Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”

Replik till ”SVT visar vetenskap – men får oss inte att tänka”:

Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.

Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.

Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.

Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.

Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.

Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.

Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.

Helena Olsson
Områdeschef och ansvarig utgivare
Samhälle & Fakta, SVT

SLUTREPLIK: 

SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.

Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.

Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.

”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.

När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.

Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.

Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.

Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.

Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.

Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.

Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.

Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.

Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.

Jan Axelsson
vetenskapsjournalist, Umeå