Anonymiteten är problemet

Samma sorts hat som satte Bjästa på kartan under parollen Den andra våldtäkten. Vi särskiljer det från annat hat, kanske eftersom vi ännu inte kan kontrollera eller tysta det.  

De nya, socialt utmärkande, medierna har snabbt gett en ny dimension till samspelet mellan skribent och läsare. Redaktionell text bjuder in till debatt, och det är möjligt för vem som helst att kommentera, diskutera, rosa och ifrågasätta. Skribenten får veta, ofta direkt, vad målgruppen tycker. Och ibland hatar den. Men jag tror inte att problemet med näthat ligger i yttrandefriheten, utan i den anonymitet som internet fortfarande erbjuder. Det är förrädiskt enkelt att glömma att det fortfarande sitter en människa bakom varje byline.

Missförstå inte. Jag tycker att Birros krönika var provocerande, och att kritik var att förvänta. Jag hade också gärna sett att han bemötte den kritiken utan offerkofta. Birro är väl bevandrad inom sociala medier och borde rimligtvis inte se en publicering som envägskommunikation. Och som alltid när man tar sig friheten att ge ut kängor kan man förvänta sig kritik tillbaka. Kritik, men inte hat, och låt oss alltid skilja på de två.

Annons

För det vi egentligen talar om är just det. Det oprovocerade hatet som kanske inte ens relaterar till ämnet. Personangreppen, hoten och mobbingen som nu fått en ny arena, med en ny och större publik. Ännu talar vi mycket om hur vi bäst bemöter detta hat. Att ta debatten är ved på häxbålet. Att inte ta den är att inte stå upp för det vi tror på.

I bloggvärlden är detta inget nytt. Där går ingen säker, och även om provokatörer som Katrin Zytomierska drabbas hårdast, attackeras även de vänaste bloggare. Då gärna de unga tjejerna. Att Isabella Löwengrip fortfarande står upp efter alla försök att trycka ner henne i den virtuella skoltoaletten, är ett under.
Och någonstans här finns det ett ansvar som ingen äger. Någonstans finns frågan om hur vi reglerar, utan att kompromissa med en grundlag vi gärna försvarar med både näbbar och klor.
Och eftersom vi har rätten att säga nästan vad vi vill, tror jag att balansen ligger i att säga det med transparens. Ge orden ett ansikte, för idag sägs väldigt mycket online som aldrig skulle sägas just ansikte mot ansikte. Väldigt mycket vi inte är bekväma med att stå för.
Problemet med transparens är bara att även många bra saker sägs i skyddet av anonymitet. Till exempel uppmärksammade Prata om det, där det blev möjligt att synliggöra sexuella övergrepp, och nätet bokstavligen svämmade över med personliga avslöjanden. Om det väger upp för hatet vet jag inte. Ibland är det otydligt vem det egentligen är vi skyddar, och hur nätanonymitet plötsligt flöt ihop med källskyddet.

Säkert är att världen har en lång tradition av att bemöta hat med hat, fördomar med fördomar. I en stor del av världen straffar vi fortfarande mord med dödsstraff. På samma sätt hatar vi nu ett politiskt parti för deras hat och diskriminering, och idén med att inte diskriminera, tysta eller hetsa en grupp människor förlorar genast all mening. Vi bemöter hat med hat, och naturligtvis föder det bara mer av just det.

Jag vill inte tycka synd om Birro. Men mobben, de med brinnande facklor och det stora häxbålet, ger mig inte mycket val. För någonstans på vägen blev påhoppen mycket läskigare än krönikan.
Och någonting är väldigt, väldigt fel med det.

Karin Widén