som verkställande och lagstiftande maktinstitutioner, behöver en vass och kritisk granskare som motvikt.
Frågan är bara om vi tar detta ansvar på allvar?
Gör vi med vår granskning av den första och andra statsmakten, samhället mer begripligt, mer överskådligt för medborgaren? Ger medierna svenskarna de verktyg de behöver för att ta sitt ansvar för demokratibygget Sverige?
Och om också Du tvekar på svaret — vad beror misslyckandet på?
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi, själv en medierookie för några år sedan, skyller i ett par krönikor i Arbetet Nyheterna på “journalisternas lättja” och grovt förenklade bilder av politiken:
“Politiken framställs som ett evigt käbblande och politiker framställs som en grupp som lever sitt eget liv och inte bryr sig om hur vanligt folk har det.”
Baksi kritiserar samhällsprogrammens brist på fantasi när det gäller att släppa fram nya, mer ordinära, personer och efterlyser i stället fler förproducerade reportage och intervjuer. På så sätt, menar hon, skulle också mindre munviga, men kunniga medborgare få plats i TVs debattfora.
Om det beror på lättja eller inte må vara osagt, men nog stämmer det till eftertanke, när maktutredning efter maktutredning, forskarrapporter och nu senast den doktorsavhandling som presenteras på sidan 13 — när alla dessa granskningar av den tredje statsmakten, leder till samma slutsats:
Medierna och journalisterna är snarare en fara, än en tillgång för demokratin.
Oavsett om man som journalist känner sig träffad av detta eller inte, borde varje reporter, varje redaktör och utgivare, känna oro inför de rapporter som talar om ungdomars stora tveksamheter inför begrepp som demokrati och alla människors lika värde. Om nästan hälften av de svenska skolungdomarna inte är övertygade om att det demokratiska styrelseskicket är överlägset diktaturen (en CEIFO-studie 1997), borde detta ses som ett direkt uppdrag för oss att ändra på.
Om inte annat så för vår egen skull: Den politiskt och samhälleligt oengagerade medborgaren är inte bara utan inflytande.
Han/hon är dessutom utan tidning.
