”Carina Bergfeldts SVT-serie om ADHD väcker journalistiska frågor”
Debatt Carina Bergfeldts nya SVT-serie om ADHD väcker en journalistisk fråga som är större än själva diagnosen: Hur mycket personlig erfarenhet kan en journalist ta med sig in i ett ämne innan erfarenheten börjar påverka berättelsen?
Det är en obekväm fråga. Inte för att Carina Bergfeldt har ADHD, utan för att hon själv är en central del av den berättelse som programmet undersöker.
Personlig erfarenhet kan göra journalistik bättre. Den kan skapa förståelse, empati och bättre frågor. Men den kan också göra det svårare att upptäcka sådant som inte passar den egna berättelsen. Ju närmare journalisten står ämnet, desto viktigare blir därför den journalistiska distansen. Det är just den distansen jag saknar i Alla mina bokstäver.
Serien bygger i stor utsträckning på berättelser om igenkänning. Kvinnor berättar om sina liv, sina svårigheter och hur en ADHD-diagnos har gett dem en ny förståelse av sig själva. Det är starka berättelser. Men starka berättelser är inte automatiskt stark journalistik.
I själva verket är igenkänningen en av de saker som borde granskas hårdast. Det mest intressanta ögonblicket i serien är därför när antropologen varnar för risken att ett sådant program kan skapa en ”tsunami av igenkännande”. Det är en relevant journalistisk invändning. Om tittaren känner igen sig i beskrivningarna av ADHD är det lätt att gå från frågan ”känner jag igen mig?” till ”har jag också ADHD?”.
Det borde vara början på en kritisk diskussion. I stället upplevs invändningen som något som snabbt passerar förbi. Därefter får andra röster återigen bekräfta programmets huvudsakliga berättelse.
Det är här skillnaden mellan att ha flera röster i ett program och att faktiskt vara allsidig blir viktig. En journalist kan ställa en kritisk fråga utan att programmet för den skull blir kritiskt. En avvikande röst kan finnas med utan att dess invändningar får någon verklig betydelse för berättelsen. Frågan är egentligen inte hur många perspektiv som får komma till tals, det är viktigare vilken tyngd varje enskilt perspektiv får.
Samma problem uppstår när komplicerad forskning sammanfattas i enkla budskap. När tittaren exempelvis får höra att ADHD till 80 procent är ärftligt krävs en förklaring av vad en sådan siffra faktiskt betyder. Det handlar om genetisk påverkan på gruppnivå, inte om att en individ har 80 procents sannolikhet att få ADHD för att en förälder har diagnosen. När vetenskapliga resultat förenklas för tv-formatet är det journalistens uppgift att göra resultatet begripligt utan att samtidigt göra det missvisande. Detsamma gäller urval av experter. Att någon är psykiater och docent säger naturligtvis mycket om dennes kompetens, men när en expert samtidigt driver en privat ADHD-verksamhet blir det exempelvis relevant för journalistiken att redovisa även den rollen för tittarna.
Det är särskilt viktigt i ett program vars dramaturgi bygger på igenkänning. För igenkänning är kraftfullt. Den kan hjälpa människor att förstå sig själva. Men den kan också skapa en falsk känsla av säkerhet. Att känna igen sig i en beskrivning är inte samma sak som att uppfylla diagnostiska kriterier.
Det borde vara en självklar del av journalistiken kring ADHD. Ändå är det just den kritiska distansen som riskerar att gå förlorad när programledaren själv har erfarenhet av diagnosen.
Det betyder inte att Bergfeldt inte kan göra programmet. Självklart kan hon det. Men det borde innebära högre krav på redaktionen. Vilka röster väljs bort? Vilka invändningar får utvecklas? Vilka forskningsresultat problematiserar programmets grundberättelse? Hur säkerställer man att igenkänning inte förväxlas med diagnostik? Och framför allt – vem granskar programledarens egen position?
Det är en fråga som blir extra intressant eftersom Bergfeldt själv har en lång journalistisk erfarenhet av berättande och balans. I en intervju med Journalisten har hon själv talat om hur viktigt det är att kunna skilja mellan saklighet och partiskhet och att reagera när rapporteringen riskerar att gå fel.
Därför borde samma princip gälla här.
I grunden handlar det kanske inte om att Bergfeldt borde ha varit mindre personlig, utan om att redaktionen borde ha funderat mer över vad den personliga erfarenheten gör för berättelsen.
Public service har dessutom ett särskilt ansvar. SVT:s uppdrag handlar inte bara om att skapa engagerande television. Journalistiken ska också vara saklig och opartisk. Det gör frågan om perspektivval och redaktionell distans relevant även när programmet huvudsakligen består av personliga berättelser.
Det är lätt att tro att balans betyder att man måste låta två sidor stå bredvid varandra och säga varsin sak. Så enkelt är det inte. Balans handlar också om vilka frågor journalisten väljer att ställa, vilka påståenden som får stå oemotsagda och vilka invändningar som får utvecklas.
Och där tycker jag att serien Alla mina bokstäver lämnar en del frågor obesvarade.
Kanske är det också därför som den mest intressanta frågan inte handlar om huruvida Bergfeldt har rätt eller fel om ADHD. Den handlar om journalistiken. Om Carina Bergfeldt inte själv fått sin ADHD-diagnos, hade vi då fått se samma program?
Katarina Wilk
Medicinsk journalist, föreläsare och författare.
Tack för ett mycket viktigt inlägg! Inte minst i en tid då antalet psykiatriska diagnoser slår i taket och alltfler ’kändisar’ kommer ut med att de ’förstått’ att de har just ADHD. Detta trots att de till synes har mycket lite gemensamt med de barn och vuxna som jag möter i mitt arbete. Kriterierna för en ADHD-diagnos är så vida att snart varenda människa kan kvala in. Och marknaden växer. Utskrivning av psykofarmaka likaså. Om detta borde vi tala betydligt mer då det påverkar både enskilda människor och synen på vad det innebär att vara människa.
Ett angeläget inlägg. Katarina Wilks lyfter en mycket angelägen aspekt på svensk public service tv med sitt uppmärksammande av Carina Bergfeldts ADHD-serie. Få frågor är så brännande som ADHD begreppet diagnosfrenesin och stora kommersiella vinstintressen som forskaren John Lapidus utvecklade i DN redan 2021 (01-17) Debatt finns numera knappast i SVT numera vilket visas av nyhetsprogrammet Aktuellt varenda kväll där två oliktänkande alltid ställs mot varandra varefter de utbyter läten i ungefär fem minuter. Detta kallas debatt. Granskande program som Uppdrag granskning följs aldrig med debatt överhuvud taget. Det betyder att SVT väljer att inte avsätta tid för problematisering av viktiga frågor och brännande ämnen. Hållningen skiljer sig från västeuropeisk public service tv med stort engagemang i balanserade debattprogram till generös tid med självklart dagligt utrymme i kanalerna. Engagemanget är ingen tillfällighet. Det handlar om respekt för den särskilda uppgiften för all europeisk public service dvs EBUs medlemsnationer att tjäna demokratin utifrån monopolet att finansieras med allmänna medel. SVT väljer att vända bort blicken. Det duger inte.
Hm. Varför har inte samma fråga ställts när det gäller Erik Galli? Han har gjort samma sak i Under kniven och Skärmfri i 100 dagar. Intressanta men efter två serier reagerade jag. Ska jag som skattebetalare finansiera en journalists inre resor som dessutom inte verkade leda till förändrat beteende? Jag tycker inte det.
Mvh
Ta gärna med egna erfarenheter. Men inte som ett terapisamtal som vi måste bevittna och bekosta. Helr rätt att detta lyfts!
Finns alltid någon som ska gnälla. Jag tycker programmet är äkta, ärlig och det är faktiskt upp till varje individ om den vill söka utredning eller inte. Det är knappast något varken Carina eller psykologen ska behöva ta ansvar över. Lite mer källkritik åt folket skadar inte. Man måste inte servera varje detalj i ett underhålls program. Det är ju ingen avhandling hon försvarar.
Intressant, men det jag tycker du missar är att serien inte utger sig för att vara vetenskaplig med krav på t.ex. referenser. Syftet är istället att lyfta problematiken med flickor/kvinnor och ADHD då vi lever med symtom och beteenden som skiljer sig från pojkar/män och som därför både historiskt – och fortfarande – bidrar till en anmärkningsvärd underdiagnosticering. Jag vet inte hur stor kunskap du har i frågan, men ca 3-5% av jordens befolkning lever med en hjärna som fungerar annorlunda än neurotypiskas (referens finner du enkelt själv). Att pojkar överdiagnosticeras beror i många fall på omgivningen och på hur skolan är organiserad idag, och dess ekonomiska neddragningar. Det är viktig fråga som även den behöver diskuteras. Men nu gällde det flickor/kvinnor, vilket i tre avsnitt har presenterats på ett mycket bra sätt. Tycker Lisa, 63 år, forskare i företagsekonomi och listad för utredning.
Oerhört intressant text, även kommentarerna håller bra nivå. Bergfeldt tycks vara mycket fokuserad på sig själv och skapar television baserat på detta, hon behöver en stark och självständig redaktion.
Intressant perspektiv – men jag landar faktiskt ganska annorlunda. Jag sträcktittade på hela serien och tyckte att just Carina Bergfeldts personliga ingång gjorde den både stark och relevant. För mig blev det aldrig en fråga om att serien försökte ställa diagnos på tittaren, utan om att synliggöra erfarenheter som många – inte minst kvinnor – kanske burit på länge utan att förstå.
Visst behövs journalistisk distans. Men ibland kan också den egna erfarenheten öppna dörrar till frågor, samtal och berättelser som annars inte hade kommit fram. ❤️
Programmet heter inte Om ADHD. Programmet heter Alla mina diagnoser. Programmet lovar inte att vara en journalistisk granskning av ADHD. Det lovar att vara en personlig berättelse om att förstå den egna funktionsnedsättningen. Carina Bergfeldt lyfter inte fram sin roll som journalist i programmet, hon nämner det som sin bakgrund, men när hon pratar om sin nuvarande roll gör hon det framförallt i termer av ”Jobbar med tv”, ”Gör en talkshow”. Underhållning alltså.
Frågeställningen som debattören gör är inte fel i allmänhet, men man kan inte låtsas att premissen för programmet är en annan än den är för att använda den som exempel.
Psykiatikern Johan Bengtsson kommenterar detta med ett pedagogiskt inlägg i SvD: https://www.svd.se/a/V6anyd/adhd-sitter-inte-i-hjarnan
Tittade i spåkulan. Skrev till ansvariga för programmet och berättade om ingredienserna i vinklingen. Ser ut som jag fick helt rätt. Frågade retoriskt om någon av alla de unga kvinnor som skadats efter att ha använt ADHD-preparat skulle få plats i programmet. Tog specifikt upp de
662 unga kvinnor (12-19) som hade föregående behandling med ADHD-preparat innan de togs in för öppen- eller slutenvård för självskada/självdestruktivt beteende. 662 unga kvinnor på ett år! De verkligt osynliggjorda. De kvinnor som i hög grad var utsatta för en kaskad av psykofarmaka – där ADHD-preparatens skadliga effekter ledde till ytterligare psykofarmaka. Frågade också om läkemedelsindustrins roll i den exploderande utdelningen av ADHD-diagnoser skulle komma att belysas. Väntar fortfarande på svar.
En reflektion efter att ha arbetat aktivt i skolans värld i mer än 35år – med elever som inte hade betyg nog Att komma in på gymnasiet.
Efter att ha gått i mindre klass med mycket omtanke och skratt och lyssnande på dem brukade de gå vidare till studier utifrån sina önskemål.
Diagnoser var inte högsta prioritet. Inte heller att vara totalt uppkopplad, föräldrar och elever litade på att var och en hade det bra på respektive plats under dagen. Var och en hade sin fantastiska personlighet som vi jobbade vidare med.
Det känns som om vuxenvärlden vill ha barn som mekaniska dockor. Passande in i skolsystemet med hjälp av mediciner och Diagnoser. Sedan förklaras artistsucceer och chefskarriär med någon av alla bokstavskombinationer. Kanske är det den inre drivkraften, grit, som har fått fritt spelrum.
Kan rekommendera er att läsa Martin Andersen Nexös böcker t ex Lotterisvensken, Ditte människobarn, 2 delar, Pelle Erövraren, 4 delar, Mårten röde, 2 delar. Nexös beskriver fantastiskt miljöerna som berättelsernas personer lever i – Bornholm, Köpenhamn, Danmark i slutet av 1800-talet, början av 1900-
talet med omvärldens historia. Samtidigt som: barnens, kvinnornas och männens tankar, känslor, liv intensivt görs levande invävt i de politiska samhällsfrågorna.
Påminner om dagens verklighet.
Jag har arbetat med många barn, ungdomar och vuxna som har fått den diagnosen.
Alla vill inte äta medicin som ger biverkningar och påverkar hjärnans utveckling. Inte ett ord om det i programmet. Det är oansvarigt av SVT att ge en sådan lättköpt bild av medicinering.
Tycker hon gör något jättebra här, men alla har naturligvis rätt till en egen åsikt. Känner bara att i lättolagon Sverige har vi ofta så svårt att se och tänka utanför boxen, så även i denna artikel och efterföljande tråd. Har en dotter som alldeles försent fick hjälp och diagnos och medicin för din medelsvåra adhd. Så bara den delen, den ”duktig flicka” lyfter ämnet lång över de ev missar och förbiseende som serien ev skulle ha. Men de som inte upplevt detta på nära håll kommer aldrig riktigt förstå och jag kan förstå att man inte då inte heller kan se bilden Carina målar i denna serie.
Hur stor är distansen när neurotypiker rapporterar om neurotypiker? Jag har nog aldrig sett det ifrågasatt när det gäller något alls av de reportage som beskriver ”människors” psykologi och med det menar neurotypiker tolkade av neurotypiker.
Om man applicerar Karl Poppers syn på vetenskap på ADHD och andra psykiatriska diagnoser kan resonemanget formuleras så här:
• Verifiering: Om utgångspunkten är att en person har eller tror sig ha ADHD är det relativt lätt att leta efter observationer som stödjer hypotesen: koncentrationssvårigheter, impulsivitet, rastlöshet, svårigheter med planering igenkänning mm. Problemet är att sådana fynd inte i sig bevisar ADHD, eftersom samma symtom kan förekomma under normala omständigheter men också vid exempelvis depression, ångest, autism, sömnproblem, trauma eller andra tillstånd.
• Falsifiering: Ett mer Popper-inspirerat arbetssätt innebär att man också aktivt söker motbevis. Om hypotesen är ”patientens svårigheter förklaras bäst av ADHD” bör utredningen fråga: Vilka fynd skulle tala emot ADHD? Finns en annan förklaring som bättre förklarar symtomen?
• Risken för bekräftelsebias: Om en neuropsykiatrisk utredning huvudsakligen samlar information som bekräftar den ursprungliga misstanken finns risk för cirkelresonemang: patienten utreds för ADHD, man frågar efter ADHD-symtom, hittar ADHD-symtom och drar slutsatsen att patienten har ADHD. Sen ger man centralstimulantia och ser effekt vilket bekräftar ADHD.
• Poppers kärnidé överförd till diagnostik: En diagnostisk hypotes blir starkare om den har utsatts för seriösa försök att motbevisas och ändå står sig. Det gäller inte bara ADHD utan även exempelvis autism, depression, bipolär sjukdom och ångestsyndrom.
Enkelt uttryckt: En bra psykiatrisk utredning bör inte bara fråga ”Vad talar för diagnosen?” utan lika systematiskt ”Vad talar emot diagnosen, och vilken alternativ förklaring skulle kunna vara bättre?”
Intressant program men jag tycker att man missar en grupp, de som inte klarar arbete relationer och hamnar utanför systemet, med diagnos som depression ångest sömnproblem mm. Utstämplade av försäkringskassa, arbetsförmedling hamnar man på försörjningsstöd, får inte ens sätta upp sej på kö för utredning i Gbg fokuserar man på barn o unga.
Ett program för högfungerande kvinnor som betalat för en utredning och i slutänden en adhd-diagnos. Att betala för en utredning i sig är en märklig företeelse. Det ger intrycket att adhd är något att sträva efter. Vi som varit i psykiatrin i 10-20 år och sökt hjälp och fått en uppsjö av diagnoser och mediciner, vi som aldrig fått livet att fungera och som inte fattar varför andra kan ha jobb, barn, stabila förhållanden. Vi som till slut får en npf-utredning och får en adhd-diagnos som vi aldrig ville ha, var fanns vi i den här dokumentären? Om man fungerar såpass väl att man klarar av att studera på heltid i 15 år, att man klarar av att flyga världen runt för att det är kul, att man klarar av att driva företag och samtidigt skaffa familj och samtidigt vara tokigt social samtidigt som man spontanrenoverar huset, har man verkligen en funktionsnedsättning då? Är vara högenergisk, impulsiv och rastlös är i sig inte ett tecken på adhd; adhd är när den energin, impulsiviteten och rastlösheten hindrar en från att leva ett vanligt liv. Att köpa vård i 40-års åldern för att den åldrande hjärnan inte klarar av samma tempo och att få centralstimulerande medicin i syfte med att fortsätta vara högpresterande är så fel det bara kan bli. Jag menar inte att förminska att dessa människor uppenbarligen mår dåligt, men att sprida idéen att adhd är som ett personlighetsdrag, något att använda för att förklara bort personliga svårigheter i livet samtidigt som man framställer det som en slags superkraft, istället för att prata om hur extremt handikappande den här funktionsnedsättning är, så blir det väldigt missvisande.
Vi som fått diagnosen sent i livet har haft våra problem sedan födseln, vi körde slut på vår hjärna i 20-års åldern. Vi har aldrig fungerat, vi har alltid fått kämpa med näbbar och klor för att överhuvudtaget fungera i samhället på grund av vår funktionsnedsättning.
Kritiken mot Carina Bergfeldt bygger på en märklig premiss: att hennes egen ADHD-diagnos skulle göra henne mindre lämpad att skildra ämnet. Men personlig erfarenhet är inte detsamma som partiskhet. Den kan tvärtom bidra till relevanta frågor och perspektiv som länge har saknats.
Skribenten pekar inte ut några tydliga sakfel, utan varnar främst för en ”tsunami av igenkännande”. Men igenkänning är inte diagnostik. En ADHD-diagnos kräver en professionell utredning och betydande svårigheter i vardagen. Att många kvinnor känner igen sig kan bero på att deras problem historiskt har förbisetts.
SVT ska självklart granskas, men opartiskhet innebär inte att kvinnors erfarenheter måste balanseras mot misstankar om överdiagnostik. Den verkligt obekväma frågan är varför kvinnors berättelser väcker större misstänksamhet än nyfikenhet.
Trist att Journalisten släpper igenom debattinlägg medförfattade av AI. Kan ni inte kräva att man skriver sina egna debattexter?
Det gör vi. Så även i detta fall.