”Carina Bergfeldts SVT-serie om ADHD väcker journalistiska frågor”

Det är en obekväm fråga. Inte för att Carina Bergfeldt har ADHD, utan för att hon själv är en central del av den berättelse som programmet undersöker.

Personlig erfarenhet kan göra journalistik bättre. Den kan skapa förståelse, empati och bättre frågor. Men den kan också göra det svårare att upptäcka sådant som inte passar den egna berättelsen. Ju närmare journalisten står ämnet, desto viktigare blir därför den journalistiska distansen. Det är just den distansen jag saknar i Alla mina bokstäver.

Serien bygger i stor utsträckning på berättelser om igenkänning. Kvinnor berättar om sina liv, sina svårigheter och hur en ADHD-diagnos har gett dem en ny förståelse av sig själva. Det är starka berättelser. Men starka berättelser är inte automatiskt stark journalistik.

I själva verket är igenkänningen en av de saker som borde granskas hårdast. Det mest intressanta ögonblicket i serien är därför när antropologen varnar för risken att ett sådant program kan skapa en ”tsunami av igenkännande”. Det är en relevant journalistisk invändning. Om tittaren känner igen sig i beskrivningarna av ADHD är det lätt att gå från frågan ”känner jag igen mig?” till ”har jag också ADHD?”.

Det borde vara början på en kritisk diskussion. I stället upplevs invändningen som något som snabbt passerar förbi. Därefter får andra röster återigen bekräfta programmets huvudsakliga berättelse.

Det är här skillnaden mellan att ha flera röster i ett program och att faktiskt vara allsidig blir viktig. En journalist kan ställa en kritisk fråga utan att programmet för den skull blir kritiskt. En avvikande röst kan finnas med utan att dess invändningar får någon verklig betydelse för berättelsen. Frågan är egentligen inte hur många perspektiv som får komma till tals, det är viktigare vilken tyngd varje enskilt perspektiv får.

Samma problem uppstår när komplicerad forskning sammanfattas i enkla budskap. När tittaren exempelvis får höra att ADHD till 80 procent är ärftligt krävs en förklaring av vad en sådan siffra faktiskt betyder. Det handlar om genetisk påverkan på gruppnivå, inte om att en individ har 80 procents sannolikhet att få ADHD för att en förälder har diagnosen. När vetenskapliga resultat förenklas för tv-formatet är det journalistens uppgift att göra resultatet begripligt utan att samtidigt göra det missvisande. Detsamma gäller urval av experter. Att någon är psykiater och docent säger naturligtvis mycket om dennes kompetens, men när en expert samtidigt driver en privat ADHD-verksamhet blir det exempelvis relevant för journalistiken att redovisa även den rollen för tittarna.

Det är särskilt viktigt i ett program vars dramaturgi bygger på igenkänning. För igenkänning är kraftfullt. Den kan hjälpa människor att förstå sig själva. Men den kan också skapa en falsk känsla av säkerhet. Att känna igen sig i en beskrivning är inte samma sak som att uppfylla diagnostiska kriterier.

Det borde vara en självklar del av journalistiken kring ADHD. Ändå är det just den kritiska distansen som riskerar att gå förlorad när programledaren själv har erfarenhet av diagnosen.

Det betyder inte att Bergfeldt inte kan göra programmet. Självklart kan hon det. Men det borde innebära högre krav på redaktionen. Vilka röster väljs bort? Vilka invändningar får utvecklas? Vilka forskningsresultat problematiserar programmets grundberättelse? Hur säkerställer man att igenkänning inte förväxlas med diagnostik? Och framför allt – vem granskar programledarens egen position?

Det är en fråga som blir extra intressant eftersom Bergfeldt själv har en lång journalistisk erfarenhet av berättande och balans. I en intervju med Journalisten har hon själv talat om hur viktigt det är att kunna skilja mellan saklighet och partiskhet och att reagera när rapporteringen riskerar att gå fel.

Därför borde samma princip gälla här.

I grunden handlar det kanske inte om att Bergfeldt borde ha varit mindre personlig, utan om att redaktionen borde ha funderat mer över vad den personliga erfarenheten gör för berättelsen.

Public service har dessutom ett särskilt ansvar. SVT:s uppdrag handlar inte bara om att skapa engagerande television. Journalistiken ska också vara saklig och opartisk. Det gör frågan om perspektivval och redaktionell distans relevant även när programmet huvudsakligen består av personliga berättelser.

Det är lätt att tro att balans betyder att man måste låta två sidor stå bredvid varandra och säga varsin sak. Så enkelt är det inte. Balans handlar också om vilka frågor journalisten väljer att ställa, vilka påståenden som får stå oemotsagda och vilka invändningar som får utvecklas.

Och där tycker jag att serien Alla mina bokstäver lämnar en del frågor obesvarade.

Kanske är det också därför som den mest intressanta frågan inte handlar om huruvida Bergfeldt har rätt eller fel om ADHD. Den handlar om journalistiken. Om Carina Bergfeldt inte själv fått sin ADHD-diagnos, hade vi då fått se samma program?

Katarina Wilk
Medicinsk journalist, föreläsare och författare.