”Jag fortsätter försöka åka till Afghanistan”

Terese Cristiansson bodde tidigare i Istanbul men har under pandemin haft sin bas i Stockholm. Hon har bevakat Afghanistan sedan 2009 och bott i landet i tre år. Hon har rest tillbaka en eller flera gånger per år.

Förra måndagen, 16 augusti, skulle hon ha flugit till Kabul för att rapportera om talibanoffensiven.

– Vi hade redan i våras planerat att åka mot slutet av sommaren, sedan har resan tidigarelagts på grund av utvecklingen. Till slut blev det att vi skulle hämta ut visum och åka direkt på måndagen. Vårt flyg var det andra som stoppades. De som satt på flyget innan kom till Istanbul, och stoppades där.

Annons

Vad kände du när du fick meddelandet om att flyget var inställt?
– Det var inte så mycket att jag missade det här ögonblicket, utan framför allt en stor oro för de afghanska kollegor jag jobbat tillsammans med under alla år. Det är klart man som journalist vill vara på plats, men i första hand handlar det för mig om hur vi gör med de människor som har panik och vill ut. Vi har ett jätteansvar för våra lokala medarbetare, det här har satt enormt ljus på just det, säger Terese Cristiansson.

Vad händer nu, stannar du i Sverige?
– Flygplatsen i Kabul är just nu evakueringsplats, det finns inga kommersiella flyg, landgränserna är stängda. Men jag kommer aldrig sluta försöka åka till Afghanistan, inte nu heller. Jag fortsätter försöka åka dit.

Hur har du kunnat hjälpa afghanska kontakter praktiskt utifrån?
– Jag har inte kunnat göra mycket mer än att vara en spindel i nätet, samla ihop listor och papper, hjälpa till i det. Några jag har kontakt med har lyckats ta sig ut via stora internationella mediehus. Medan andra vill vara kvar. Det beror lite på var man är och hur stor hotbild man har mot sig, om man vill ställa sig i det där evakueringskaoset just nu.

”Jag får desperata meddelande om hjälp från Kabul. Herregud, tolkar, journalister och andra som hjälpt svenskar – även mig – behöver desperat hjälp ut. Kom igen, Sverige! Humanitär stormakt var det ju!”, skrev Terese Cristiansson på Twitter vid maktövertagandet förra helgen.

Hur tycker du att UD har agerat?
– Det är för tidigt att säga. Danmark har lyckats få ut många fler, å andra sidan kan det kanske rassla till i Sverige. Jag vill inte kritisera någon förrän det här är klart och betvivlar inte att UD jobbar dygnet runt just nu. Men jag hoppas verkligen att Sverige som fortfarande ses som en humanitär stormakt kan hjälpa åtminstone en del av de som har en akut hotbild: journalister, kulturarbetare, aktivister, feminister, och då inte bara de som jobbat direkt med Sverige.

Vad har dina kontakter som är kvar i landet berättat om situationen?
– De flesta ligger lågt. En del ligger väldigt lågt och har bränt alla id-handlingar som kan länka till att de jobbat för internationella organisationer. Andra flyttar varannan dag, byter hus. En del har ändrat sin stil, börjat klä sig annorlunda. Ingen vet i nuläget hur hårt talibanerna kommer gå. Det finns redan uppgifter om att de knackar på hos människor, vilket är oerhört skrämmande för de som minns talibanstyret mellan 1996 och 2001 eller hört talas om det av sina föräldrar.

Hon konstaterar att Afghanistan är ett ungt medieland där en mängd nya medier fötts sedan 2001. Talibanerna skickar nu en mediekommission till Kabul som ska ta sig an mediefrågorna.

– Ytterst få kommer nog kunna fortsätta rapportera. Mycket av det som rapporteras kommer säkert att vara propaganda från regimen, som det är i alla andra auktoritära regimer.