”Det finns ett väldigt hat mot journalister”

Det var onsdagen den 9 mars som Sveriges Radios erfarna Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren blev brutalt attackerad i den ryska delrepubliken Ingusjien, under en reportageresa. Den minibuss hon och sju andra journalister och människorättsaktivister från ryska Kommittén mot tortyr färdades i prejades plötsligt av vägen av tre eller fyra bilar. Ett 20-tal påkförsedda män gick till attack. Maria Persson Löfgren blev utsliten ur bussen och kastad mot en järnbalk.

– Vi som satt längst fram i bussen blev värst misshandlade, eftersom det gick att nå oss. När de klättrade in på förarsätet slog de mig. Jag sträckte mig efter min väska, då tog de den.

De övrigas tillhörigheter beslagtogs inte utan brann upp när bussen kort därefter sattes i brand av angriparna.

Annons

Hur tolkar du det – var de ute efter ditt material?
– Nej. Attacken var väldigt välplanerad, men de visste inte vem som var vem av oss. Jag tror att han helt enkelt såg hur gärna jag ville ha väskan – sedan blev han väl glatt överraskad av vad som fanns i.

I bandaren i väskan fanns bland annat material från staden Beslan. Maria Persson Löfgren rapporterade från gisslandramat i stadens skola i september 2004, då över 350 människor, majoriteten barn, dödades. Nu hade hon, oplanerat, fått möjlighet att besöka staden då en annan programpunkt föll bort. Hennes senaste återbesök var 2008.

– Det är det jag har ältat mest efter attacken. Det var väldigt starkt att komma till Beslan och se vad som hänt sedan sist, en stark upplevelse jag inte hade räknat med. Jag var uppfylld av den i bussen på väg tillbaka och kände att det skulle bli en bra uppföljning. Jag hade röster från barn, och även konkreta saker jag inte hade hört tidigare, bland annat om ett avvärjt terrorhot som hade tystats ner.

– Materialet hade ingen betydelse för dem som slog till mot oss. Men jag gick miste om ett reportage som kändes journalistiskt och känslomässigt viktigt för mig att göra.

Vet ni vilka förövarna var?
– Det pågår en polisutredning och vi satt i femtioelva förhör på sjukhuset. Den högsta nivån, federalpolisen, lovade att de snart skulle gripa någon. Men jag tvivlar på att det i så fall blir rätt personer. Det intressanta är ju i vems intresse det låg att göra så här. Med tanke på att Kommittén mot tortyrs kontor bränts ned två gånger tidigare i (Tjetjeniens huvudstad) Grozny och att fler övergrepp sker i Tjetjenien än i Ingusjien så ligger det knappast i ingusjiska myndigheters intressen att något sådant här sker på deras territorium.

Så misstanken går mot Tjetjen­ien?
– Det är svårt att inte låta misstankarna gå åt det hållet. Jag vet att chauffören som var ingusj talade till dem på ingusjiska, och de svarade på tjetjenska enligt honom. Men de skulle ha kunnat vara ryssar, sibirier, vad som helst, det handlar inte om det utan om att de har anlitats av någon. Av vem lär vi inte få belagt.

På det sjukhus där hon och de övriga vårdades efter attacken fick hon sys i benet, men överlag klarade hon sig fysiskt bra.

Morgonen efter händelsen sa du i radio att du nog fortfarande var i chock. Hur mår du nu?
– Jag tror inte att jag var så chockad egentligen. Vi har väldigt bra stöd på SR, förutom från chefer och de som bör stödja så får vi erbjudande om psykologhjälp och så där.

Händelsen har fått stor uppmärksamhet i Sverige. Vilka har reaktionerna i Ryssland varit?
– Jag var i så fall snarast chockad över hur mycket uppmärksamhet det fick även i Ryssland. Från enmansdemonstrationer i Moskva till stöd för oss och för rättvisa för oss – där de till och med stavat mitt namn rätt! Men även i de officiella kanalerna har attacken fått stor spridning. En videosnutt jag fick en sköterska att filma på sjukhuset har visats i TV. Utrikesministeriet som ackrediterar oss har kontaktat mig och beklagat det inträffade.

Anders Lindberg på Afton­bladets ledarsida skrev: ”Ryss­land har redan vridit om armen på större delar av landets medier, nu verkar de även vilja tysta den internationella pressen. Tyvärr är nog attacken på Sveriges Radios korrespondent bara början.”

Håller du med om den analysen?
– En tanke som slagit mig är att alla de som hatar mig på nätet här i Ryssland – på vägen i Ingusjien var det som att de blev verkliga människor. Oberoende medier är ett bålverk för att demokratin ska fungera, men det vi ser som honnörsord omfattas inte längre av många människor. Det är inte tillräckligt många som uppfattar det som att jag blev slagen i min roll som journalist, inte privatperson, och att det representerar någonting. Det finns ett väldigt hat mot journalister.

Maria Persson Löfgren säger att ingenting i riskbedömningen hon och redaktionen i Stockholm gjorde innan resan föranledde att tro att en sådan här brutal fysisk attack kunde inträffa. Däremot undvek hon av säkerhetsskäl att jobba i Tjetjenien.

Kommer du att förändra något i ditt arbetssätt?
– Jag vet inte. Redan innan det här hände var vi rätt utsatta som journalister, man känner sig övervakad på ett sätt som man inte var tidigare i Ryssland. Det finns en censurmyndighet som har stängt ner SR-sajten av och till. Veckorna före attacken var den borta, både hemma hos mig och på kontoret, av och till. Inte heller min man har kunnat surfa till sina utländska favoritnyhetssajter, trots att det inte finns något förbud i Ryssland för dem. Ett slags lokal blockering – som ska tjäna som ett budskap just till oss.

– Ryssland går mot Kinas håll, samtidigt som det finns en väldigt stark motrörelse bland unga människor.