Sent ska syndaren vakna
När jag påbörjar den här krönikan lever fortfarande Marie Colvin och Remi Ochlik och frilansfotografen Paul Conroy och reportern Edith Bouvier. Däremot har videobloggaren Rami al–Sayed just dödats medan han sände live från Homs.
När jag skriver krönikan färdig 15 timmar senare är Colvin och Ochlik bägge döda och Conray och Bouvier skadade. De befann sig alla i Homs och i ett improviserat mediecenter.
Jag började krönikan så här:
Detta är en krönika vars rubrik är given:
Det är så dags – sent ska syndaren vakna eller möjligen Om att slå in öppna dörrar. Varför kan ni se längre ner.
Som verksam i en del roller på Sveriges Radio hade jag att vid ett par tillfällen ta ställning till att säga ja eller nej till frilansar som erbjöd jobb från områden dit Sveriges Radio för tillfället inte ansåg det lämpligt att skicka egna medarbetare – även om en rad av dem stod och stampade med passet i handen och inte ville något annat än åka.
I valet mellan en frilans säkerhet och public serviceuppdraget blev ju lösningen att jag egentligen svek bägge. Inte gjorde mitt nej till frilansens erbjudande att hans eller hennes tillvaro blev säkrare – snarare tvärtom eftersom det då väl blev nån annan som sa ja eller att de gjorde en resa på spekulation. Inte heller fick allmänheten veta något genom Sveriges Radios sändningar, som de hade kunnat.
Jag måste medge att jag under åren på SR kom att snöa in på frågan om riskerna för journalister, och hur jag med ansvar och inflytande, skulle hantera de faror som kolleger och medarbetare utsattes för på så många ställen i världen, också i vårt närområde.
De egna medarbetarna har som anställda visst försäkringsskydd, säkerhetsutbildning och säkerhetsutrustning, medan frilansar oftast jobbar på helt andra villkor.
Priset i dag för journalistik blir allt högre. Det är en klockren yttrandefrihetsfråga. Att läsa statistiken från International News Safety Institute, INSI är nedslående, för att inte säga förfärande. 124 döda journalister och mediemedarbetare 2011, 17 fram till härom veckan, nu än fler. Committee to Protect Journalists och Reportrar utan gränser har samma sorts statistik, som lätt gör en handlingsförlamad.
Jag gjorde inget annat än beskärmade mig, betalade en hygglig summa till INSIs arbete och citerade rapporten, Killing the Messenger från 2006 av Richard Sambrook, och Rodne y Pinder som i alla fall har ett omfattande förslag på hur olika instanser och parter skulle kunna göra något åt det faktum att det är så billigt och ofarligt att döda en journalist.
Det är i alla fall ett försök att konkret göra något. Nu alldeles för sent vet jag ju vad man borde ha gjort – och kanske är det redan gjort (och därför slår jag väl in öppna dörrar).
Jag skulle naturligtvis tagit kontakt med så många chefskolleger som möjligt och föreslagit att vi gjorde något gemensamt, rent konkret. Vi kunde ha tagit kontakt med ett försäkringsbolag och diskuterat fram en lösning som innebar att en skräddarsydd försäkring togs fram för oss. Den skulle vara ämnad just för att kunna försäkra frilansar för skador, i värsta fall efterlevandeskydd, rättegångskostnader etc. Varje redaktion skulle kunna köpa ett visst antal av den i händelse av att en frilans finns i ett område där man vill köpa in jobb.
Inte för att inte göra riskbedömningar och ibland ändå avstå, men för att i alla fall göra någonting. Vid varje utlagt frilansjobb betalar man helt enkelt också in en premie vid sidan av arvodet. En sån försäkring är också en försäkring för fortsatt viktig journalistik. Att frikostigt låna ut eller till och med skänka säkerhetsutrustning kunde också vara en idé värd att pröva liksom att bekosta en säkerhetskurs.
Reportrar utan gränser har sedan flera år en försäkring som frilansar kan köpa – är det något man kan ta efter? Att backa upp frilansarna innan något händer och inte bara känna stolthet när en av dem vi använt tar hem ett pris till redaktionen.
En gedigen och kunnig utrikesrapportering blir allt viktigare. Det är också att visa respekt och stödja de modiga människor som med hjälp av sociala medier driver en kamp för mänskliga rättigheter under villkor och i samhällen som kräver också journalistisk granskning och rapportering. Tyvärr är riskerna ökande bland annat på grund av den teknik vi också har sådan nytta av. Spårandet av telefoner, satellituppkopplingar, Internettrafik, gör insatser än viktigare.
För sent, men ändå menar jag att allt som kan göras måste göras och om medierna konkurrerar med varandra om att vara bäst, är samarbete i en sådan här fråga det som ger förutsättningar att vara bäst.
Det här borde vara ett samtalsämne på Mediemässan i Göteborg. Gör det som aldrig jag gjorde.
Ett tredje rubrikförslag kunde möjligen vara Den obotfärdiges förhinder.
Kerstin Brunnberg
Jonas Nordling svarar Kerstin Brunnberg här.
