”Sverige – ett kallt hus för utlandsfödda journalister”
DEBATT Nu är det dags att svenska journalister ställer upp för de som nyligen har kommit hit och som vill fortsätta vara journalister.
Tänk om du var tvungen att fly Sverige på grund av hot eller krig, eller om din livssituation ändrades – skulle du sluta vara journalist då? Svaret för de allra flesta är självklart nej, men många journalister som kommer till Sverige känner att de inte har något annat val.
Nyligen anordnade Journalistförbundet en digitalträff på engelska för journalister där jag fick äran att prata med dem om frilanslivet i Sverige – den verklighet jag beskrev var för det mesta inte en vacker eller särskilt hoppfull sådan.
Nu är det ju inte synd om mig personligen – jag kom hit frivilligt och är oerhört tacksam att jag kan försörja mig som frilansjournalist, men det betyder inte att livet är en dans på rosor. Genom åren har jag insett att i Sverige är jag en outsider som aldrig kommer att bli en insider, och det finns väldigt lite jag kan göra åt det. Gudarna vet att jag har försökt.
Den dystra sanningen är att nästan allt jag gör i mitt yrkesliv är för utländsk media – det spelar ingen roll hur bra jag blir på svenska, hur hårt jag jobbar eller hur många kontakter jag skaffar, jag kommer aldrig att vara bra nog för svenska mediahus.
Att jag har jobbat i 15 år för några av världens största medier på alla möjliga sportevenemang, sänt direkt från Times Square när Donald Trump blev vald första gången eller täckt allt från val till terrorattacker i Norden betyder precis ingenting här i Sverige. Jag skriver, poddar, filmar, klipper, redigerar, översätter, men det räcker inte. Jag platsar inte ändå.
Många utländska journalister inser snabbt att Sverige är ganska ointresserat av våra hemländer – även de som kommer från Ukraina och som har expertisen och språket är förbisedda. Pitchar faller för döva öron – ibland vore det kul att få ett nej, men de flesta redaktörer behagar inte ens svara.
Och när en redaktör eller producent väl vill ha något, ja då ”finns det ingen budget tyvärr, men du kommer att synas, och det är väl bra?” – så många gånger man har varit den enda journalisten i en public service-studio som inte får betalt, och aldrig får man ett betalt jobb för att man gjorde gratisjobbet först.
I Journalisten läser jag ibland att mediebranschen skriker efter journalister till sommarvikarier och inhopp till höger och vänster, men ändå har nyanlända journalister svårt att komma in på arbetsmarknaden – hur går det ihop?
De som känner mig i branschen vet vilken energi jag tar med mig in i allt jag gör, att jag ställer upp för kollegor så långt jag kan – nu är det dags att svenska journalister ställer upp, inte för mig, utan för de som nyligen har kommit hit och som vill fortsätta vara journalister.
Det måste finnas ett sätt där vi kan skapa ett forum för journalister från olika världsdelar där vi kan hjälpa till att slussa in dem i arbetslivet genom praktik och nätverkande. Alla förstår ju behovet av att lära sig språket men även under den tiden kan de vara till nytta med research och klippning till att börja med. Många har språk- och lägeskunskaper som redaktioner i Sverige saknar – varför inte ta in de som är flytande i språket och har koll på läget?
Framförallt finns det tre konkreta saker som man kan göra på en gång för att förbättra situationen:
- Be inte en frilansjournalist att jobba gratis – det är förnedrande och du skulle aldrig göra det själv.
- Erbjud några timmar som mentor till nyanlända journalister – du behöver inte erbjuda dem jobb, din tid räcker till att börja med.
- Kolla runt på din redaktion och fråga dig– gör vi verkligen allt för att få till en mångfald inte bara etniskt sett utan av åsikter och berättelser också? Hur kan vi se till att alla blir sedda och hörda?
Det finns så otroligt mycket kompetens bland hungriga utlandsfödda journalister runt om i landet men mig veterligen finns det ingen som försöker ta tag i det och se att det kommer till sin rätt.
Vi utlandsfödda journalister vill inte sluta eller lämna branschen. Vi vill inte ha välgörenhet, en klapp på huvudet eller någon slags gräddfil. Vi vill bara få en ärlig chans – och det ska väl alla kunna få i en välfungerande demokrati som tar journalistiken på allvar?
Philip O’Connor
Stockholm, december 2024
Blir otroligt oroad av att läsa detta, då jag vet att Philip är engelsktalande och borde därmed ha lite av en ”fördel” jämfört med andra journalister som har andra språk att bidra med. Oavsett så tycker mig redan ha märkt detta. Jag har varit på redaktioner där mina kollegor från andra länder fick en start genom ”Ny kollega”-programmet som SVT m.fl står för. Det ledde dock inte till nån tillsvidaretjänst och en av dem orkade till slut inte söka jobb och sadlade om till sjuksköterska istället. Skamligt med sådana förluster!
Svensk arbetsmarknad är märklig. Invandrade journalister kan inte få jobb i sitt yrke. Politiker och (svenska) journalister är upprörda över den påstått höga arbetslösheten bland invandrare. Samtidigt talas alla språk utom svenska på våra byggen och det verkar som att det är bara att kliva av Ryanair från typ Lublin eller Tallin och köpa snickarkläder på Clas Ohlson så får man jobb där . På IT-företaget där jag själv arbetar är indier och polacker de största nationaliteterna och jag vet inte när jag senast mötte en inrikesfödd taxiförare eller städerska. Men i dag mötte jag en östeuropeisk författare och journalist som ofta blir tagen för städerska hemma i sin överklassförort. Håller Sverige på att bli som Dubai eller Qatar där vissa jobb är reserverade för infödingar och resten utförs av en anonym massa lågavlönade invandrare?