Kerstin Hallert: Simpelt skrivfel blev slutet på karriären
Följden av en enkel felskrivning borde inte ha varit någon större affär. Det normala är att införa en rättelse. Det gjorde inte Aftonbladets ledning. Vårt samarbete avslutades med omedelbar verkan.
Följden av en enkel felskrivning borde inte ha varit någon större affär. Det normala är att införa en rättelse. Det gjorde inte Aftonbladets ledning.
Vårt samarbete avslutades med omedelbar verkan.
Alla som skriver kan råka ut för att ett skrivfel hamnar i tryck. På en tidning finns redigerarna som otaliga gånger agerar änglavakt. Men ibland hjälper inte ens det. Vad värre är: när skrivfelet är där, är man utlämnad åt det absoluta godtycket.
Rätten till en rättelse har man inte alls. En rättelse är tidningsledningens gest av solidaritet utåt.
Efter åtta år med en krönika varje vecka i Aftonbladets TV-tidning upptäckte jag att det inte var merit nog för en rättelse, när en felskrivning stod i trycket under mitt namn.
Det banala felet exploaterades i stället. En jordisk typ som jag begriper inte hur ett sådant grepp kan stärka en tidnings trovärdighet. Jag blev en visionär som recenserade program ingen jordisk varelse ännu kunnat se.
Konkret hade jag alltså flaggat för ett kommande TV-program vars upplägg var känt.
Inför premiären på direktsända Utfrågningen, paradprogrammet i den omfattande satsningen på valrörelsen från Sveriges Television, hade jag synpunkter på upplägget.
”Fesljumma valutfrågare” var rubriken, apropå valet av Mats Knutson och Marianne Rundström. Syftet med en så provocerande formulering är inte att ifrågasätta Knutson och Rundström som pålästa intervjuare utan att snarare locka läsare att kolla själva. För en gammeldags folkbildare finns inget viktigare i valtider än nivån på TVs partiledarutfrågningar. Politikerna ska svettas innanför kragen. Direktsändningens inbyggda dimension av farlighet ska profilera intervjuarna, som inte gosar med makten. Vassa, obevekliga, oförutsägbara uppföljningar på svaren. Den politiska adeln – som författaren och journalisten Anders Isaksson skriver – är ju bara ute för att få kvitto på sin egen legitimitet.
I de tre raderna under rubriken ”Fesljumma utfrågare” stod som sagt en felskrivning.
Där stod ”frågor ”, när det skulle ha stått ”frågeställare”. I ett direktsänt program som ännu inte haft premiär kan ingen i förväg ha synpunkter på frågorna. En enkel rättelse hade klargjort att synpunkterna gällde valet av programledare. Det begrep för övrigt många läsare av sig själva.
Tyvärr fick jag rätt om fesljummenheten. Aftonbladets tidningsledning anser däremot att jag är en journalist som tidningen inte kan lita på.
Om en banal felskrivning får sådana konsekvenser för en TV-krönikör undrar jag hur man skriver om TV för att behålla jobbet. Råder andra villkor för TV-krönikören än för andra kritiker? Ska TV-krönikören undvika företeelser som står etablissemanget nära? Ska synpunkter på absolut insynsskyddade Sveriges Television överlämnas till skribenter som inte kan TV?
Ska slumpmässiga skrivfel avgöra om du får skriva i tidningen?
