Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

En julsaga

Det var natten mot julafton. Den nya medievärlden la sig på sin tempurkudde mellan sidenlakanen i himmelssängen. Hon var nöjd med året och pengarna hon fått in. Visst hade hon en och annan gång funderat på om hon verkligen slagit in på rätt väg, men vinsterna talade sitt tydliga språk.

Mitt i natten väcktes hon av en duns utanför fönstret. Hon gick upp och såg en märklig figur öppna fönstret utifrån. Hon blev inte rädd, för hon kände igen honom. Det var Den gamle journalisten som kommit på besök.
Han frågade om hon ville följa med ut på en resa genom åren som gått. Hon följde motvilligt med – att se bakåt var inte hennes grej – nej framåt var det som betydde något.

Först kom de till en tidningsredaktion ute på landsorten. Ett tjugotal personer satt vid sina datorer och pratade med varandra. Något stort hade hänt och nu skulle de göra en riktigt bra bevakning. Det fanns kraft och energi i luften. Alla hade idéer om vad man skulle göra.
Medan hon stod och såg på den sköna stämningen hände något. Tiden rann iväg och på samma redaktion var hälften av journalisterna borta. En stor nyhet hade inträffat, men något engagemang fanns inte. Alla tittade in i sina datorer och hukade sig. De hade varken  ork eller lust att göra ännu en story. Dessutom var engagemang inte längre efterfrågat. De flesta hade ingen trygghet i en fast anställning och vågade inte säga ifrån. Alla beslut kom ändå uppifrån.

Redaktionen var en textfabrik och levererade förplanerat material till koncernens alla produkter. I ett hörn satt Den lokala journalistiken. Hon var hyllad och alla medieägare pratade om henne. Men hon var lika luggsliten och utsliten som övriga delar av redaktionen. Mycket, fort och utan analys var hennes order.
Den nya medievärlden blev lite beklämd när hon såg vad som hade hänt, men hon visste ju varför. Lånen vi tog för att växa som koncern hade sitt pris. Pengarna räckte inte till både att köpa in nya tidningar och ha en massa personal. Samordningen var helt nödvändig och den krävde personalnedskärningar. Sen hade vi ju konjunkturen också, den drabbade intäkterna och vi var tvungna att skära ner på personalen för att minska utgifterna. Som om inte det räckte var det också den strukturella minskningen av annonsmarknaden. Google höll ju på att ta över allt. Vi var tvungna att ta till sparpaket. Digitaliseringen var också på gång, så personalnedskärningarna var helt nödvändiga. Tänkte Den nya medievärlden.

Den gamle journalisten tog Den nya medievärlden i handen och de for i väg till en annan plats. Nu var de tillbaka i Stockholm. Där i en källare satt ett tiotal entusiaster och planerade sina reportage. Ett par skulle till Etiopien och granska oljeindustrin, några andra skulle till Burma och  träffa människorättsaktivister.  De skulle sälja olika knäck till flera redaktioner. Ekonomin var redan i hamn och de satt och planerade vad de skulle göra när de kom hem i gen. ”Kanske en julfest? Vi kan ju bjuda in våra bästa redaktörer”, föreslog någon.

Så hände något med bilden. I samma källare var det nu mörkt. En ensam man satt och skrev på något. När Den nya medievärlden och Den gamle journalisten gick närmare såg de att det var ett livsstilsreportage. Han hade fått det sålt till radion, kvällstidningens webb-TV och den stora dagstidningen. Eftersom betalningen var så låg var det helt nödvändigt att tugga om materialet minst tre gånger för att få någon som helst lön. Hans kolleger hade för länge sedan gett upp branschen. De var lobbyister och försökte förändra världen på så sätt i stället. Ingen trodde längre på att människorna i Sverige var intresserade av vad som hände i världen.
Den här enda kvarvarande Frilansen hade tidigt växlat till den nya nischen och tänkte hanka sig fram tills – ja, tills det inte gick längre.

Jaa, tänkte Den nya medievärlden. Men vi tjänar i alla fall pengar efter alla nedskärningar. Inte var hon stolt över den journalistik som producerades, inte kallade hon sig heller längre publicist. De sista försvann i de stora nedskärningarna. I dag kom pengarna från produktplaceringar i webb-TV, textreklam och nära samarbete med de stora företagen.
Men så tog Den gamle journalisten med henne till en helt annan plats. Det här hade hon aldrig sett förut. Ett gäng människor som satt och pratade och diskuterade tillsammans. De pratade framtid och journalistik. De pratade möjligheter, de pratade visioner. De trodde på kraften i kvalitet och var övertygade om att läsare/tittare och lyssnare ville ha bättre, inte sämre kvalitet. Publicistiken handlade om de viktiga frågorna, om demokratin.
Men pengarna då? När Den nya medievärlden till slut kom hem och la sig tillrätta i sin säng funderade hon: Skulle det vara möjligt? Finns det en annan väg än nedskärningar.

Den gamle journalisten viskade i hennes öra: Så här kan ni också göra, framtiden blir vad ni vill att den ska bli. Valet är ditt.
Ja, valet är mitt, det är inte försent, tänkte Den nya medievärlden och sov bättre än hon gjort på länge. I morgon skulle Den nya medievärlden födas på nytt.

 

LEDARSTICK

HOTAS AV NEDLÄGGNING

Nättidningen Medievärlden, som ges ut av Tidningsutgivarna, hotas av nedläggning. Tidningsutgivarna anser sig inte längre ha råd med en egen bevakning av branschen.
Medievärlden har fram till sommaren på sig att hitta en ny finansiär. Om den inte lyckas försvinner ännu en mediegranskande röst. Publicerat i Sveriges radios P1 försvinner redan efter nyår.
Det är en tråkig utveckling och jag hoppas att Medievärlden hittar en lösning innan det är försent.
 

UNT-KLUBBEN KRÄVER 9,2 MKR

Upsala Nya Tidning har i flera år lagt ut för mycket arbetstid på sina anställda. Efter många och långa förhandlingar har det kommit till vägs ände. Journalistförbundet stämmer UNT på rekordbeloppet 9,2 miljoner kronor. Även om det förstås är tråkigt att man inte lyckats komma överens i förhandlingarna så är det bra att ärendet drivs till Arbetsdomstolen.

BESÖKSLIV LÄGGS UT

Ännu en organisationstidskrift avlövas. Den här gången är det Visita som valt att låta sin tidning Besöksliv läggas ut på entreprenad. Resultatet är att den mångåriga chefredaktören Ninni Dickson och de fem anställda journalisterna får lämna tidningen.
VDn för Visita säger att det inte ska påverka tidningens granskande funktion. Jag är skeptisk. Ninni Dickson har lyckats väldigt bra med den funktionen och att hon och hennes duktiga medarbetare får sluta tyder på att Visita vill ha en annan journalistik.
Att granska det egna förbundet är en grannlaga uppgift som kräver såväl integritet som kunskap. En entreprenör kan lätt bytas ut så fort uppdragsgivaren är missnöjd.

 

Fler avsnitt