Gå direkt till textinnehållet

”Jag har fått resa dit jag vill”

Namn Christian Nyreröd Ålder 38 Bor Lägenhet på Södermalm i Stockholm Familj Sambo och tre barn Yrke VD och chefredaktör för resetidningen Vagabond Yrkesbakgrund Journalistlinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola, diverse högskolestudier Drivkraft Att syssla med det jag helst vill, att bygga och expandera.

Namn Christian Nyreröd Ålder 38 Bor Lägenhet på Södermalm i Stockholm Familj Sambo och tre barn Yrke VD och chefredaktör för resetidningen Vagabond Yrkesbakgrund Journalistlinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola, diverse högskolestudier Drivkraft Att syssla med det jag helst vill, att bygga och expandera.

Strandsatt i Bombay utan pengar och utan returbiljett. Där gick Christian Nyreröd omkring våren 1986 och drömde om en egen resetidning.

Han var pank när han till sist tog sig hem till Sverige men tidningsdrömmen fanns kvar. Han skrev brev till tio personer som han trodde skulle vara intresserade av ett tidningsprojekt. Ingen av dem hade några pengar men de fem som trodde på idén var i alla fall beredda att satsa av sin fritid.

Det här hände i en tid när bankerna kastade pengar efter folk som ville låna. Men inte en enda bank trodde på tidningsprojektet och det blev nobben till den checkkredit på 50 000 kronor som den blivande chefredaktören på Vagabond så väl behövde.

– Vi sålde prenumerationer på en tidning som inte fanns, till vänner och bekanta. Fyra nummer för femtio kronor och en stjärna i vår himmel var vad vi kunde erbjuda.

För ett magert startkapital trycktes en prenumerationsfolder som delades ut på alla tänkbara platser där folk med resdrömmar rörde sig. När första numret kom ut, våren 1987, hade redaktionen lyckats värva omkring 1 100 prenumeranter.

– Redan till första numret hade vi sålt annonser för 80 000 kronor. Då förstod vi att det fanns en marknad för tidningen.

Sedan 1994 huserar Vagabonds redaktion i en lokal på Götgatan i Stockholm. För att ta sig in dit måste man trassla sig genom företagets lilla bokhandel, fullspäckad med reselitteratur, och uppför en spiraltrappa. Christian Nyreröds rum i ett hörn av redaktionen påminner om ett akvarium med sina jättefönster ut mot gatan där två dammiga, för länge sedan bortglömda växter kämpar för livet. Det är rätt ont om pynt i hans rum. Ett sammanträdesbord tar upp en stor del av golvytan.

”Redan till första numret hade vi sålt annonser för 80 000 kronor. Då förstod vi att det fanns en marknad för tidningen.”

De första slitsamma åren med tidningen höll redaktionen till i ett minimalt vindsförråd på Hornsgatan. Ett litet el-element orkade inte hålla värmen. På vintern var det så kallt att medarbetarna fick ha ytterkläder och avklippta fingervantar på sig när de slogs om vem som skulle få använda redaktionens viktigaste tillgång, en gammal svart Halda.

Christian fick jobba som frilans och som lärarvikarie för att försörja sig. Under en intensiv period jobbade han som lärare på dagarna, skrev på kvällar och nätter, sov några timmar på redaktionsvinden, innan det var dags att gå till skolan igen.

Men trots de hårda åren var redaktionen av segt virke; den orkade hålla ut tills vinden vände. Förutom Christian jobbar Per Andersson, Frank Fouganthine och Kerstin Nilsson kvar på tidningen än i dag. Johan Tell började efter ett och halvt år. Alla är delägare i företaget.

Först efter ett år fick redaktionen äntligen checkkrediten på 50 000 kronor beviljad. Det är, enligt Christian, det enda lånade kapital som Vagabond någonsin haft. 1990 blev ekonomin så stabil att medarbetarna kunde ta ut en lön som gick att leva på.

I dag är Christian mer vd än chefredaktör och sysslar med koordinering av de olika verksamheter som ingår i Vagabond AB. Just nu finslipar han detaljerna på en ny tidning. Vad den ska innehålla är ännu så länge en väl bevarad hemlighet.

I början av 90-talet köpte Vagabond den norska resetidningen Atlantis, tog över prenumerationsregistret och startade norska Vagabond. Tidningen har några medarbetare i Oslo men en stor del av materialet hämtas från den svenska upplagan och anpassas om det behövs till norska förhållanden. I Danmark samarbetar man med danska Vagabond om inköp av större reportage och om gemensamma annonspaket.

Sedan 1993 har Vagabond också gett ut böcker. Det brukar bli tre-fyra titlar per år, mest reseguider. En postorderverksamhet ingår också i företagspaketet liksom bokhandeln i bottenplanet.

Vagabond saknar inte konkurrenter. I Sverige finns fyra resetidningar. Det är en för mycket, tycker Christian, eftersom de krigar om samma annonsmarknad. Däremot tycker han inte att Internet är någon större konkurrent till Vagabond.

– Det är för krångligt att söka sig fram till informationen i dag och svårt att veta vad man kan lita på. Jag tror att det gynnar oss.

Drivkraften för Christian är att låta företaget växa. Han har bevisat att det går att göra en framgångsrik tidning utan något kapital i botten, nu vill han bygga vidare.

– Jag känner mig oerhört privilegierad som kunnat göra det jag helst vill. Vagabond har fått en del anbud om uppköp under årens lopp men jag tror att jag skulle haft svårt att inordna mig och vara tvungen att fråga en annan ägare om lov om allting.

Att sälja, ta pengarna och dra verkar aldrig ha fallit honom in.

När jag påstår att Vagabond ändrat inriktning under senare år, från att ha varit en tidning för back-packers med jorden runt-drömmar till att vända sig mer mot charterresenärer håller Christian med om att den blivit en bredare tidning.

Men han vill inte ställa back-packers och charterresenärer mot varandra. Charter syftar på transportsättet, menar han. Vagabond har alltid haft många charterresenärer bland läsarna, fast inte så många som bara är ute efter att sola, bada och dricka billig sprit. Tidningen vänder sig till svenska privatresenärer som söker upplevelser utanför de upptrampade turiststigarna.

– I stort har Vagabond alltid haft samma koncept. Under hösten och vintern handlar reportagen om långväga resmål. Under vår och sommar blir det mer Europa.

Men resandet har förändrats. I slutet av 80-talet var tågluffandet väldigt utbrett och folk gnetade ihop pengar till jorden runt-biljetter och var borta i flera månader. Nu efter charterns avreglering kan man köpa en flygstol och resa nästan vart som helst. Världen har blivit mindre och det är lättare att ta sig till långväga resmål. Det gör att läsarna efterfrågar en annan typ av information.

De första åren var omkring 70 procent i tidningen upplevelseartiklar. Numera är den delen bara 40 procent medan resten består av vägledande material såsom granskningar, prisjämförelser, guider, restips och sådant.

Även Vagabonds reportrar utnyttjar ofta charterbolagens flygstolar när de reser. Men det blir inte så många resor som man kanske kan tro eftersom redaktionen är liten och tidningen ska produceras.

Medarbetarna gör sammanlagt fyra-fem resor per år. De flesta reportage läggs ut på frilansar, gärna från den grupp av fasta medarbetare som vet vad redaktionen vill ha och vilket förhållningssätt till resandet som Vagabond har.

Det är många som vill sälja reportage till Vagabond och redaktionen ägnar mycket tid åt att läsa texter som skickas in på spekulation.

– Det tar mycket tid men det är också ett mått på vår framgång. De som hör av sig vill inte bara skriva i tidningen, de läser den ju också.

Åtminstone någon gång per vecka får redaktionen erbjudande om gratis studieresor, som det brukar heta.

– Det är omöjligt att inte låta sig påverkas om man bjuds på en resa, säger Christian. Den som hävdar något annat har fel. Om Vagabond ska vara en trovärdig och kritisk tidning som alltid står på läsarnas sida så kan vi inte tacka ja till sådana erbjudanden.

Många tror nog att det är glamoröst att vara resereporter på Vagabond. Men åtminstone Christian har för länge sedan tröttnat på att göra resereportage.

– Det var nog ett år sedan sist. Det är ganska arbetsamt att slita ihop mycket material på relativt kort tid.

Men att många vill jobba som resereporter visade den hög av ansökningshandlingar som redaktionen fick gå igenom när den senast sökte en medarbetare. Omkring 300 personer var intresserade av jobbet.

Christian tycker också att det kan vara ett dilemma att skriva resereportage från någon av sina favoritplatser. När han skrev om Lissabon hade han svårt att släppa ifrån sig sina bästa tips på bra restauranger och barer. Men omsorgen om läsarna vann till sist.

Reser gör han mycket ändå, även om det inte resulterar i några reportage. Förra året var han på resemässa i London och han åkte till Skottland för att titta på VM i favoritsporten rugby. (Han spelade själv i landslaget i början av 90-talet. Numera blir det enbart på klubbnivå i Stockholmslaget Attila som spelar i elitserien.)

Han besöker Vagabond i Oslo och Köpenhamn med viss regelbundenhet och nyligen reste han på semester till Malta med familjen.

När jag frågar honom om den stora drömresan blir det tyst en lång stund, sedan säger han att han inte har så många drömmar längre.

– Jag har sett till att jag fått resa dit jag vill. Kanske skulle jag åka tillbaka till Mexico där jag bara varit en kort tid. Sydamerika har en spänning som lockar mig. Men jag skulle vilja resa runt en längre tid och det är inte realistiskt med tre barn. Den sortens drömmar har jag trängt undan.

Den mest minnesvärda resan var till Sri Lanka 1985. Han hade lärt känna en lankes när han bodde i Göteborg och han reste till Sri Lanka för att hälsa på honom.

– Att jag kommer ihåg den resan så väl kanske beror på att jag inte kom dit som en helt utanförstående turist. Det var första gången jag var i Asien. Jag minns fortfarande resan från flygplatsen in till Colombo city i en skranglig bil som knappt höll ihop. Värmen, ljuden, livet som helt och fullt utspelade sig på gatan. Jag satt i baksätet och bara gapade och försökte titta åt alla håll samtidigt. Det var som att ha hamnat mitt i en Fellini-film – så mycket detaljer, så många underliga människor, så många händelser.

Fler avsnitt
Fler videos