33-åringen och 35-åringen – lika som bär
Parallellerna mellan den man som i mars 1986 satt anhållen misstänkt för mordet på Olof Palme och den man som satt häktad för mordet på Anna Lindh är slående. Båda anhölls kort efter mordet. Båda satt anhållna mindre än en vecka, innan de släpptes. Båda hade Gunnar Falk som offentlig försvarare. I efterhand har det framgått att bevisningen mot båda var väldigt svag.
Parallellerna mellan den man som i mars 1986 satt anhållen misstänkt för mordet på Olof Palme och den man som satt häktad för mordet på Anna Lindh är slående.
Båda anhölls kort efter mordet. Båda satt anhållna mindre än en vecka, innan de släpptes. Båda hade Gunnar Falk som offentlig försvarare. I efterhand har det framgått att bevisningen mot båda var väldigt svag.
Båda kallades till och med, inledningsvis, för ”35-åringen”. När Dagens Nyheter den 14 mars 1986 på förstasidan rapporterade om att en man var gripen och anhållen beskrev man honom som en ”35-årig svensk”. Detta rättades senare till en 32-årig svensk. I samband med bland annat den tryckfrihetsrättegång som hölls i Malmö 1987, där tidningen Arbetet fälldes för förtal för att ha publicerat namn och bild på honom, etablerades dock epitetet ”33-åringen”.
Men framför allt: båda tvingades löpa gatlopp i medierna.
bryt
När man granskar vad som skrevs om ”33-åringen” de sex dagarna i mars 1986 är det nästan kusligt hur likt det är det som nu skrivits om 35-åringen.
När 32-åringen greps löd Aftonbladets förstasida: ”DEN ANHÅLLNE. 32-årig svensk. Vapenvägrare. F d väktare. Antisocialist.” När 35-åringen greps använde tidningen samma upplägg, men nu med ännu spetsigare formuleringar: ”Polisens misstänkte MÖRDARE. Våldsman. Psykstörd. Missbrukare. Playboy”.
Det man kunde läsa om 33-åringen de första dagarna efter gripandet 1986 var, precis som i fallet med 35-åringen, en så gott som ensidigt negativ – och kraftfullt dramatiserad – bild. En av de första artiklarna, i Aftonbladet den 14 mars, hade den laddade rubriken ”Utbildad för att skjuta skarpt”. Det krävs dock en noggrann läsning av artikeln innan man hittar uppgiften som rubriken bygger på, nämligen att mannen gått en kort väktarutbildning.
Några andra rubriker: ”Prästen: Han ljuger ofta” (Aftonbladet, 18 mars) och ”Exfrun: Han hatade Palme” (Aftonbladet, 15 mars). Enligt ett vittne, citerat i Aftonbladet den 17 mars, hade den anhållne sagt ”Olof Palme borde knäppas”, en tid före mordet.
bryt
Många av rubrikerna – och den stämning av indicieuppräkning som präglar dem – skapar en tydlig dèja vu-känsla från de senaste veckorna. Några exempel:
Om utseendet: ”Han rakade av sig mustaschen – en vecka före mordet ändrade 32-åringen sitt utseende”, skrev Aftonbladet den 19 mars 1986. ”Nye misstänkte mördaren rakade av sig hela håret och ögonbrynen”, skrev Expressen den 25 september 2003 (om 24-åringen visserligen, but you get the point).
Om tidigare förhållanden: ”Exfrun: Jag var rädd för honom”, stod det i Aftonbladet, 18 mars 1986. ”Misstänkte mördarens flickvän: Jag ville bort från honom”, stod det i samma tidning den 17 september 2003.
Om kändiskopplingarna: ”Bodde ihop med känd schlagersångerska”, skrev Aftonbladet den 15 mars 1986. ”Bekant med Madeleine”, skrev Expressen den 17 september 2003.
Om personligheten: ”Arbetskamrat: Han hade livlig fantasi” (Expressen den 14 mars 1986). ”Jag är en psykopat” (Expressen den 17 september 2003).
Samma historier, samma dramaturgi. Skillnaderna gäller främst omfattningen: då handlade det främst om kvällstidningarna, nu i stort sett hela mediefältet. Samt en annan: då var det få som kritiserade mediernas bevakning; i dag råder det närmast storm mot medierna.
bryt
Den debatten, om vi förmår ta tag i den och förvandla den från allmängiltig till detaljerad och konstruktiv, är kanske det enda positiva som kommit ut ur den här mordbevakningen. För av historien lär vi inte, det är tydligt.
mj@journalisten.se
