Patrick Ekstrand
Till minne av Patrick Ekstrand (1969–2026).
Journalisten Patrick Ekstrand har lämnat oss. Det känns overkligt. Vi har känt varandra i 50 år, men nu kommer jag inte längre få hans utrop på WhatsApp, nu blir det inga fler rövarhistorier över lite för många öl, inga fler gemensamma konserter med obskyra syntband.
Vi växte upp i varsitt hyreshus i Skogås, och har vandrat bredvid varandra alltsedan första klass. Efter grundskolan fortsatte vi till samma gymnasium i Huddinge.
Därefter väntade några terminers studier i Uppsala för Patrick, men vi höll kontakten. 1995 återförenades vi på journalistutbildningen vid JMK i Stockholm.
Journalistiken förlöste oss båda, men på olika sätt. För Patrick öppnades världen, och han flyttade i takt med uppdragen. Som anställd inom MTG hamnade han varhelst en ny Metro-titel skulle starta. Det kunde vara Göteborg, Newcastle eller Toronto, Patrick var där. Ett tag bodde han i Sydafrika och reste över hela kontinenten. På grund av sin nyfikenhet på världen hamnade han även i Afghanistan som tjänstgörande i den svenska Isaf-styrkan. Självklart dokumenterade han också detta, i boken FS21.
Men hälsan var inte på Patricks sida. Flera svåra sjukdomar och åkommor slet på hans kropp, och han hade aldrig tålamod att ta dem riktigt på allvar. Livet var större för honom än så. Med åren blev han dock sämre och fick svårare att göra allt det han ville. Men in i det sista var han alltid inställd på att jobba. Han arbetade för så skilda verksamheter som Elbilen, Hem & Hyra och den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua. När uppdragen sinade knegade han i en elektronikaffär. Den sista redaktionella anställningen var ironiskt nog på Läkartidningen, och han höll fast vid sin galghumor in i kaklet.
Strax före hans död skedde en skjutning i Trångsund, den förort där han bodde. Jag messade och frågade om han hört något, han svarade inom en minut att det skett 200 meter från honom. En minut senare messade han igen, skrev att det nog var ännu längre bort och la till: ”Känner mig plötsligt mycket tryggare.” Det var vår sista kontakt.
Men redan några månader dessförinnan anade han att klockan var slagen. Han skrev:
”Orkar inte ödsla energi på att hoppas, det vore ju som att köpa en trisslott när man är skyldig ryska maffian ett par tre mille. Och jag har haft ett bra liv, så… Har träffat dig och en massa andra bra människor, bott med kannibaler, stulit kameler, blivit skenavrättad i Kinshasa, dykt med val och haj och en massa annat. Och jag är tacksam för att jag inte föddes i Afghanistan eller Moldavien.”
Saknaden efter min galne levnadsglade vän är stor.
Patrick Ekstrand avled 14 augusti. Han blev 57 år. Närmast anhöriga är modern Halina samt brodern Raffael med familj.
Jonas Nordling, journalist och författare
Loved that guy! There’s a Patrick-shaped hole in the world. Condolences from Cape Town
Jonas, vad fint du porträtterade din vän, en för mig okänd person. Blev berörd. Livet. 🙏
Det var ett fint inlägg och jag beklagar sorgen 😌💙.
Så fint du beskrev Patrik, vår gemensamma klasskamrat från grundskolan. Han verkar ha varit en modig och nyfiken människa och vad fint att höra att ni har följts åt genom livet. Jag beklagar verkligen att han fick lämna jordelivet så tidigt.
We drank to his passing from the middle of the Namaqua desert. A rare spirit has left us.
Så tråkigt att höra om Patrick. Jag jobbade i anslutning till honom under tiden han var på Läkartidningen. Tack för goda råd om fackligt skrivande. Jag beklagar sorgen för de som stod honom närmast.
Mycket fint. Känner verkligen igen allt i beskrivningen, fastän jag bara känt honom under hans tid på Läkartidningen. Han gjorde intryck, och blir saknad. 🖤
Jävla tråkigt att höra. Han var en bra kollega på Metro under många år. Rolig, supersmart, kritisk… hade alltid ett kritiskt och analyserande förhållningssätt till alla uppdrag. En riktigt schysst och saknad kollega. Visste han var sjuk för länge sen men trodde att han var frisk nu… nu får du komma med kluriga frågor till alla på ”andra sidan”
Jag minns den karismatiske Patrick från 90-talet och framåt, för att han gick på JMK samtidigt som mig, för att han spelade med olika syntband själv, för att man träffade honom på fester och hade roligt tillsammans. En stark personlighet och en stor förlust. Jag tror sista gången jag träffade honom var på Nitzer Ebb-konserten i Slakthusområdet tidigare i år. Då såg han ut att må bättre igen. Det är sorgligt att höra att det bara var tillfälligt. Vila i frid, Patrik!
Åh nej! Jag gick också JMK samtidigt som honom och skrev i skoltidningen med honom. Jag minns att han lyckades fixa en gratisresa till någon journalistkonferens utomlands, och skrev ett frejdigt reportage om utsvävningarna, illustrerat med ett foto av Patrick på dansgolvet, dansandes flamenco med en ros mellan tänderna och några mörkhåriga skönheter.
Sov gott Pattman. D.A.F. Broder
Fina Patrick! Vila i frid, du är saknad ❤️