Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Stå upp för varandra

När ens statsminister och utrikesminister fördömer en manifestation, som ligger långt innanför våra yttrandefrihetslagar, så finns det skäl till oro.

Man ska inte ropa varg i onödan, men regeringens kamp för att få Recep Tayyip Erdogans Natoerkännande börjar bli kuslig. Utrikesminister Tobias Billström har redan tidigare betecknat Erdogan som en demokratisk ledare, trots att han fängslar oliktänkande, fängslar oppositionsledare och stänger ner medier som kritiserar honom. Recep Tayyip Erdogan har styrt Turkiet i snart 20 år och blir alltmer lättkränkt, hans ambitioner att tysta sträcker sig långt utanför hans eget land.

Sverige måste sluta underordna sig hans vilja. När en manifestation mot Erdogan betecknas som förkastlig och ett sabotage mot Natoansökan, så har man gått långt över gränsen.

Tidningen Flamman drog direkt efter dockhändelsen igång en satirtävling som en motståndshandling mot regeringens flathet.  Som ett sätt att stå upp för vår yttrandefrihet publicerar även vi  vinnaren av tävlingen.

Annons Annons

Teckningen knyter också ihop något av min egen säck som chefredaktör på Journalisten, när jag nu lämnar tidningen. Vi har publicerat Lars Vilks med rondellhunden, omslaget på Charlie Hebdo efter massakern på tidningens redaktion och nu alltså denna satir.

Yttrandefrihet, pressfrihet och de konstnärliga friheterna är intimt förknippade med demokrati. Utan det ena inte heller det andra. Vi måste stå upp för varandras rätt att uttrycka oss, och för varandras rätt att ha andra åsikter än de egna.

De gränser som finns i våra grundlagar är tillsammans med de medieetiska tillräckliga för att hindra de flesta medier att gå över gränsen och skada enskilda, eller för den del landet.

Hur ska vi kunna stå upp för mänskliga rättigheter i andra länder om vi lägger oss platt för Turkiets påtryckningar? För vi har goda skäl att agera även mot andra diktaturer. Som mot Kina, som för sju år sedan kidnappade den svenska medborgaren Gui Minhai och nu håller de honom fängslad för hans arbete med att ge ut böcker, böcker som retade Kinas elit. Eller Eritrea som i över 21 år har hållit den svenska journalisten och författaren Dawit Isaak fängslad utan rättegång. Ingen vet hur Sveriges samvetsfångar mår, ingen har fått besöka dem i fängelset.

Kampen för mänskliga rättigheter går vidare, och för sista gången skriver jag på denna plats: Frige Dawit Isaak, frige Gui Minhai. Ge aldrig upp hoppet.

Deras frihet och vår kamp för den, är också en kamp för att behålla vår egen frihet. När någons yttrandefrihet och pressfrihet kränks, så kränks allas. Det är en bättre värld, den där åsikter kan brytas.

* * *

I 14 år har jag skrivit ledare i Journalisten, nu är det slut. Tack för de här åren!