Gaza-bevakningen splittrar redaktionerna – ”Vi bevakar inte det här kriget som andra krig”

Det är stekhett på restaurangen Social Kitchen i Schibstedhuset i Stockholm där hundratals journalister måndagen den 25 augusti samlas för Publicistklubbens debatt om Gazabevakningen. Det är publikrekord för PK. Alla är där, och några till. Det är också, med svenska mått mätt, animerad stämning i lokalen. På förmiddagen har 22 personer varav fem journalister dödats i en israelisk dubbelattack mot Nassersjukhuset i södra Gaza.

På främsta raden sitter mångåriga Mellanösternkorren Bitte Hammargren, Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson, högerprovokatören Aron Flam och Medborgerlig samlings demokratipolitiska talesperson Lena Malmberg. Flam inleder den efterföljande frågestunden med att kalla PK för en ”clownshow” medan Malmberg anklagar public service-journalister för att vara partiska.

Journalisten Mustafa Can som sitter bredvid Göran Rosenberg frågar cheferna på scenen om de undersökt hur mycket censur deras medarbetare upplever när de rapporterar om Gaza, efter att han fått höra att texter tvättats intill menlöshet.

En kvinna i publiken applåderar och hejaropar när SvD:s ledarskribent Peter Wennblad yttrar sig. När Wennblad ska förklara varför han inte vill kalla det som pågår i Gaza för ett folkmord säger han: ”Om IDF slaktar 800 000 palestinier med machete, då tycker jag att svenska medier också ska benämna det folkmord”. En journalist i publiken säger efteråt: ”Man ville ju bara gå upp och slå honom på käften.”

När helvetessommaren i Gaza lider mot sitt slut kokar den svenska journalistkåren av ilska – mot att inte bli insläppta, mot massmördandet av journalister, mot propagandan och mot den bristfälliga bevakningen. Många av dem anser att deras egna redaktioner har blivit ängsliga och obalanserade. Till exempel på Ekot.

Några dagar före PK-debatten sände Studio Ett en intervju med Palestinas ambassadör i Sverige, Rula Almhaissen. En dryg månad tidigare hade Ekots P1 Morgon intervjuat Israels ambassadör Ziv Nevo Kulman i studion. Men hade det inte varit för en påstridig journalist hade kanske en av intervjuerna aldrig blivit av. Det menar några medarbetare inne på Ekots redaktion.

Programledaren Pablo Dalence hade lyckats boka in Almhaissen för en liveintervju i Studio Etts kvällsändning, men blivit stoppad av sin chef. Först fick han veta att han behövde fem veckors förberedelsetid för intervjun. Efter en diskussion fick han till slut genomföra en bandad intervju, med flera dagars fördröjning.

Ekots redaktionschef Robert Brännström menar att det finns en logisk förklaring till att intervjun sköts upp:

– Pablo föreslog en intervju i det program han leder: Studio Etts kvällssändning klockan 22.12. Då vi i mitten av juli haft en intervju med den israeliska ambassadören i P1 Morgon var utgångspunkten att intervjun med den palestinska ambassadören skulle beredas samma utrymme och ha möjlighet att nå en liknande publik. Jag bedömde att vi inte skulle kunna göra det i sena Studio Ett-sändningen, säger Robert Brännström.

– Vi landade i att vi ville sända den som ett segment i Studio Ett. Lösningen blev att de ordinarie programledarna sände och att Pablos intervju var med som ett bandat inslag. Intervjun gjordes live on tape vilket innebär att vi inte har klippt i ambassadörens svar.

Pablo Dalence säger till Journalisten att han aldrig tidigare varit med om att få en intervju stoppad, varken med nazister, islamister eller gängkriminella.

– Hela situationen var märklig och jag tyckte inte att jag fick en bra förklaring till varför den stoppades. Det var först när jag gick till Ekochefen Klas Wolf-Watz som jag fick grönt ljus och kunde genomföra intervjun, efter två förberedelsedagar.

Flera journalister på Ekot anser att det finns en ängslighet bland cheferna kring Gazakriget.

– Det är någonting med Israel-Palestina som gör att även väldigt små frågor kan bli problematiska. Det handlar förmodligen om en oro för reaktioner från publiken, med det borde inte påverka oss. Ett nyhetsmedium ska inte bry sig om vad publiken tänker, vi ska göra det vi anser är rätt, säger en journalist.

Ekots redaktionschef Robert Brännström delar inte den bilden:

– Jag har inte sett några tecken på ängslighet utan snarare stort mod i att ta sig an bevakningen. Att det blir kraftiga reaktioner från olika håll när vi publicerar journalistik i den här frågan märker vi absolut av, men det hindrar oss inte från att fortsätta rapportera, säger Robert Brännström.

Även på Dagens Nyheter menar flera journalister att det finns en ängslighet i bevakningen. Två reportrar, Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto, har slutat i protest. DN-reportern Kristina Hedberg anser att rapporteringen generellt har varit svår:

– Vi bevakar inte det här kriget som andra krig, säger Kristina Hedberg.

Vad är det som skiljer?

– Drabbade privatpersoner får inte vara drabbade privatpersoner utan min känsla är att de ofta måste ses som del av en ”mer komplex historia”. I alla andra katastrofsammanhang där jag har fått tag på en röst litar man på att människan berättar utifrån sin upplevelse. När det gäller Gaza – särskilt första året – behövde alla offer säkras upp. Var befann de sig? Är den här människan en verklig människa? Finns det sjukhusjournaler? Finns det koordinater? Det var en helt annan utgångspunkt i bevakningen, och det gäller hela den svenska bevakningen, inte bara hos oss.

Det är väl inte dåligt att trygga upp källor?

– Nej, men jag uppfattar att kraven var högre här än i andra fall och det gjorde det svårare att göra nyhetsjournalistik om situationen inne i Gaza. Läsarna fick information sent och det blev svårt att förstå omfattningen och allvaret i vad som pågick.

Dagens Nyheters redaktionschef Anna Åberg tror att det finns flera förklaringar till att källkontrollen upplevs som mer omfattande i Gazakriget än i Ukrainakriget:

– Vi är på plats i Ukraina, vi kan prata med anhöriga till offer och kontrollera uppgifter på ett helt annat sätt än vi kan i Gaza. Vid andra stora händelser finns det nästan alltid oberoende medier som vi samarbetar med och har förtroende för på plats. Så är det inte i Gaza, säger Anna Åberg.

– Dessutom har det blivit allt viktigare att verifiera uppgifter och bildmaterial, eftersom det cirkulerar så mycket desinformation och AI-genererade bilder.

Flera journalister menar också att den inrikespolitiska bevakningen kring Gazakriget har varit bristfällig.

– Jag tycker inte att vi har satt tryck bakom våra frågor till regeringen, säger Kristina Hedberg på DN.

Ser du någon förklaring till det?

– Litegrann går det i linje med att svensk journalistik har blivit medberoende med makten. Under mina år som journalist, som började i slutet av 1980-talet, har det skett en harmonisering som jag tycker är problematisk. Svenska journalister berättar den historia som de vi ska granska vill berätta. Jag följer en del norsk journalistik och jag uppfattar det som att norska medier har varit vassare när det gäller bevakningen av Gaza.

Det är Kristina Hedberg inte ensam om att tycka. Faktum är att det finns visst stöd i forskningen för den åsikten. Vid Södertörns högskola har man undersökt skillnader i den svenska och den norska bevakningen under Gazakrigets första månad.

– SVT:s Rapport och NRK:s Dagsrevyen rapporterade lika mycket om civila offer, men i Sverige var man långsammare när det gäller transparensen kring den egna bevakningen. I Norge pratade man tidigt om krigspropaganda och svårigheten att bevaka Gaza när man inte har egna journalister på plats. Det dröjde innan de frågorna nådde den svenska publiken, säger Kristina Riegert, professor i journalistik vid Södertörns högskola.

Undersökningen pekar också på skillnader i bevakningen av inrikespolitiken.

– I Norge har regeringens beslut att inte kalla Hamas för en terrororganisation ifrågasatts. I Sverige har regeringsföreträdare framför allt lyft Israels rätt att försvara sig enligt internationell lag. När svenska regeringar talar om internationell lag har det historiskt handlat om kritik mot den som begår krigsbrott, till exempel bombar ett sjukhus. Regeringen har gjort en utrikespolitisk omsvängning som inte har granskats journalistiskt i någon utsträckning. I stället granskar man propalestinska demonstrationer och ökad antisemitism.

Över 500 journalister, författare och skribenter skrev under Gad-uppropet som publicerades i Expressen den 29 juli med krav på att internationella journalister släpps in i Gaza, att palestinska journalister tillåts göra sitt jobb utan att dödas och svältas ihjäl och att pressfriheten i Israel förbättras. Flera redaktioner införde restriktioner mot journalister som skrivit under uppropet: de får inte längre bevaka frågor som har beröring med Gaza. Orsaken var vissa formuleringar i texten i anslutning till kravlistan. Där stod bland annat: ”Samtidigt har rapporteringen från svenska och andra etablerade medier i Europa och USA varit undermålig och genom sina brister bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord.”

Kristina Riegert vid Södertörns högskola anser att formuleringen om folkmord motverkade uppropets syfte:

– I debatten efteråt har man helt hoppat över vad mediernas roll har varit och i stället fastnat i huruvida det är ett folkmord eller inte.

– Restriktionerna vittnar om hur ängsliga de stora svenska medierna är i denna fråga. Av debatten efteråt reser sig den principiella frågan om huruvida en journalist anses kunna ta ställning för mänskligheten i en humanitär katastrof, utan att bli behandlad som aktivist. Det finns en parallell till klimatjournalistiken: eftersom 90 procent av klimatforskarna varnar för en krissituation är det inte så konstigt att journalister som tar ställning för en grön omställning inte uppfattar sig själva som aktivister, säger Kristina Riegert.

Att över 500 journalister och författare skrivit under uppropet, vad tänker du om det?

– Att det saknar motstycke. Att det finns ett sådant stort missnöje riktat mot cheferna, mot redaktörerna, det tycker jag man ska ta på allvar på redaktionerna.

Journalistens rundringning till personer som skrivit under Gad-uppropet visar att flera trott att de bara skrivit under kravpunkterna, inte hela debattartikeln. Andra var väl införstådda med vad som skulle publiceras.

– Journalistik ska alltid vara sann och balanserad och nej, den får inte bli aktivistisk, säger

Sydsvenskanreportern Jens Mikkelsen och fortsätter:

– Men hur opartisk eller objektiv kan man vara när det handlar om något som många av världens experter beskriver som ett folkmord? Det här handlar om upprepade krigsbrott, attacker mot civila, mot barn, mot journalister. Vi journalister måste kunna stå upp för mänskliga rättigheter. Därför kändes det rätt självklart att skriva under uppropet.

Vad tänker du om restriktionerna som vissa journalister som undertecknat uppropet har fått?

– Det man säger med sådana restriktioner är att det inte går att göra balanserad journalistik om man har fördömt krigsbrott och dödliga attacker mot journalister. Jag skulle vilja vända på det – kan man leverera bra, trovärdig och balanserad journalistik om man inte tar avstånd från krigsbrott? säger Jens Mikkelsen.

Kriget i Gaza har förändrat de redaktionella arbetsmetoderna, men har också påverkat många svenska journalisters arbetssituation och sociala vardag – särskilt de med judisk, israelisk eller palestinsk bakgrund. När Hamas genomförde terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023 var den judiske frilansjournalisten och

DN-medarbetaren Ludvig Köhler på vippen att skriva något i sociala medier:

– Jag hade tänkt lägga upp någonting ganska enkelt, en gråtande emoji och skriva ”Israel” eller något sådant, men hejdade mig, berättar han.

Det hade väl inte varit farligt?

– Nej, det hade det väl inte. Men jag fick en känsla som liknade den jag hade den där kvällen när Metoo startade. ”Nu händer det någonting stort här och jag gör bäst i att ligga lågt.” Händelserna är förstås inte jämförbara, utan det var känslan som var snarlik – en förväntan på en att inta en viss position och en efterföljande stark polarisering.

– Något halvår senare skrev jag en text om mina upplevelser som jude i Sverige efter 7 oktober, men den blev refuserad. Texten var kanske inte så bra, men det var mitt enda försök att uttrycka en åsikt eller tanke offentligt i de här frågorna, säger Ludvig Köhler.

Är du bekväm med att prata om det här?

– Det är det förstås inte lätt att vara. I Gaza är det ett hemskt lidande. Det är klart att det skapar ilska och engagemang, men samtidigt ser jag exempel på att Förintelsen och judars upplevelser av antisemitism förringas och trivialiseras. Tyvärr är det nästan som att konflikten pågår här i Sverige på sina håll, kanske särskilt i kulturvärlden. Det kan nog kännas som att det blir svårare och svårare för judar och palestinier att jobba på samma arbetsplats, men då brukar jag trösta mig med att den bästa chef jag någonsin haft kom från en palestinsk familj och vi har fortfarande en väldigt fin kontakt.

Fyra judiska journalister berättar för Journalisten att de märker en kraftigt ökad antisemitism i samhället, inte minst i sociala medier. Två av dem säger att de väljer att vara tysta och minska sin närvaro i sociala medier av rädsla. Gazakriget har också påverkat den sociala tillvaron och deras relationer.

En av journalisterna, som vill vara anonym, säger till exempel att det har blivit krångligare att blanda vänner från yrkeslivet och privatlivet:

– Många som möter en läkare på en fest börjar ju prata om sina krämpor, och många som träffar en journalist frågar om de mest aktuella nyheterna. För mig har det gjort att jag känner mig tvungen att tänka på vilka vänner jag bjuder in till fester och middagar. Jag vill undvika att både mina judiska vänner och mina journalistkollegor blir obekväma. Den här situationen kan ju förstås uppfattas som ett mycket litet problem, men det handlar ändå om att jag blivit tvungen att exkludera människor jag tycker mycket om från olika tillställningar. Jag tror att det är många judar i Sverige med snarlika upplevelser efter den 7 oktober; att det uppstår nya barriärer mellan människor.

På nyhetsredaktionerna inom public service finns vad några beskriver som en ”levande debatt” om vilka ord som ska användas för att beskriva Gazakriget och de stridande parterna. Andra menar att det är en död debatt: ”Ledningen försvarar ihärdigt ordval som blir mer och mer verklighetsfrämmande ju längre kriget pågår”, säger en journalist.

– De första 15 månaderna av kriget upplevde jag att svenska medier var en förlängd arm åt staten Israel. Man upprepade bara vad de sa och man var inte noga med att berätta att Israel är en part i det här så kallade kriget, säger Lina Makboul, reporter på SVT Göteborg.

Hon anser att SVT:s men också andra mediers ordval skaver.

– Man säger ”det Hamaskontrollerade hälsoministeriet”, ”det Hamasstyrda området” och ”terrorgruppen Hamas”. Man säger inte ”ockupationsmakten Israel” eller ”Israels folkmordsanklagade premiärminister Benjamin Netanyahu”.

Är ordvalen så viktiga?

– De blir ju det eftersom man berättar för tittarna, läsarna, lyssnarna vilka källor som är trovärdiga och vilka som inte är det genom vilka förbehåll man använder. Men jag tycker att det finns andra problem i bevakningen, inte minst avsaknaden av palestinska röster. Det finns palestinier i det svenska kulturlivet, men också i mediebranschen. Jag är en av dem. Jag har under två års tid inte blivit kontaktad av någon som undrar hur jag som journalist med palestinsk bakgrund ser på det som pågår i Gaza, säger Lina Makboul.

– Faktum är att det tog åtta månader innan en chef frågade mig hur det var med mig och min släkt i Palestina. Jag vet inte om det säger något om mediebranschen. En chef sade till mig: ”Jag vill inte ändra mina algoritmer så att jag får se någonting från Gaza, jag vill att mitt flöde ska vara rent.” En kollega sade att han inte kände någonting oavsett hur vidriga bilderna från Gaza är: ”Det är för långt borta, jag kan inte ta det till mig.” Det är väl närhetsprincipen som spelar in.

Fast … du är ju nära. Du står ju där och pratar med dem.

– Ja. Det är sjukt, det är det faktiskt.

Hur är det med din släkt i Palestina?

– Jag har mycket släkt på Västbanken och de lever i ständig skräck för att bosättarna ska komma dit med stöd av den israeliska ockupationsarmén. Jag har släkt i Israel och de är också rädda. En av mina kusiner blev av med jobbet eftersom hon var rädd att de israeler hon jobbade med skulle misshandla henne. Hon vågade inte gå dit. Hatet är så starkt.

Är det ett folkmord?

Experten: ”Osäkerheten beror på att vi inte säkert vet Israels avsikt”

Flera journalister som skrivit på Gaduppropet uppger att de fått veta att det var just påståendet om ett misstänkt folkmord som ledde till att de fick restriktioner i sin bevakning. Hur känsligt – och viktigt – är ordet folkmord, egentligen?

– Politiskt är det viktigt eftersom det finns en skyldighet att ingripa för att förhindra ett pågående folkmord, säger Niclas Sennerteg, journalist på Borås Tidning, som har skrivit flera böcker om folkmord, folkfördrivningar och krigsförbrytelser.

Sedan 2005 finns en ny folkrättslig princip som världens länder enats om: ”skyldighet att skydda”. FN:s medlemsländer har förbundit sig att ingripa för att skydda befolkning från brotten i Romstadgan: folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Principen har använts flera gånger, bland annat i Libyen 2011 då 14 länder, inklusive Sverige, genomförde en militärinsats för att sätta stopp för Khadaffiregimens våld mot den egna befolkningen.

Det betyder också att inget land kan förhålla sig passivt till ett misstänkt folkmord eller invänta en domstolsprövning som kan dröja i åratal. Ett ingripande måste fattas på politisk grund och baseras på lokala observationer och uppgifter om händelsen.

Frågan är då om händelserna i Gaza under våren och sommaren utgör ett folkmord? Många folkmordsexperter anser det, men det finns de som har en annan uppfattning.

– Skälet till att det finns oenighet är förmodligen att vi inte vet säkert vilken avsikt Israel har. Vi har hört vissa radikala ministrar uttala sig på sätt som tyder på att det handlar om ett uppsåt att begå folkmord, men vi vet inte om det finns konsensus. Vi har inte tillgång till underlagen till de beslut som den israeliska regeringen har fattat, säger Niclas Sennerteg.

Finns det likheter mellan det som sker i Gaza och tidigare konstaterade folkmord?

– Historikern Omer Bartov har sagt att det finns inget folkmord som är likt ett annat, och det är nog sant. Det är svårt att dra paralleller, men spontant tänker jag på det tyska folkmordet på herero- och namafolken i Tyska Sydväst­afrika, nuvarande Namibia, i början av 1900-talet. Det handlade till stor del om fördrivning av människor från deras boplatser vilket ledde till en avsiktlig massdöd. Man förstörde människors levnadsbetingelser.

Det dröjde till 2004 innan Tyskland erkände folkmordet i Tyska Sydvästafrika.