Gå direkt till textinnehållet

”Jag är fortfarande ett fan”

Han blev värvad till Expressen efter att ha producerat sitt första fanzine och numera är Jan Gradvall en av Sveriges mest uppskattade kulturpennor. Men hur kommer det sig att just han blivit så bra på att sätta ord på populärkulturen som formar vår samtid?

Jan Håkan Gradvall föddes i juni 1963 i Linköping med en pappa som jobbade som tryckare och en mamma som arbetade i kassan på Domus. Att han valde att starta Linköpings första fanzine på 80-talet var egentligen ingen desperat längtan efter att bli journalist. Trots sitt stora musikintresse – och att idolerna hette Morrissey och Robert Smith – satt inte Jan Gradvall hemma och drömde om att bli den store poeten. Hans dröm var betydligt enklare än så.

– Jag drömde om att bli publicerad. Tillsammans med en kompis var jag på en av de första punkkonserterna som arrangerades i Linköping och där gick det runt en kille och sålde en konstig tidning, det visade sig vara ett fanzine från Göteborg som hette Funtime. Vi visste inte ens att sådant fanns. Men när jag såg den tidningen kände jag direkt att det här vill jag göra.

För att något skulle hända i Linköping så var det Jan Gradvall och hans kompisar som var tvungna att göra något själva. De började boka konserter och tog dit band som Grisen skriker och Ebba Grön och medan unge Gradvall bar läskbackar och sålde biljetter började han också att producera sitt första fanzine, kallat Jörvars Gosskör. Efter det första numret skickade han ett exemplar till Mats Olsson på Expressen som senare också värvade honom till tidningen.

– Hade vi växt upp i Stockholm hade vi kanske nöjt oss med att gå på de konserter som redan fanns. Driftigheten hade vi nytta av sen. Vilket ironiskt nog är ganska likt hur det ser ut nu som frilans. Det räcker inte bara med att skriva en text, du måste få den läst, få den spridd, och allt är rätt likt hur det var då med fanzinet.

En annan av Sveriges mest kända kritiker heter Fredrik Strage, uppvuxen i samma lilla Linköpingsförort som Gradvall. Jag har följt musikkritiken i Sverige under många år och enligt mig har de två mer gemensamt än Linköping. Exempelvis att de alltid vågat hylla det überkommersiella när andra kritiker ofta sågat det som inte varit hippt för dagen. Kanske är det en del av att de lyckats bli både folkliga och respekterade?

– Jag vill försöka uttrycka den här entusiasmen jag har för musik. En låt som är tre minuter lång och exploderar i känslor, om du ska kunna beskriva det så måste du också kunna närma dig det uttryckssättet i dina egna känslor.

Läs hela intervjun med Jan Gradvall i nya numret av Journalisten. Skaffa dig din prenumeration här

Fler avsnitt