Etiska reglerna – ett skämt?

Kanske förstod han inte att skilja dem från publiceringsreglerna? De senare är inget skämt utan fungerar i den vardagliga lunken på landets redaktioner. Med begreppet "god publicistisk sed" prövas som bekant tveksamma texter av såväl Allmänhetens pressombudsman som Pressens opinionsnämnd.

När det gäller yrkesetik sker prövningen i YEN, journalistförbundets yrkesetiska nämnd, och det är bara journalistfackets medlemmar som kan prövas. Exempelvis är inte TV-reportern Janne Josefsson med i facket och hans eventuella yrkesetiska misstag kan därför inte bli föremål för prövning i YEN. Journalisten Dick Sundevall föredrar Författarbundet och blir därigenom också han immun mot yrkesetiska övertramp. Sundevall hördes för övrigt som vittne i rättegången mot mig. Han ansåg att reglerna var viktiga men på en direkt fråga kunde han inte erinra sig en enda av de tolv som finns. Nå, han är inte ensam. Under mina år som lektor vid Stockholms universitet skickade jag ut arméer av journaliststudenter, som ställde frågor om de yrkesetiska reglerna. Kunskaperna om dem var minst sagt bristfälliga.

Annons

Till den dåliga kännedomen bidrar säkert att varken sanktioner eller utredningar hotar den som fälls. Inte heller görs det några utredningar utan när ord står mot ord ser YEN ingen anledning att framföra någon kritik. Enligt nämndens stadgar kan den som bryter mot yrkesetikens regler uteslutas ur Journalistförbundet men under de över fyrtio år som reglerna funnits har detta aldrig hänt. Problematiskt är också att rollerna krockar. Låt oss säga att en arbetsgivare vill omplacera en medarbetare på grund av att denne prickats för brott mot de yrkesetiska reglerna. Då förväntas Journalistförbundet träda in och stödja sin medlem. Rollen som kamratdomstol är ingen lyckad lösning.

Att jag kallar de yrkesetiska reglerna för ett skämt betyder emellertid inte att jag ringaktar reglerna i sig. Det jag kritiserar är en verksamhet som fungerar dåligt. Det har hänt att hela nämnden med omedelbar verkan bytts ut, därför att ledamöterna inte kunnat hålla sams. Medlemmar har också hoppat av som en protest mot att nämnden saknat ärenden att behandla. En journaliststudent som kartlade nämndens arbete fann att anmälningar försvunnit eller bara blivit liggande obehandlade. Många tappade säkerligen också förtroendet för nämnden när dess ordförande avslöjades med att anlita svart städhjälp och öppet ljög om detta i en TV-intervju. Taktiskt var det kanske heller inte så klokt att senare välja en ordförande som tillhör den exklusiva skara av journalister som faktiskt fällts av nämnden. Det är inte förvånande att statsvetaren Olof Petersson i Demokratirådets rapport 2005 skrev att de yrkesetiska reglerna fått allt mindre betydelse och att "åtminstone vissa av reglerna inte längre tas på allvar av journalistkåren".

Att en fällande dom mot mig kunde ha blivit problematisk för hela kåren pekade Anders R. Olsson ut, när han i Dagens Juridik skrev om vikten av att branschen och staten håller isär sina regelverk. Fler än han borde ha uppmärksammat att detta är en viktig fråga eftersom många politiker ifrågasätter medievärldens förmåga till självsanering. (Gunnar Nygren: Yrke på glid. Institutet för mediestudier 2008). Medborgarna är på samma linje. I Medieakademins mätning 2007 säger nästan hälften av de tillfrågade att journalisters moral är ganska eller mycket dålig, och 57 procent anser att den har blivit sämre. Om domstolen i rättegången mot mig hade kommit fram till att de yrkesetiska reglerna borde tillmätas straffrättslig betydelse hade staten tillägnat sig ett kraftfullt medel för att hålla svenska journalister i öronen. Bland journalister hade det inte blivit uppskattat. De värnar rätten att själva få bestämma spelreglerna, något som brukar inordnas under begreppet "fri press". Men inte ens de egna reglerna får vara för tvingande. Detta blev tydligt när Jan Guillou under sin tid som ordförande i Publicistklubben försökte införa en ny etisk regel: "spekulera inte i frågor som ska prövas rättsligt". Även om en sådan etisk princip vore rimlig hade Guillou inte en chans att få gehör för sin sak. Motståndet mot ytterligare en publiceringsregel var kompakt.

Bilden är dock schizofren. Samtidigt som journalister inte vill låta sig styras av något regelverk behöver de markera sitt överläge i en medievärld där vem som helst kan kalla sig journalist. Yrket saknar den legitimering som exempelvis läkare och advokater har. Informationsteknologin har dessutom medfört att mediebranschen såväl expanderat som glidit samman med närliggande branscher. DNs förre chefredaktör Hans Bergström talar om "publicisternas uttåg" och beklagar att moderna mediekoncerner bara har lönsamheten som ledstjärna. Statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren konstaterar att hårt nedbantade nyhets- och samhällsredaktioner i växande utsträckning måste leva på gratismaterial. Det "ger oss en offentlighet där gränserna mellan journalistikens, politikens och affärslivets sfärer blir allt svårare att urskilja".

I den situationen blir det viktigt för journalister att hävda att de har ett samhällsuppdrag och är mer ansvarsfulla än alla andra som rör sig på den massmediala arenan. De yrkesetiska reglerna fungerar därvid som ett sammanhållande kitt. Även om de i praktiken är och förblir ett skämt, så tas de på blodigt allvar i den journalistiska retoriken.