”Jag har varit journalist i Sverige i 13 år – varför måste jag fortfarande bevisa det?”
Jag kom till Sverige från Syrien 2013. Jag hade redan arbetat som journalist med både text och visuella medier. Men i Sverige började jag om på många sätt. Som journalist i ett nytt system.
Jag behövde lära mig språket, de journalistiska arbetsmetoderna, de svenska pressetiska reglerna och hur mediebranschen fungerade. Framför allt behövde jag förstå hur man hittar sin väg in. Min väg gick bland annat genom Malmö och frilansjournalistiken. Jag minns fortfarande hur jag genom Ordförrådet, Malmös äldsta frilansgrupp, och Lokatt Media fick möjlighet att lära mig skriva journalistik på svenska och förstå det svenska medielandskapet i praktiken.
Jag lärde mig svenska språket, offentlighetsprincipen, källskyddet, meddelarfriheten och de praktiska och etiska regler som journalister i Sverige måste förhålla sig till. Det var en viktig utbildning, och också början på ett frilansliv som skulle bli långt, osäkert och många gånger ekonomiskt svårt.
Jag har varit verksam som journalist i Sverige i tretton år. Sedan 2015 har jag skrivit och pitchat till svenska medier. Jag har publicerat tiotals texter på svenska och fortsatt utveckla mitt journalistiska arbete.
Ändå ställer jag fortfarande en fråga: När räknas en journalist med utländsk bakgrund som journalist – utan förbehåll?
Språket är inte hela förklaringen
Under åren har jag deltagit i många journalistiska seminarier, samtal och branschträffar. Där har jag ofta hört samma förklaring till varför journalister med utländsk bakgrund har svårt att etablera sig i svenska medier:
- De kan inte svenska tillräckligt bra.
- De känner inte till de svenska journalistiska reglerna.
- De förstår inte riktigt hur det svenska samhället fungerar.
Ja, det kan vara problem. Men efter tretton år i Sverige kan jag inte acceptera att det används som en generell förklaring.
För det finns journalister med utländsk bakgrund som talar svenska flytande, som känner till de journalistiska spelreglerna och som har levt här tillräckligt länge för att förstå samhället, institutionerna och de sociala koderna. Ändå får många inte chansen att visa vad de kan.
Det handlar om vägen in. För journalistik handlar inte bara om kompetens utan också om kontakter, förtroende, referenser och etablerade nätverk. Den som redan finns inne i systemet har lättare att få nästa uppdrag, nästa kontakt och nästa möjlighet. För den som står utanför kan samma dörr vara mycket svårare att öppna.
Jag skriver inte detta för att anklaga svenska redaktioner för att medvetet stänga ute journalister med utländsk bakgrund. Jag tror att problemet är mer subtilt. När redaktioner rekryterar genom redan etablerade nätverk riskerar de att återanvända samma perspektiv – och samtidigt missa kompetens som finns utanför nätverken.
Det är ett problem för journalistiken.
Jag vill inte ha välgörenhet
Jag har under åren accepterat att skriva för medier som inte kunnat erbjuda arvode. Jag tycker inte att journalistiskt arbete ska vara gratis, men ibland har jag känt att alternativet varit värre: att mina idéer aldrig skulle nå läsarna.
För mig är journalistik mer än ett arbete. Det är ett sätt att delta i samhället. När jag har en idé som jag anser behöver berättas och inte hittar någon möjlighet att publicera den, skapar det en frustration som är svår att beskriva. Jag vill att orden ska nå fram.
Men idealism betalar inte hyran.
Och här måste vi också vara ärliga: frilansjournalistik är ekonomiskt osäker för många journalister, oavsett bakgrund. Det är alltså inte ett problem som enbart drabbar journalister som är födda utanför Sverige.
Men för en journalist med utländsk bakgrund kan det finnas ytterligare ett hinder. Man måste först få tillgång till nätverket för att kunna konkurrera på lika villkor inom det.
Vi ser ibland sådant som andra inte ser
Jag tror att journalister med utländsk bakgrund kan bidra med något som svenska redaktioner behöver.
Inför val och i politiska sammanhang kan det exempelvis finnas konflikter, maktspel, oegentligheter eller andra skeenden i miljöer där språkliga och kulturella kunskaper är avgörande för att förstå vad som faktiskt händer.
Jag kan ibland se sådant som andra journalister inte ser. För att jag har tillgång till andra språk, andra nätverk och andra erfarenheter. Det är en journalistisk tillgång.
Svenska medier behöver inte journalister med utländsk bakgrund för att de ska uppfylla ett mångfaldsmål på papper. De behöver dem för att de kan göra journalistiken bättre.
De kan hitta källor som andra inte hittar, ställa frågor som andra inte ställer och förstå sammanhang som annars riskerar att gå förlorade.
Därför söker jag Ny kollega
Efter tretton år som frilansjournalist i Sverige har jag nu bestämt mig för att söka till Ny kollega-programmet hos Fojo.
Det finns något både hoppfullt och paradoxalt i det.
Jag har arbetat journalistiskt i Sverige sedan 2013. Jag har skrivit många texter på svenska. Jag har lärt mig det svenska journalistiska systemet genom praktiskt arbete och fortsatt utbildning. Jag har byggt erfarenhet, kontakter och kunskap.
Ändå söker jag nu ett program som ska hjälpa mig att hitta en mer etablerad väg in i den svenska mediebranschen. Kanske säger det något om mig, och kanske säger det något om branschen.
Jag har hört många goda exempel på journalister med utländsk bakgrund som genom Ny kollega har fått möjlighet att komma närmare etablerade redaktioner och visa sin kompetens i praktiken. Jag hoppas att jag blir en av dem.
Inte för att jag behöver bli journalist. Det är jag redan. Jag behöver en möjlighet att bli bedömd som journalist på samma villkor som andra.
Våga lita på kompetensen
Under mina år i Sverige har jag haft stor hjälp av Journalistförbundet, Journalistfonden och Fojo. Genom stipendier, utbildningar och andra stödinsatser har jag kunnat utveckla min journalistiska kompetens i Sverige och Europa. Det stödet har varit ovärderligt.
Men det räcker inte att utbilda journalister och sedan lämna dem utanför redaktionerna. De måste också få möjlighet att använda sin kompetens.
Jag tror därför att svenska medier behöver våga tänka bredare kring vad som räknas som journalistisk erfarenhet.
En journalist som kommer från ett annat land behöver inte börja från noll. Och en journalist som talar svenska med brytning behöver inte vara en sämre journalist.
En journalist som inte har gått exakt samma väg som alla andra kan fortfarande vara den som hittar den viktigaste berättelsen.
Det kräver mod från redaktionerna, och ödmjukhet inför att journalistisk kompetens kan byggas på många olika platser och genom många olika erfarenheter.
Efter tretton år i Sverige vill jag fortfarande lära mig mer, men också få möjlighet att bidra mer.
Jag vill inte ha välgörenhet.
Jag vill inte ha en gräddfil.
Jag vill inte bli anställd för att jag har en annan bakgrund.
Jag vill bli bedömd för det journalistiska arbete jag kan göra.
Frågan är: Varför ska en journalist behöva bevisa sin kompetens i tretton år innan branschen är beredd att fullt ut lita på den?
Ali Alabdallah
Frilansjournalist, författare, Malmö
