Replik: ”Public service-bolagen behöver Tiktok och Instagram för att nå hela befolkningen”

Replik till ”Public service behöver återta ägandet från techjättarna”:

Daniel Díaz identifierar i sin debattartikel (Journalisten 11/6) ett verkligt problem: svenska public service-bolags beroende av amerikanska plattformsjättar utgör idag en geopolitisk och publicistisk sårbarhet. Så långt är vi överens. Problemet är att hans recept – att SVT, SR och UR ska “återta ägandet” genom att ansluta sig till federerade plattformar som Mastodon och Pixelfed – inte botar den sjukdom han diagnostiserat. Att något är federerat betyder att det är sammanslutet i en federation, ett förbund eller en gemenskap där delarna samarbetar men behåller en viss grad av självständighet. Det är på sin höjd homeopati.

Díaz skriver att PS-bolagen “i princip arbetar åt” techjättarna och måste “börja äga sitt publicerade onlinematerial”. Men det gör de redan. SVT Play, SR Play och bolagens egna sajter och appar tillhör Sveriges mest använda medietjänster, och det är där journalistiken bor. Sociala medier är för public service en sekundär kanal för kännedom och trafik – inte den plats där innehållet ägs. Det “ägande” Díaz vill återta har aldrig lämnats bort.

Public service-bolagens hela legitimitet vilar på att de når befolkningen – inklusive de grupper som är svårast att nå: unga, lågutbildade, nyanlända. Dessa grupper finns på TikTok och Instagram. De finns inte på Mastodon, vars globala användarbas räknas i någon enstaka miljon aktiva användare och vars demografi är kraftigt skev mot teknikintresserade som redan konsumerar nyheter.

Díaz avfärdar detta som ett initialt hinder. Det är tvärtom hela problemet: nätverkseffekter är själva skälet till plattformsjättarnas dominans, och de upphävs inte av goda föresatser. Experimentet är dessutom redan utfört. Tyska och nederländska public service-redaktioner har funnits på Mastodon i åratal – liksom för övrigt Journalisten – med marginellt genomslag. Den som föreslår ett redan prövat och misslyckat recept bör åtminstone förklara varför utfallet skulle bli annorlunda denna gång.

Beredskapsargumentet är Díaz starkaste argument men bevisar heller inte slutsatsen. Beredskapsuppdraget handlar om sändningsinfrastruktur, egna appar, hosting och molnberoenden – inte om huruvida Aktuellt klipps för Tiktok. Om amerikanska plattformar stryps förlorar public service en marknadsföringskanal, inte sin publicistiska infrastruktur. Den relevanta suveränitetsfrågan – europeisk molnkapacitet, CDN, AI-beroenden – nämner Díaz inte med ett ord.

Ironiskt nog vilar även fediversen (det decentraliserade nätverket av sammankopplade sociala plattformar) i hög grad på samma amerikanska infrastrukturlager han vill fly, och Metas Threads har implementerat just det ActivityPub-protokoll Diaz hyllar. Parksliden växer, med hans egen metafor, redan i svampnätverket.

Bilden av fediversen  som frizon är dessutom idealiserad. Mastodon-instanser modereras av enskilda administratörer efter egna, ofta godtyckliga regler. Defederering – att instanser blockerar varandra – kan kapa en redaktions räckvidd över en natt: funktionellt samma problem som en algoritmändring, men utan ens en motpart att ställa till svars. Öppen källkod är inte synonymt med transparent moderering, och frågorna om innehållsansvar och utgivarskap på decentraliserade plattformar lämnas obesvarade.

Slutligen det som Díaz inte ens snuddar vid: vem betalar, och får public service ens göra detta?

Att skattefinansierade bolag skulle bygga eller driva social medie-infrastruktur väcker omedelbart marknadspåverkans- och statsstödsfrågor – i ett läge där tidningsutgivarna redan strider mot public service-bolagens textpublicering på nätet och anslagen är under politiskt tryck. Att åberopa pionjärtidens egna sändningssystem som förebild haltar: att bygga broadcast-infrastruktur i monopol är något annat än att i konkurrens driva plattformar som ingen efterfrågat.

Det finns en seriös diskussion att föra om Europas digitala suveränitet och om mediers osunda beroende av plattformstrafik. Men den diskussionen handlar om molntjänster, EU-reglering och fortsatt prioritering av egna kanaler vilket i allt väsentligt redan är public service-bolagens strategi.

Den handlar inte om att flytta skattefinansierad journalistik till plattformar där publiken inte finns. Digital självständighet uppnås inte genom att tala för en tom arena.

Johan Westerholm
Författare, redaktör och publicist