Redaktörens bekännelse: ”Därför missar jag frilansmejlen”

3 svar till ”Redaktörens bekännelse: ”Därför missar jag frilansmejlen””

1. Som tidskriftsredaktör under många år instämmer jag helt med Björn Barr! Speciellt i det att frilansare bör känna till den tidning man kontaktar och därmed ha läst de senaste numren…

2. Nej, Björn Barr, du är verkligen inte ensam om att inte lyckas svara på alla frilansförslag, tvärtom. Min erfarenhet är att detta blivit ett allt vanligare fenomen. Jag förstår sannerligen att ni redaktörer har ett sjå med att hålla koll på era mejlkorgar och att frilansförslag kan drunkna i dem.
   Det finns förstås en rad förklaringar till detta, som krympande redaktioner, fler frilansar, fler mejl överlag. Delvis beror det väl på att mejl tagit över från telefonerande – så att vi frilansar, liksom läsare/lyssnare/tittare med flera kan mejla dygnet runt, vardag som helgdag.
   Men det finns ju tekniska funktioner som hjälper till att sortera inkommande mejl. Kanske är det sådana som de redaktörer som alltid svarar, lyckats få till. De, som i bästa fall tackar ja, annars ger ett vänligt nej tack. Eller, med det som du nämner kan vara svårast att åstadkomma: Ett ”kan du utveckla” eller ”vad tror du om den här vinkeln i stället?”.
   Om det du kallar försoningsgest kan jag bara säga att man som frilans givetvis ska göra allt det du nämner. Liksom, som Per-Olof von Brömsen påpekar, ha koll på publikationen man kontaktar. Jag tror inte att jag hade kunnat frilansa framgångsrikt i trettio år utan att jobba just så.
   En sak som bekymrar mig i sammanhanget är för övrigt, att några av de kolleger jag intervjuade inför min krönika sa att de själva hade funderat på att skriva i detta ämne, men inte vågat. ”Då kanske man bränner sina uppdragsgivare”. Så kan vi väl inte heller ha det?

3. Jaså. Jaha. Nämen!
   Barr motsäger sig själv. Frilansar ska förstå vilken sorts jobb man brukar göra samtidigt som man ska överraska i språk tematik och uppslag. Man vinner naturligtvis inget på att komma med ett överraskande uppslag till en redaktör som bara vill ha den sorts jobb man brukar göra.
   Så var ärlig, Barr, och säg som det är: ni är för lata för att läsa igenom ett förslag från en frilansare vars namn ni inte redan känner igen. Det är därför samma trötta gäng ständigt återkommer i spalterna – särskilt på kultursidorna.
   Att vara frilansare i Sverige är en säker väg till att bränna ut sig och svälta ihjäl samtidigt.