Offentlighetsprincipens dödgrävare allt fräckare

Om bandens existens ändå avslöjades skulle det, tröstade sig chefsjuristen Bengt Nordqvist, bli alltför omständligt att söka information på dem. Uppgifterna omfattades inte av offentlighetsprincipen eftersom de inte kunde tas fram med "rutinbetonade åtgärder", som det heter i TF 2:3.
"På sitt sätt är det en utmärkt situation. Då har vi informationen om det är absolut nödvändigt att få fram den. Å andra sidan är det så arbetskrävande att varken journalister eller andra utomstående har rätt att kräva att få ut uppgifterna." (ur Nordqvists e-brev till IT-avdelningens Per-Arne Jönsson 2006-01-03)

När granskningskommissionen så småningom såg till att bandens innehåll blev läsbart beslöt riksdagen i panik – utan beredning, utan debatt – om            sekretess för alltihop. Som motiv angavs "skydd för rikets säkerhet".
Om de offentliga (icke sekretessbelagda) uppgifterna på banden blev tillgängliga för utomstående vore det möjligt att göra en total kartläggning av hur man arbetar inom regeringen, påstod justitieminister Beatrice Ask i Ekot (070727). Ohållbart, naturligtvis. Pinsamt.
En utredning skulle lösa "problemet" på annat sätt. I direktiven till den fanns inte ett ord om rikets säkerhet, bara allmänt tal om "osäkerheter" och "risker". Målet var tydligt utpekat: myndigheter ska ha information på säkerhetskopior tillgänglig om de behöver den, men utomstående ska nekas insyn.
I januari 2009 levererades utredningen SOU 2009:5. Den föreslår ett tillägg i TF 2 kap 10 § som stadgar att säkerhetskopierad information inte utgör allmän handling. Oavsett om sek­retessregler är tillämpliga eller inte, oavsett om informationen är lätt tillgänglig för myndigheten, oavsett om "originalinformationen" finns kvar ute på myndigheten eller har förstörts – locket ska vara på.

I 30 år har politisk enighet rått om den så kallad likställighetsprincipen. Information som myndigheter någorlunda enkelt kan få fram ur sina datorsystem ska medborgarna ha rätt att se. Från den principen har lagstiftaren visserligen gjort det ena avsteget efter det andra, men inget fräckare än detta.
Säkerhetskopior behöver inte vara allmän handling, säger utredarna, eftersom originalen kan begäras fram hos myndigheten. I nästa andetag förklarar de att effekterna blir förödande om offentlighetsprincipen tillämpades på dessa kopior. Som är tillgängliga i original. Följdfrågor, någon?
 Handlade det nu bara om kopior vore alltihop naturligtvis en icke-fråga. Uppenbarligen är det inte så. Uppenbarligen rymmer säkerhetskopior material som myndigheter vill hemlighålla men inte kan sekretessbelägga, åtminstone inte med något anständigt argument.
I myndigheters IT-miljö uppstår, kommuniceras och försvinner handlingar på ett sätt som är mycket svårare att följa än det långsammare pappersflöde som, förr, en registrator hade koll på. Nu sköter flertalet tjänstemän sitt kommunicerande med omvärlden på egen hand, med egen dator, och förväntas utföra många av registratorns arbetsuppgifter. Att det fungerar uruselt har framgått av öppenhetstester som bland annat Journalistförbundet genomfört.

Annons

Uppenbarligen rymmer säkerhetskopior i normalfallet stora mängder allmänna handlingar som 1) har förstörts i original eller 2) har förstörts i original efter att ha skrivits ut på papper som i sin tur inte kan lokaliseras eller 3) finns kvar som original i elektronisk form men inte kan lokaliseras eftersom ingen vet i vilken dator de ligger.
 Att undanta säkerhetskopior från offentlighet är att ge de sämsta byråkraterna frispel – de lata, de okunniga, de ohederliga.
" Ska det här vara offentligt? Äh! Jag raderar. Behöver vi uppgifterna senare finns de ju på säkerhetskopian."
Vi kan glömma likställighetsprincipen. En utmärkt situation?

Anders R Olsson