David Stavrou: ”Jag har anklagats för att vara högerextrem och vänsterextrem – samma dag”

Vi träffas på Kulturhuset i Stockholm onsdagen den 8 oktober, två år och en dag efter Hamas terrorattack mot Israel, och några timmar innan Donald Trump ska meddela att Hamas och Israel har sagt ja till hans fredsplan.

David Stavrou har knappt om tid. De senaste två åren har han överösts av uppdrag.

– Det finns inga andra journalister i Stockholm som kan hebreiska, svenska och engelska och som har presskort. Det har varit väldigt mycket jobb. Jag saknar dagarna jag kunde skriva om saker som inte har med kriget att göra. Jag skulle vilja skriva om kultur igen, säger han.

David Stavrou har bott i Sverige i nästan 20 år och har frilansat för flera tidningar, bland dem den israeliska vänstertidningen Haaretz. De senaste åren har uppdragen från Haaretz blivit så många att han i praktiken har blivit tidningens korrespondent.

– Haaretz kommer ut på hebreiska och på engelska – jag har fått uppdrag för båda editionerna och ibland översätts texterna och går i båda, säger David Stavrou.

Sedan krigsutbrottet för två år sedan har han också börjat skriva för svenska tidningar, först Fokus och Expressen, men numera återkommande på Svenska Dagbladets ledarsida.

– Ett vanligt missförstånd är att folk tror att jag skriver om Gaza. Det gör jag i huvudsak inte, även om det förekommer. Jag rapporterar om Sverige, Skandinavien och Europa. Men de senaste två åren har nästan allting på något sätt haft en koppling till kriget.

Hur har det varit att jobba som judisk journalist i Sverige sedan krigsutbrottet?

– Jag är inte ”bara” jude, jag är också israel och min starkaste identitet är israelisk. Jag har tjänstgjort i IDF, det gör alla israeler när de fyller 18 år. Nu är mina åsikter inte viktiga för min rapportering, men jag är sionist i den meningen att jag älskar Israel och tycker att det är självklart att landet har rätt att existera och måste få försvara sig. Jag tycker också att det är jätteviktigt att sionism inte ska vara synonymt med krig, rasism och förtryck, vilket vissa försöker göra det till i Sverige idag. Däremot, och precis som många andra israeler, är jag inte världens största Netanyahu-fan och Israel har jättestora problem med en demokrati som blir svagare och svagare. Jag är, precis som många andra israeler, sekulär och inte medlem i en judisk församling … jag är med andra ord en Tel Aviv-jude, inte en Jerusalem-jude, om den distinktionen går att förstå.

Det gör den.

– Det betyder att jag är i en helt annan sits än svenska judiska journalister vars förfäder kom hit på Gustav III:s tid eller efter andra världskriget. Jag jobbar inte heller på någon av de stora svenska redaktionerna där man behöver ta hänsyn till cheferna, kollegorna och företagskulturen. Jag är dessutom en 52-årig man, inte en 24-årig tjej som just börjat sin journalistkarriär och som har allting att förlora på att inte vara på rätt sida av den svenska diskursen. Risken som jag tar när jag uttrycker en åsikt är mindre än vad den är för många andra journalister i Sverige.

Du är friare?

– Ja, jag är friare. Det är inte kul att alltid behöva jobba ensam, men i den här frågan har det nästan varit bättre.

Att Gazakriget har fått så stor uppmärksamhet i svenska medier är lite förvånande, anser han. Det finns många andra konflikter i världen som inte får i närheten av samma medieutrymme.

– Eller … nej, egentligen är jag inte så förvånad. Sverige är djupt involverat i Mellanöstern och har varit det sedan 1940-talet, först med en mycket proisraelisk utrikespolitik som en reaktion på Förintelsen under andra världskriget, sedan en mycket propalestinsk utrikespolitik på 1970-talet med Olof Palme och hans politiska anhängare och efterföljare inom UD, Sida och den svenska vänstern.

Samtidigt tror han att fokuset på Gaza har lett till att grundresearchen som svenska medier gör har blivit vassare.

– Det finns många på alla sidor som tycker att svensk media är helt partisk. Jag förstår vad de menar, men jag är inte så säker. Under Libanonkriget 2006 och kriget i Gaza 2014 tyckte jag ofta att svenska medier inte hade riktig koll. Nu har det blivit bättre i de stora medierna. Det är nog färre faktafel i rapporteringen. Det är som med alla medier: det finns de som gör ett bra jobb, det finns de som gör ett dåligt jobb och det finns de som är jättemodiga. Journalister måste få ha sina åsikter, de kan vara propalestinska eller proisraeliska, det är inget jag har synpunkter på – yttrandefrihet och pressfrihet är livsviktigt för demokratin och det är extremt viktigt att åtminstone de etablerade medierna gör allt de kan för att skilja mellan fakta och åsikter, och bedriver verklig journalistik – inte bara publicerar tankar, reflektioner och intryck.

Jag och många av mina landsmän är oerhört glada och lättade över att gisslan nu kommer hem och att den här fasen av konflikten äntligen är över. Men det är fortfarande en lång väg kvar innan vi når ett varaktigt eldupphör – och en ännu längre, nästan ofattbar väg innan vi når fred.

 

Du har ju själv uttryckt starka åsikter, bland annat på ledarsidan i Svenska Dagbladet. Vad får du för reaktioner?

– Hm.

David Stavrou sitter tyst ett par sekunder.

– Jag förstår att det är många som är arga på mig och har starka åsikter om det jag skriver. Det är helt naturligt. Jag får många mejl, sms och kommentarer, en del ringer mig – och några har ringt min fru.

Är det hotfullt?

– Nja. Jag vill inte göra en stor grej av det. Många av de som hör av sig är frustrerade och tonläget kan vara väldigt högt. Men jag är inte rädd och jag tycker inte att det är farligt. Det kan vara obehagligt. Märkligt nog är det så att om man får två eller tre arga mejl så kan det kännas jobbigt, men om man får 100 arga mejl och kommentarer så känns det på något sätt mindre allvarligt, varje reaktion drunknar i mängden.

Får du 100 arga mejl varje gång du skriver?

– Inte bara mejl, det kommer kommentarer i sociala medier, telefonsamtal och sms.

Han visar några skärmdumpar på hatiska kommentarer han har fått. Några av dem är grovt antisemitiska.

Det här gör dig inte rädd eller orolig?

– Jag har anklagats för att vara högerextrem genocidapologet när jag skriver på svenska och vänsterextrem terroristkramare när jag skriver på hebreiska – samma dag. I Israel uppfattas Haaretz som en vänstertidning, medan Svenska Dagbladets ledarsida uppfattas som höger, och eftersom jag skriver för båda blir jag åthutad från alla håll.

Han börjar skratta men ursäktar sig.

– Man måste kunna skratta ibland. Nej, jag är inte orolig för egen del, jag är orolig för andra israeler och judar, även i Sverige. Vi har haft ett antal väldigt oroväckande händelser de senaste åren. Det var en ganska aggressiv demonstration utanför synagogan i Stockholm på Förintelsedagens minnesdag den 27 januari. Demonstranter brände en israelisk flagga utanför synagogan i Malmö i november. Sådana demonstrationer borde förstås hållas utanför Israels ambassad, inte synagogor.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) påpekade efter dessa händelser att genom att hålla antiisraeliska manifestationer utanför en synagoga gör man judar ansvariga för Israels politik:

”Denna typ av kollektivt skuldbeläggande är en grundläggande beståndsdel i all antisemitism. Att det denna gång dessutom sker i samband med en minnesstund på Förintelsens minnesdag, då judar i Sverige och hela världen sörjer sina mördade släktingar, understryker ytterligare det respektlösa och oacceptabla i agerandet”, skrev SKMA i ett uttalande i januari.

– Det finns olika definitioner av antisemitism, och jag tror att det vore bra om fler förstod att vissa uttalanden kommer att uppfattas som antisemitiska även om de själva inte uppfattar dem så, säger David Stavrou.

Är det något särskilt du tänker på?

– Att säga att det pågår ett folkmord i Gaza är inte antisemitiskt. Att skandera ”Free Gaza” är inte heller det. Men när man skriker ”eskalera motståndet” som man gjorde på den propalestinska demonstrationen här utanför på Sergels torg den 7 oktober är det problematiskt. Hamas är en förkortning för Islamiska motståndsrörelsen. När man säger motståndet menar man Hamas. Det är inte vägen till fred, det är vägen till Manchester.

– Det betyder inte att jag tror att varje svensk tant som deltog i demonstrationen är en Hamasstödjare. En del är där för att protestera med jättegoda avsikter, men vissa svenska politiska grupper har använt situationen i Gaza som ett rekryteringsverktyg, och en av bieffekterna är att judar och israeler demoniseras. Det här är inte bara farligt för judar – det utgör också ett hot mot den svenska demokratin.

Den mellanstatliga organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definierar bland annat en sorts kritik mot staten Israel som inte skulle kunna ha riktats mot andra stater som antisemitisk.

– Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel. Men om du säger att staten Israel inte ska få finnas – skulle du kunna säga det om ett annat land? Och för mig som identifierar mig som israel är det stötande. Det tror jag att det skulle vara för vem som helst som får sin nationella identitet och folkliga rätt till självbestämmande ifrågasatt.

En vanlig mediekritik är att svenska medier i nyhetsrapporteringen säger ”terroristorganisationen Hamas”, men inte till exempel ”ockupationsmakten Israel” eller ”den folkmordsanklagade Benjamin Netanyahu”. Vad tänker du om det?

– Det är kanske naturligt att man försöker hitta en balans i hur man beskriver de stridande parterna i en konflikt. Mina åsikter är inte viktiga, men i den här frågan tycker jag att det är ganska självklart att Israel och Hamas inte är jämlika makter och att de måste beskrivas på olika sätt. Israel, även om den är en starkare part militärt, är ett demokratisk land, en del av FN, erkänt av världssamfundet. Även om du hatar Benjamin Netanyahu så är han en folkvald regeringsledare. Det finns som sagt var jättestora problem med den israeliska demokratin, men Israel är inte en terrorsekt. Hamas är en antisemitisk terrororganisation och det är den fundamentalistiska, folkmordiska fraktionen inom den palestinska nationella rörelsen. Faktum är att det är en terrorarmé: 3 000 Hamassoldater deltog attackerna den 7 oktober 2023.

På onsdagskvällen efter intervjun kommer uppgifter om ett fredsavtal. På torsdagseftermiddagen röstar Israels regering ja till det första steget, som skulle kunna bli början på slutet på de två år långa kriget. När vi hörs per telefon på torsdagskvällen är David Stavrou trött men glad:

– Jag och många av mina landsmän är oerhört glada och lättade över att gisslan nu kommer hem och att den här fasen av konflikten äntligen är över. Men det är fortfarande en lång väg kvar innan vi når ett varaktigt eldupphör – och en ännu längre, nästan ofattbar väg innan vi når fred.