”Våra sommarplaner verkar vara livsviktiga för oss”

När priset på olja och den nationella ekonomin blir det enda narrativet som länderna i utlandet driver, kan regimen i Iran i lugn och ro avrätta sina medborgare.

I tysthet kan liven släckas en efter en. Det enda som har betydelse just nu i media är läget i Hormuzsundet och om priset på olja kommer att ställa in flygen. För vi vill ju inte behöva ställa in sommarens semesterresa. Då är det ju jättebra med långa inslag om detta på tv, så vi får lära oss våra rättigheter som konsumenter och veta hur vi ska planera för att hålla semestern intakt.

När jag hör de oroliga rösterna om oljepriset och att man hoppas på fred i Mellanöstern, kokar det inom mig. Fred? Var det fred vi hade innan USA och Israel gick till attack? När Iran inom loppet av timmar och dagar dödade över 30 000 av sin befolkning? När Iran år efter år toppade den internationella listan över länder som använder dödsstraff? När flickor dödades för att en för stor hårslinga syntes? Syftar vi på det tysta kriget som bara pågick i Iran när vi önskar att det ska bli fred igen? Är det tystnaden det längtas efter när det önskas ”fred”? När inbördeskriget i Iran fortgick och den blodtörstiga regimen i Iran gjorde allt, och inget eller bara en bråkdel nådde oss?

För de allra flesta i Iran, de allra flesta exiliranier, hoppas nu att det ska bli en förändring en gång för alla. På riktigt. Ja, det kan kosta dig dina sommarplaner i sommar om flygen ställs in. Men vi är många som hoppas att alla de unga och oskyldiga, med framtidshopp och hunger efter fred, som fick sätta livet till, ska få någon typ av upprättelse.

Att en efter en av de oskyldiga fångarna som nu torteras och dödas av regimen inte får plats i nyhetsrapporteringen är för mig en stor fråga. Att så kallade experter gång efter gång tas in till stora nyhetssändningar som uppenbart driver regimens narrativ, och att dessa utan källkritiska ögon får stå helt oemotsagda, är för mig också en stor fråga. Varför bemödar man sig inte att göra sin research och lyssna till iranierna innan man legitimerar dessa personer till experter? Gång på gång har frustrationen vädrats bland iranier, och flertalet gånger har redaktionerna kontaktats av oss som ser de så kallade experternas agenda. Den journalistiska bevakningen har till viss del varit ett haveri.

Just nu är det otroligt frustrerande och provocerande att som exiliranier följa nyhetsrapporteringen och se hur egocentriska och giriga makthavare tillsammans med media gör jobbet åt regimen i Iran. De skapar ett sådant fokus kring formaliteter – vem som kommer att medverka på ett möte, vem som ställer in sin medverkan, hur många punkter det är i respektive kravlista – att de matar ut så mycket desinformation som behöver verifieras och vänder kappan efter vinden efter egna intressen, så att inget annat kan höras i bruset. Medierna glömmer och är lättdistraherade. I just detta nu hängs ännu fler personer. Unga, oskyldiga människor med hela livet framför sig, små barn som förlorar sina föräldrar, i skuggan av Hormuzsundet. I skuggan av sommarens flygtrafik. Kanske har Irans regim aldrig någonsin kunnat döda ostört på det här sättet tidigare.

Tannaz Edalat
journalist