Flera tabun i turkisk journalistik
Det råder både pressfrihet och inte pressfrihet i Turkiet. När medierna rapporterar om politik och ekonomi är debatten livlig – ibland sensationell. Men det finns ämnen som är tabu, och den journalist som skriver om dessa kan åtalas och i värsta fall fängslas. Gränsen för vad som är tillåtet eller ej är dock tänjbar.
@bild:1
Det råder både pressfrihet och inte pressfrihet i Turkiet. När medierna rapporterar om politik och ekonomi är debatten livlig – ibland sensationell. Men det finns ämnen som är tabu, och den journalist som skriver om dessa kan åtalas och i värsta fall fängslas. Gränsen för vad som är tillåtet eller ej är dock tänjbar.
Det är tabu att kritisera det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk, påstå att övergreppen mot den armeniska befolkningen på 1910-talet var ett folkmord, förespråka att islam får ett större inflytande över politiken, ifrågasätta militärens roll i samhället och skriva att kurderna har rätt till en egen stat samt stödja den kurdiska gerillan PKK.
Kallades bergsturkar
Tidigare fick inte ens ordet kurd nämnas, utan folkgruppen kallades i offentliga sammanhang för bergsturkar. Men efter PKK-ledaren Abdullah Öcalan gripande och livstidsdom 1999 har reglerna mildrats något.
Nu finns det tidningar och böcker som ges ut på kurdiska. Men fortfarande är turkiska det enda tillåtna språket i utbildning, politik och etermedier. Kurderna utgör ungefär 15-20 procent av befolkningen i Turkiet.
– Kurdfrågan är inte längre lika känslig som på 80-90-talet. Men fortfarande får reportrar inte säga att kurderna bör få autonomi eller skriva positivt om PKK, säger statsvetaren Sahin Alpay vid Bahçesehir universitetet. Han var på 60-talet politisk flykting i Sverige och talar flytande svenska
Det finns en viss hierarki inom medierna i Turkiet. Högertidningar och liberala dagstidningar har större frihet att föra fram sina åsikter, medan kurdiska tidskrifter och vänstertidningar inte ges samma svängrum. Det är större chans att en radikal eller kurdisk reporter hamnar i fängelse, misshandlas eller utsätts för dödshot än en kollega på en stor dagstidning.
Exempelvis mördades 24 av den kurdiska tidskriften Demokrasis reportrar och distributörer under de fyra första åren den kom ut. 55 medarbetare kastades i fängelse och 350 åtal väcktes mot tidskriften. Men även PKK har gjort sig skyldig till hot mot reportrar som skrivit ofördelaktigt om kurder och gerillan.
Oral Çalislar jobbar som kolumnist på Cumhuriyet, landets äldsta och största liberala dagstidning. Han anser sig ha stor frihet att skriva om vad han vill. Men erkänner att han är privilegierad.
– Det finns hierarkier i tidningsvärlden. En liten radikal tidning är lätt att åtala. Jag är en känd journalist och min tidning är en viktig röst i den politiska debatten. Därför är det svårare att sätta mig i fängelse och därför är det lättare för mig att kritisera politiker än de som jobbar för småtidskrifter på vänsterkanten, säger Oral Çalislar, men tillägger att de kända tabuna att inte skriva positivt om PKK och ifrågasätta militären även gäller honom.
Stor frihet
Men även om Oral Çalislar har stor frihet i sitt skrivande är han inte oantastlig. Tillfälligheter kan spela en avgörande roll för hur en artikel bedöms. Under perioder av politisk stabilitet tillåts pressen få större frihet. När landet befinner sig i kris blir reglerna restriktivare.
1993 intervjuade Oral Çalislar Abdullah Öcalan och ledaren för kurdiska socialistpartiet, Kemal Burkay. Hans intervjuer trycktes i Cumhuriyet utan någon reaktion från statens sida. När intervjuerna senare samma år publicerades i bokform åtalades han för ”separatistpropaganda”.
När intervjuerna trycktes i tidningen rådde det en inofficiell vapenvila mellan militären och PKK. När boken kom ut hade konflikten eskalerat.
– Jag gjorde mitt jobb som journalist och staten åtalar mig för detta. Jag frågade domaren varför jag blev åtalad för boken och inte för tidningsartiklarna. Jag fick inget riktigt svar. Åtalet var en tillfällighet. Turkiet är ett land av tillfälligheter, säger Oral Çalislar som fick en villkorlig dom.
Journalisten Ragip Duran satt fängslad tio månader för att han hade intervjuat Öcalan. Men det var inte intervjuerna i sig, gjorda 1991 och 1994, han fälldes för. Det var för att han hade analyserat Öcalans svar.
– Min analys av PKK-ledarens politik mellan de två intervjutillfällena ansågs av domaren vara PKK-propaganda. Jag åtalades och dömdes som terrorist, inte som journalist, säger Ragip Duran som släpptes fri 1999.
Självcensur
Denna lynniga tillämpning av lagen har gjort att många journalister tillämpar självcensur för att inte komma i klammeri med rättssystemet. Självcensuren sitter i ryggmärgen och varje reporter är medveten om de tabun som finns då de sitter framför datorn.
Det fanns tider då närmare 200 journalister satt fängslade i Turkiet. Under 80-90-talet var det många kurdiska journalister och vänsterjournalister som kastades i fängelse eller dödades av dödsskvadroner. Men antalet fängslade journalister har minskat de senaste åren. Enligt Reportrar utan gränser sitter för tillfället tio journalister i fängelse.
Anledningen till att färre journalister sitter inspärrade kan bero på påtryckningar från EU som gjort att den turkiska staten har blivit tolerantare – eller på ökad självcensur. Tidningar och TV-kanaler som bryter mot de ovan nämnda tabuna straffas nämligen genom att de under några dagar inte får ta in annonser eller att kanalen stängs ett dygn. De ekonomiska avbräcken blir så stora att chefredaktörerna undviker att ta upp känsliga ämnen.
Överallt i världen förekommer det en maktkoncentration inom medierna.
Turkiets Berlusconi
Turkiet har sin egen Berlusconi. Hans namn är Aydin Dogan och han äger närmare 70 procent av alla medier i landet. Allt från tidningar, radio, TV-kanaler, bokförlag till nästan totalt monopol på distribution av tidningar och tidskrifter. Men till skillnad från Europa och USA, där medierna måste ta hänsyn till marknaden för att överleva, räcker inte detta i Turkiet. Medieägarna måste även ha goda och nära kontakter med staten och militären.
Beroendet av staten har gjort att många tidningsägare är villiga att tumma på de pressetiska reglerna och frångå sin integritet för att anpassa sig och stödja statens officiella politik.
– Det finns även en mentalitet bland journalister att först och främst känna ett ansvar för staten och i andra hand inför folket. När känsliga ämnen kommer upp ställer sig chefredaktörerna frågan hur myndigheterna kommer att reagera, passar det ihop med landets intressen? säger statsvetaren Sahin Alpay.
På senare tid har upplagorna för landets tidningar sjunkit kraftigt. En anledning är den ekonomiska krisen i landet. Men medieforskare anser också att turkarna är besvikna på tidningarna, för att de inte uppfyller sin roll som granskare av makten och den regering som gjort att många förlorat sina jobb under den ekonomiska krisen. Folket har helt enkelt slutat att köpa tidningar för att de anser att där inte står något som berör dem. Journalisterna har även förlorat i trovärdighet. De hamnar på samma låga placering som politiker i undersökningar.
Ekonomiska intressen
Medieföretagens trovärdighet förbättras inte heller av att bolagen har ekonomiska intressen utanför medierna. Mediemogulerna använder sig av sina tidningar och TV-kanaler för att gynna sina egna banker och industriföretag.
Fler och fler turkar vänder sig nu till Internet för att få verkliga nyheter från oberoende källor.
Regeringen och militären har på olika sätt försökt att stoppa misshagliga webbtidningar utan att lyckats.
TV bröt många tabun efter att staten släppte sitt monopol 1991. Det fanns program som handlade om islam, den kurdiska frågan och homosexualitet. Politiska debattprogram pågick i timmar och kunde ta upp de mest känsliga ämnen.
Den frihet som kanalerna upplevde i början finns inte längre. Den turkiska radio- och TV-lagen, Rtük, från 1994, innebar kraftiga restriktioner för kanalerna. Där står bland annat att radio- och TV-programmen inte får stå i motsats till ”nationen och de andliga värderingarna i samhället”. De kanaler som anses bryta mot dessa värderingar kan få sina sändningar stoppade ett antal dagar. Lagen förbjuder även sändningar på kurdiska.
Idag finns det 16 nationella kanaler, fyra av dem statsägda, närmare 400 regionala TV-kanaler och tusentals radiostationer. Två kanaler har specialiserat sig på enbart nyheter: CNNTürk och NTV. Turkarna får idag större delen av sin nyhetsdos från TV. Enligt en nyligen genomförd undersökning är turkarna efter amerikanerna det mest TV-tittande folket i världen.
Men det som överskuggar allt annat i Turkiet är militären. Den har ett fast grepp över samhället och har vid tre tillfällen gjort militärkupper: 1960, 1971 och 1980. Få beslut kan tas utan militärens godkännande.
Militärens långa arm fick journalisten Cengir Çandar på tidningen Sabha och en kollega till honom på ett bryskt sätt känna av. Armén läckte förfalskade dokument till tidningar om att han och en kollega skulle ha samarbetat och fått betalt av PKK. Det var i samma dokument där PKK påstods ha legat bakom mordet på Olof Palme.
– De tog med Olof Palme i det förfalskade dokumentet för att göra europeisk press intresserad och på så vis misskreditera oss. Vi skulle alltså samarbeta med en organisation som låg bakom mordet på en europeisk statsminister, säger Cengir Çandar.
Många kolleger trodde inte på anklagelserna, men de båda journalisternas texter refuserades och de uppmanades av sina chefer att inte skriva om händelsen.
– Vi blev försvarslösa; vi tilläts inte skriva att anklagelserna var förfalskade och ingen kunde försvara oss. Det var en Dreyfusaffär, tyvärr fanns det ingen Zola, säger Cengir Çandar.
För ett år sedan kom det fram att det hela var en konspiration. Militären hade fabricerat uppgifterna för att komma åt misshagliga reportrar. Något åtal mot generalen som fabricerade dokumentet väcktes aldrig. Cengir Çandar fick inte ens i sin tidning skriva att anklagelserna var falska. Han publicerade då sin artikel på Internet. Det ledde till att han fick sparken. Cengir Çandar jobbar idag på en konkurrenttidning.
Farlig anklagelse
Det var dessutom en livsfarlig anklagelse Cengir Çandar utsattes för. Ordförande för en människorättsorganisation, som även han figurerade i militärens förfalskade dokument, sköts ned med tretton skott av en nationalistisk turk. Han överlevde, men kan idag inte använda sin vänstra arm.
Det förfalskade dokumentet var en varning till andra journalister. Se vad som kan hända om ni kritiserar militären. Händelsen påverkade medierna på så sätt att de blivit mera försiktiga då de skriver om militären, säger Cengir Çandar då vi träffas på hotell Marmaras kafé där en journalist från Cumhuriyet dödades av en bomb för några år sedan. Ingen har tagit på sig skulden, men troligtvis var bomben utplacerad av PKK.
Numera måste man gå igenom en metalldetektor, bevakad av vakter för att komma in på kaféet.
Kritiska journalister får sparken
I år har över 4 000 personer som jobbar inom medierna i Turkiet fått sparken på grund av den ekonomiska krisen i landet. Vissa journalister menar dock att permitteringarna är en sofistikerad form av censur. Tidigare mördades och fängslades obekväma reportrar och oliktänkande. Nu får de helt enkelt sparken. Utan möjlighet att föra fram sina åsikter är de effektivt tystade.
En morgon då journalisten Çeylan Özerengin kom till jobbet fungerade inte längre hennes passerkort. Hon hade fått sparken. Inga förhandsbesked, inga förklaring, inget tack. Çeylan Özerengin var inte den enda reportern på den turkiska TV-kanalen som sparkades på detta sätt i februari.
– Det var ett grymt sätt att avskeda anställda på. Många på min redaktion hade jobbat som journalister i 20 år eller mer, säger Çeylan Özerengin, som skrivit flera artiklar om mänskliga rättigheter i Turkiet för Expressen då Bo Strömstedt var chefredaktör.
Ekonomisk kris
Sedan den ekonomiska krisen slog till mot Turkiet i början av året har närmare 4 000 personer som jobbar inom medierna sparkats. Ungefär tusen av dem var journalister. Före permitteringarna fanns det ungefär 15 000 journalister i Turkiet. Och i Turkiet finns det ingen arbetslöshetsförsäkring för dem som förlorat sin inkomst.
Hon har vänner som blivit så deprimerade efter avskedandet att de funderat på självmord. De har en familj att försörja och vet inte längre hur de skall få ekonomin att gå runt. Vissa har tvingats att med hustru och barn flytta hem till sina föräldrar för att överleva.
De journalister som arbetar kvar tvingas jobba dubbelt så mycket, ofta övertid och utan extra ersättning. Många har fått sina löner sänkta.
Enligt en turkisk statlig myndighet skall minimilönen ligga på ungefär 168 miljoner lira i månaden (ungefär 2 000 kronor). Çeylan Özerengin har många kolleger som tjänar under minimilönen. Det innebär att de lever under existensminimum.
Çeylan Özerengin tycker sig se ett mönster, att det var de äldre, de erfarna journalisterna, de över 40 år som arbetsgivarna gjorde sig av med. I dag är de antingen arbetslösa, jobbar inom reklam, PR eller på restaurang som servitör.
– Erfarenhet har inte längre någon betydelse, alla är utbytbara. Kunniga journalister är kritiska, de ifrågasätter chefernas beslut. Unga reportrar vågar inte höja sina röster. De är glada att de får jobba inom medierna, säger Çeylan Özerengin och påpekar att hon inte menar att det bara är de dåliga journalisterna som är kvar, men många erfarna har avskedats.
Politiska motiv
Många reportrar och medieforskare Journalisten talat med anser att det fanns politiska motiv bakom permitteringarna. De påpekar att medieägarna använde den ekonomiska krisen som ursäkt för att göra sig av med journalister som hade rykte om sig att vara kritiska till medieägarnas nära förbindelser med politiker.
Vissa journalister anser att avskedandena var en sofistikerad form av censur. Tidigare mördades och fängslades obekväma journalister och oliktänkande. Nu får de helt enkelt sparken. Utan jobb, utan möjlighet att föra fram sina åsikter är de effektivt tystade.
Ahmet Tezcan var programledare för Turkiets första och enda mediegranskande TV-program: Fjärde statsmakten. För ett par år sedan sade han upp sig i direktsändning när cheferna inte ville att han skulle ta upp frågor som låga löner och dåliga arbetsförhållanden för journalister. Han reste sig bara upp och lämnade studion.
Skriver manus
I dag kan han inte hitta något jobb inom medierna, trots 25 års erfarenhet från press, radio och TV. Han är svartlistad. Nu överlever han på att skriva manus till TV-serier. Ahmet Tezcan har även färdigställt ett filmmanus som handlar om en journalist som strider för sanningen, rättvisan och de svaga.
Jag frågar honom om det är en komedi eller en tragedi.
– Både och, som mitt liv, säger Ahmet Tezcan med en galghumor som de flesta turkar verkar besitta för att klara av vardagens absurditeter.
Han fortsätter dock sin granskning av medierna. Efter att TV-programmet Fjärde statsmakten lades ner driver han det vidare på Internet på adressen www.dorduncukuvvetmedya.com. Medieföretag har krävt honom på miljoner i skadestånd eftersom de anser att webbsidan skadat deras affärer. Även TV-programmet åtalades. Domstolen ogillade dock båda åtalen.
Efter de erfarna reportrarnas sorti från redaktionerna har deras stolar ockuperats av unga, oerfarna studenter direkt från universitetens medielinjer. Ofta, om de inte har goda kontakter, får de jobba flera månader utan lön. Det finns fall där praktikanter arbetat i tre år innan de fick betalt. De tvingas slita hårt och jobba övertid, osäkra på om de får stanna kvar eller ej. Och arbetsgivaren sparar naturligtvis pengar på dessa gratisarbetare.
Dessa unga praktikanter har ingen möjlighet att klaga. Cheferna säger att ingen har tvingat dem att arbeta gratis. Gillar de det inte är det bara att sluta. Utanför portarna finns tusentals som står i kö för att få en chans att jobba med TV. Få praktikanter klagar.
– Kvalitet är inte längre viktig eftersom det inte ställs några professionella krav på dessa studenter. Ägarna är inte intresserade av journalistik, därför anställer de studenter, eller slavar som jag skulle vilja kalla dem, säger Elif Esma Ural, producent på CNNTürk som besökt Sverige eftersom hennes förra pojkvän jobbade på ABB i Ludvika. Kallt och regnigt tyckte hon.
Förbjöd fackföreningar
Varför gick det så lätt att avskeda journalisterna? För att få svar på frågan måste vi gå tillbaka till 1991 då tidningen Milliyet förbjöd fackföreningar. Eller det var snarare så att journalisterna tvingades skriva på ett papper där det stod att de frivilligt gick ur facket. Men det var ett dolt hot. Ingen underskrift, inget jobb.
Çeylan Özerengin jobbade fackligt på Milliyet 1991 då det började gå rykten om att ledningen planerade en attack mot facket. De tänkte därför agera, men företagsledningen hann före och avskedade samtliga fackligt aktiva: 28 personer, däribland Çeylan Özerengin.
Fackklubbarna på medieföretagen hade under 80-talet tillkämpat sig förmåner som extra månadslöner, helgersättning, förbättrade arbetstider, gratis medicin och ekonomiskt stöd till gravida och kvinnor med barn. Lönerna var bra och egentligen var det ingen som brydde sig så mycket om facket. Alla tänkte på sina jobb.
– Arbetsgivaren lockade med högre löner och förmåner för de som skrev på att de gick ur facket. Men det var ett misstag. Nu är förmånerna borta och lönerna och arbetsförhållandena har försämrats, säger Çeylan Özerengin.
Moment 22
För att facket i dag skall kunna förhandla centralt om lönerna krävs det att över 50 procent av de anställda på en redaktion är medlemmar. Men det är ett Moment 22. Om en journalist är med i facket och detta kommer till arbetsgivarens kännedom blir han eller hon avskedad.
Çeylan Özerengin är tveksamt till om dagens journalister skulle ha ork att engagera sig i andras öden och motsätta sig ett avskedande. Efter avskedanden och lönesänkningarna finns det ingen solidaritet kvar, menar hon. Ingen bryr sig längre, alla har fullt upp med sina privata bekymmer – vilket också är ett problem för journalistiken. Få har ork att på heltid arbeta för en god journalistik.
– Det är frustrerande att inte kunna jobba som seriös journalist i Turkiet. Jag vill hellre jobba utomlands. Rwanda, eller var som helst, för jag vill pensioneras och dö som journalist, inte tvingas bli servitör för att överleva, säger Çeylan Özerengin.
h2. Låga löner
De senaste årens omdaning av medier i Turkiet har skapat två distinkt skilda typer av journalister i tidningarna: krönikören och reportern. Krönikören är högavlönad, har ofta egen sekreterare och ibland livvakt. Han – för det är ofta en man – har hög status och rör sig bland makteliten. Att bli krönikör är en vanlig befordringsgång för äldre, kunniga reportrar. Det anses som ett misslyckande om man efter 35 års ålder inte har blivit chef eller kolumnist. De som vill jobba som reportrar på fältet möts med misstänksamhet. Tidningarna domineras numera av krönikor som ibland kan utgöra halva tidningen.
Sedan finns det nybakade reportrar, fotfolket, som arbetar med låg lön.
Utarmningen av journalistkåren har lett till att nyhetsjournalistiken har blivit lidande. Vissa anser att det inte längre finns några nyheter i turkiska tidningar. Det förkommer ingen undersökande journalistik, därför att reportrarna inte har rätt att titta på statliga handlingar.
– Undersökande journalistik i Turkiet är läckor, tips från polisen eller maktgrupper som vill föra fram sina åsikter i medier. Istället för nyheter förs kolumnisternas åsikter fram på förstasidan som en nyhet. Synpunkter blir nyheter, säger Sahin Alpay.
