”Radikala neddragningar på JMK mörkas för studenterna”

Det började smygande. Journalisten Nils Funcke pensionerades och ledningen skyllde på dålig ekonomi när han inte ersattes. Men en sak fanns det tydligen resurser till: en omfattande och tidsslukande kartläggning av oss lärare, vår arbetstid, vad vi gjorde, allt dokumenterades och fördes in i Excel. Man sa att det var för att hjälpa oss, men jag insåg att det handlade om kontroll – och jakt på kostnader. Tankarna gick till gamla tiders tidsstudiemän som studerade arbetarna i en fabrik, för att sen rapportera till direktören om hur arbetsprocessen ska effektiviseras. Det är bara ett exempel på en djupgående kursändring, en byråkratisering.

På mötena talades det allt mindre om uppdraget, att utbilda framtidens reportrar, och allt mer om vikten av att följa regler. Det hette att det var förbjudet att ha en muntlig kursutvärdering, alltså att snacka med studenterna om vad som funkat bra och dåligt, om man inte dokumenterade det skriftligt. Och arkiverade det korrekt. Och snart smög sig en rad nya ord in: ”evalueringstal”, ”styrdokument” och ”stärkta administrativa processer” – när vi istället borde talat om korruption och spionerilagar, om påverkansoperationer, algoritmer och AI.

Jag borde väl ha protesterat, men jag hade annat att tänka på. Jag hade rest i Syrien och var uppslukad av att skriva en reportagebok, parallellt med lärarjobbet på halvtid. Ett jobb där jag haft frihet under ansvar, och gjort lite som jag ville. Säkert tänjde jag på gränser, säkert bröts någon regel – men jag älskade mitt jobb. Det skulle vara verkligt: ett år skaffade jag extern resebudget och skickade mina studenter till Colombia, Bangladesh och Libanon. Nästa år gjorde vi avancerade gräv. Året därpå utforskade vi digitalt berättande i samarbete med KTH. Men gradvis, nästan omärkligt, skars det ned på allt.

Krympflation är när en produkt, låt oss säga O’boy, försämras i smyg. Man tummar på råvarorna, ersätter häften av kakaon med brunt sågspån och smakersättning, och minskar förpackningen, samtidigt som priset förblir detsamma. Driver man det för långt vill till sist ingen köpa produkten. Så har journalistprogrammet hanterats, utan att vare sig studenterna eller mediebranschen informerats om det, och nu i höst passerades en gräns.

Ett exempel: i vår kommer jag ha fyrtio procent fler (58) studenter och trettio procent mindre lärarresurser på en elva veckors kurs i dokumentärt berättande. Och hösten 2025 kommer dråpslaget. Ledningen vill ta in så många som hundra studenter första terminen – för inte så länge sen var det fyrtio – och de ska undervisas av färre lärare än någonsin. Det får konsekvenser. Det kommer inte längre vara möjligt att öva på det journalistiska hantverket, det blir massproduktion utan kvalitet, salstentor och teori istället för reportage. Tankarna går till femte Harry Potter-boken där Dolores Umbridge tar över undervisningen på trollkarlsskolan Hogwarts. Då får eleverna bara lära sig magi i teorin, inte hur man kastar besvärjelser.

Det handlar inte om illvilja, utan om pengar. Om hur ledningen trixar med universitetets pajiga ersättningssystem. Man får betalt per student som tar sina poäng, så genom att ta in rekordmånga studenter, och ge dem en kass utbildning, kan man fylla hålen i budgeten. Jag fattar att besparingar ibland är nödvändiga. Men hur kommer det sig att alla jämförbara journalistutbildningar, som exempelvis JMG i Göteborg har många fler journalistlärare? Hur kommer det sig att overheadkostnaderna, alltså resurserna som går till administration, är allra högst på JMK?

Det har alltid funnits en inneboende konflikt mellan akademiker och journalistlärare, som handlar om vilken slags kunskap som är viktigast. Episteme, teori, analys och logik, allt som man kan läsa sig till, eller techne, den praktiska erfarenhet som gör det möjligt att utöva ett hantverk, skapa konst. Båda har en roll att spela i en yrkesutbildning tänker jag. Det är inte den gamla surdegen som spökar, utan en tredje kraft som flyttar fram positionerna. Man skulle kunna kalla det byråkratin, eller ”funktionell dumhet”, ett fenomen professor Mats Alvesson beskrivit som en besatthet av regler och formalia, på bekostnad av kärnverksamheten.

Nedmonteringen av utbildningen är ett svek mot studenterna, som illa rustade, men fler än någonsin, kommer att dumpas på en brutal arbetsmarknad. Utan gedigna yrkeskunskaper väntar arbetslöshet – efter tre års studier och höga studielån. Vem vinner egentligen på det?

Men frågan är större än så.

Vi lever i en tid när den fria journalistiken behövs mer än någonsin, som ett värn mot de krafter som fräter sönder vår demokrati, vår frihet och vårt relativa välstånd. Auktoritära krafter är på offensiven i hela världen. Att i det läget stympa Sveriges främsta journalistutbildning är ett svek mot hela samhället.

Eftersom JMKs ledning uppenbarligen inte inser allvaret, och inte vill eller orkar ta strid för studenterna på sin spetsutbildning, kan jag bara vädja till universitetets rektor Astrid Söderbergh Widding att ingripa. Och till mediebranschen – kan inte Sveriges chefredaktörer tala klarspråk med de ansvariga, mina chefer? Till studenterna vill jag säga: om ni inte protesterar nu kommer ni att få en radikalt sämre utbildning, och det redan nu i vår.

Vår nye prefekt, Tore West, må vara en trevlig fyr och god förvaltare, men – det måste sägas – han vet inte mycket om journalistik. Och det är svårt att styra över en verksamhet man varken är insatt i eller brinner för. Och man måste brinna, man måste bry sig, det duger faktiskt inte att administrera nedskärningar!

På kort sikt, om inget förändras, uppmanar jag alla unga med journalistdrömmar att undvika JMK och söka sig annorstädes. På lång sikt kunde man bryta loss utbildningen från universitetet, och göra den till en autonom konstnärlig högskola, som SKH eller Konstfack. Med färre studenter, och vassare utbildning. Journalistik är ett hantverk, ett kall, en konst.

Jesper Huor

författare, lärare (på halvtid) och reporter,
nominerad till Årets stilist 2024,
och med Anders Rydell till Guldspaden för boken
Förgör de falska gudarna – Palmyra och kriget om kulturarvet (Bonniers).

Fotnot: JMKs prefekt Tore West och dekan Stefan Helgesson svarar på kritiken i denna debattartikel.