Pawel Flato: : Rätt bild vann Årets bild
Att det blir diskussion kring vinnaren i Årets bild är vanligt. I år är omfattningen enastående. Tidigare år har priset ofta gått till estetiska och journalistiskt mindre intressanta bilder. Ingen stormande debatt de gångerna. Varför? Jag tycker att rätt bild vann.
Att det blir diskussion kring vinnaren i Årets bild är vanligt. I år är omfattningen enastående. Tidigare år har priset ofta gått till estetiska och journalistiskt mindre intressanta bilder (till exempel Paul Hansens väldigt vackra bild från en skola i Afghanistan år 2001, eller varför inte förra årets vinnarbild på en beslöjad kvinna på mentalsjukhus i Irak ). Ingen stormande debatt de gångerna. Varför?
Jag tycker att rätt bild vann. Här ligger en kvinna, mamma och blivande statsminister döende i en klädbutik en onsdagseftermiddag. Det finns inget blod, ingen smärta, inget lidande. Det vilar ett obehagligt lugn över henne, inte minst när vi vet, men inte hon, att hon snart ska vara död. Atmosfären har ett allvar över sig. Bilden säger mig att ingen går säker, inte ens jag, här i vårt fredliga Sverige. Jag anser att den hjälper oss att förstå vad som inträffat. Jag ser henne föras bort ur vår tillvaro och jag förstår varför. Bilden är ännu en spik i folkhemskistan. När Palme mördades togs inga bilder i anslutning till dådet. Vi har aldrig fått se Palmes lik. Det gör att han på något sätt bara ”försvann”. Min hjärna genererar endast platsen där dådet skedde i jakt på något att fixera tankarna vid.
bryt
Juryn har följt instruktionerna för val av Årets bild och låtit nyhetsvärdet väga tyngst. Eller fanns det någon bild med högre nyhetsvärde? Rimligtvis bör kritiken röra juryns instruktioner och inte valet av bild. Årets bild är en tävling för journalistiskt material. Då ska det aktuella eller nyhetsmässiga väga tyngst i den mest prestigefyllda kategorin. Om det inte gjorde det skulle Årets bild bli en helt allmän fototävling och inte en tävling för pressfotografkåren.
Att det ska vara mer med Årets bild än att bara registrera är en vanligen förekommande invändning. Peder Alton skriver i DN att det bara är ”simpel polisradiojournalisitik”, något mer måste krävas. En hållning, en tolkning ett förhållningssätt. Det tycks vara något skrämmande med att det faktiskt kan räcka med att vara på rätt plats vid rätt tid. Men tack vare att polisradion används flitigt på nyhetsredaktionerna har många fantastiska bilder kunnat tas. Vissa händelser talar för sig själva helt enkelt. Hans Runesson vann Årets bild 1985 med en fantastisk bild, tagen i Växjö, på en kvinna som slår en skinnskalle i huvudet med sin handväska. Är den bra på grund av att fotografen haft någon speciell hållning eller gjort en tolkning?
bryt
Journalistens chefredaktör Martin Jönsson skriver att bilden på Anna Lindh lika gärna kunde tagits av vem som helst med en kameramobil. Varför skulle tillkomsten av bilden på något sätt vara relevant? Det är motivet som belönas!
Tävlingens utgång beror till största del på juryn, juryinstruktionerna och sist men inte minst de inskickade bilderna. Kvalitén på dessa är den faktor som PFK inte har något inflytande över. Här vilar ansvaret ytterst på tidningarnas redaktionsledningar. Fotograferna tar bilder som tidningarna förhoppningsvis vill ha, något som långt ifrån alltid sammanfaller med fotografernas uppfattning om vad som är bra. Jag önskar att tävlingens belackare även tog upp den aspekten.
bryt
Under rubriken ”Kan de inte bara sluta tävla?” (Journalisten 7/04) sågar Malena Rydell tävlingen. Malena vill att man lägger ned tävlingen. Varför vet jag inte riktigt. Hon raljerar över diverse juryinstruktioner och försöker påvisa hur omöjligt det är att tävla med bilder. Ja, precis lika omöjligt som att tävla i musik eller litteratur. Man bör ta Årets bild för just vad det är – en tävling, med allt det roliga och alla de brister det innebär! Att det finns hundratals fotografer som tycker det är kul att tävla verkar sakna relevans. För att inte tala om alla som intresserar sig för resultatet.
Malena fastnar dessutom hela tiden i en könsdebatt. Kan man verkligen se på en bild om en kvinna eller man tagit bilden? Vad jag förstått har juryn ofta gått bet i de gissningslekarna. Diskussionen bör främst kretsa kring VAD som sägs och inte VEM som säger det.
Att det på goda grunder blir diskussion kring Årets bild är bra. Det är en av förtjänsterna med tävlingen. Men det finns en annan, och egentligen viktigare, diskussion. Ingen har mig veterligen klandrat Stefan Söderström för att ha tagit bilderna på Anna Lindh. Så långt är alla överens. Men i frågan om hur en dylik bild kan användas går meningarna vitt isär.
bryt
Chefredaktören på DN, Jan Wifstrand, tycker att man med hänsyn till anhöriga inte bör publicera denna bild. Andra i princip likadana bilder publiceras relativt ofta i DN. Motiven är då hämtade från utlandet. Som exempel kan nämnas en bild som publicerades i DN på ett offer för en bussbomb i Jerusalem. Mannen förs bort på bår, fullt identifierbar. Wifstrands motivering till att denna kan publiceras byggs till stor del på att sannolikheten för att någon anhörig ser bilden är väldigt liten. Jag, och många med mig i Sverige, har släkt och vänner i Israel. Likadana förhållanden gäller ju en rad invandrargrupper i Sverige, inte minst irakier och palestinier som ofta figurerar på dylika bilder. Jan Wifstrand har förvisso rätt i att sannolikheten inte är så stor, men är det inte ganska vanskligt resonemang i alla fall? Hur som helst är det en sympatisk hållning – man tar hänsyn. Frågan är då om inte bilden av världen också blir lite väl sympatisk.
bryt
Anna Lindh-bildens tillkortakommanden står inte i proportion till protesterna, särskilt vid jämförelse med tidigare års vinnare. Min, och många andras, slutsats blir att det helt enkelt har att göra med de obehagliga känslor bilden väcker. En döende svensk, på shoppingrunda en vardagseftermiddag.
ordförande, Pressfotografernas Klubb
