Allt är inte vad det synes vara

Civilkurage är stort. Att stå för något man tror på, att strida för sina åsikter, även om man är ensam. Björn Gorner är ett exempel på en människa med sådant personligt mod (se artikel på sista sidan). Han stred mot en mäktig motståndare, tidningsägaren och moderatpolitikern Stig Bertilsson.

Gorner var redaktionschefen på Dalslänningen som fick sparken för att han försökte publicera journalistiskt högst relevanta frågor till riksdagsmannen Bertilsson inför valet 1991.

Gorner var också den som ihärdigt hävdade att Bertilsson var en bedragare, att han bland annat tillskansat sig pressstödspengar på falska grunder.

Gorners anklagelser togs inte på allvar av presstödsnämnden utan betraktades snarare som ett försök till hämnd för att han avskedats.

Presstödsnämnden och dess dåvarande kanslichef snarare deltog, tillsammans med Bertilsson, i kampanjen mot Gorner. Gorners försök att i medierna freda sig från påhoppen misslyckades. Han möttes av en i det närmaste kompakt tystnad. Även Journalisten har anledning till självkritik.

I dag, åtskilliga år senare, har Björn Gorner äntligen fått upprättelse: Dalslänningen ska betala tillbaka nästan två miljoner av presstödspengarna. Dessutom får Gorner ett brev från nämnden där man tackar för hans granskande arbete.

Priset som Björn Gorner fick betala för sitt gedigna grävjobb är högt. Hans anseende är visserligen återupprättat men han är fortfarande arbetslös.

Jesús Alcalá skrev i DN i förra veckan en ingående artikel om presstödsnämndens hantering av bidragen till Dalslänningen. Där framkom att Bertilsson fått två datorföretag som levererade utrustning att skriva ut två sorters fakturor; en med låtsaspriser och en med de priser som Bertilsson faktiskt betalade. Låtsasfakturorna skickades till presstödsnämnden. Datorföretagens roll i hela affären vore kanske värd en journalistisk granskning.

Vad kan man då som journalist lära av Björn Gorner och hans kamp mot Goliat?

Visserligen finns det säkert på många redaktioner en rädsla för rättshaverister, men lärdomen torde ändå vara att inte med något slags ryggmärgsreflex omedelbart avfärda människor som driver en sak eller åsikt mot strömmen.

Allt är inte vad det först synes vara.

Att allt inte är som det ser ut framgår även av den stora genomgång av bildmanipulering som Journalisten publicerar denna vecka (sidorna 11-14). Där diskuteras bland annat tidningars bildpolicy och gränsen — om det nu finns en gräns — mellan retuschering och manipulering.

Också Tankeställaren på sidan här intill handlar om bildmanipulering och tidningen Se & Hörs bottennapp, publiceringen av de fejkade bilderna på kronprinsessan Victoria i baddräkt.

Journalister — skrivande, redigerande och fotograferande — är nog medvetna om att bilder kan manipuleras, men läsarna är kanske inte lika vaksamma.

I fallet med Victoriabilderna behövs dock ingen argusblick, föraktet för läsarna är tydligt. Läsarna borde, för att markera att en nedre gräns är nådd, ta till sitt starkaste och effektivaste vapen: köpbojkott.

Läsarna måste kunna lita på innehållet i en bild — och för den delen också en text. En bild eller en text kan sällan eller aldrig ge hela sanningen, bara beskriva en liten skärva av verkligheten.

Läsarna måste vara trygga i förvissningen om att journalisten gjort sitt yttersta för att presentera denna lilla del av verkligheten på ett korrekt sätt.