Ett liv bortom journalistiken

Som frilansjournalist från arbetarklassen har jag aldrig vågat förlita mig på yrket. Aldrig vågat luta mig tillbaka och tänka trygga tankar om en medial morgondag. I min värld är jobb något som sliter ut kroppen innan man fyllt femtio. I min värld ger jobb inte priser eller adrenalinkickar. Journalistiken blir därmed ett privilegium som när som helst kan berövas en.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle få klä världen i ord och förmedla berättelser. Att jag skulle få väva historier av gripande människoöden. Få analysera, rapportera och reflektera över min samtid.

Så jag har njutit av varenda deadline, oavsett omfattning och form, i radio, TV eller press, som vore det, det allra sista.

I nästan femton år har jag verkat som den flerarmade hinduiska guden Shiva som simultanjobbar med mycket annat för att ha en nödutgång när allt tar slut.

Det slog mig i morse att vår situation påminner om skådespelarnas i drömindustrin Hollywood. När jag under en period bodde i Los Angeles häpnade jag över att varenda servitör jag mötte presenterade sig som skådespelare. Det var ju det de var på riktigt. Det var deras kall. Låt vara att de var tvungna att servera chailatte och cinnamonbuns för brödfödan.

På samma sätt möter jag nu gamla journalistkollegor i Aten som temporärt och tills vidare tagit jobb på souvlakistånd. Men de kallar sig ändå för journalister.

Det var en solig junidag förra året som de kom till vår gamla arbetsplats ERT (grekisk public service) och fick veta att de kunde gå hem och lägga sig. Filmer fimpades. Påkostade produktioner hamnade i papperskorgen. Internationella idrottsevenemang och nyheter gick upp i rök. Utan förvarning slog regeringen av strömbrytaren för både radio och TV. Och plötsligt stod 2 650 människor på gatan i landet med Europas högsta arbetslöshet. Majoriteten jagar jobb än i dag. De lyckligt lottade hamnade i PR- och kommunikationsbranschen där de, precis som journalister i andra mediekrisande länder, tvingades ersätta det systematiska sanningsökandet mot realitetsretuschering och företagsförsköning för lite klirr i kassan.

Även i Sverige måste många se sig om. I veckan fick jag ett mejl från frilansklubben som bjuder in till seminarium för journalister som önskar byta bransch.

När jag nyligen presenterade Stora publishing-priset delade jag ut priser till flera före detta journalister. En jurymedlem, journalisten Emma, hade skolat om sig. Kriminalreportern bytte de stora dagstidningarna mot de stora vidderna i Norrbotten där hon som patrullerande polis med säte i Kiruna får användning av sitt rättvisepatos. Emma hamnade i himmelriket och njuter av att få göra nytta varenda dag.

För en tid sen mötte jag också Birgitta som snart fyller 50. Det är en oerhört driftig, vacker och välformulerad kvinna med två universitetsexamina. Hon har tjänstgjort i både dagspress och TV och bevakat allt från Göteborgskravallerna till Tsunamin och en rad andra stora nyhetshändelser. ”Jag älskade det granskande och kritiskt tänkande uppdraget” säger hon. Som många andra blev hon journalist för att hon ville göra skillnad. Nu berättar hon om åldersdiskrimineringen inom journalistiken som ofta drabbar kvinnor som passerat 40 och om jakten efter unga, hungriga reportrar som kan ta skit och nöjer sig med låga löner.

Birgitta tröttnade på ryckiga vikariat och bestämde sig för att pröva kommunikationsbranschen. Men gräset var inte grönare där. ”I många organisationer och myndigheter har kommunikationsavdelningar låg status internt. Som journalist är man van vid att få förtroende och ansvar. Man förväntas vara nyfiken och driven men där kan detta i stället upplevas som att man snokar och är pushig. Som journalist lär man sig att ifrågasätta men när jag gjorde det uppfattades jag i stället som en jobbig och opålitlig person”, säger Birgitta när jag intervjuar henne.

”På nyhetsredaktioner är det oftast högt i tak. Journalister med starka personligheter premieras. I kommunikationsvärlden är det tvärtom. Kanske är politiken och PR-branschen bättre”, funderar Birgitta som just nu jobbar med ett antal parallella bokprojekt och olika idéer till TV-produktioner. Hon är tveksam till att någonsin jobba på en kommunikationsavdelning igen.

Flera av hennes jämnåriga kvinnliga kollegor harvar också runt mellan vikariat och drygar ut hushållskassan med extrajobb.  De som valt andra vägar lastar eller checkar in resenärer på flygplatser eller arbetar inom vård och skola.

I den digitala revolutionens tidevarv när allt ska spetsas med content, storytelling och varumärkesprofilering borde den journalistiska kompetensen värderas högt. Men för det krävs mod och öppenhet. Och den varan verkar lyckligtvis ha överlevt i den hårt ansatta mediebranschen, tänker jag.