Mallat mode – trender i dagspressen formgivning

Jacob Nordström är grafisk tidningsformgivare i Stockholm. Han är utbildad på Forsbergs Skola och RMI Berghs och har tidigare jobbat på Bark Design där han bland annat redesignade Borås Tidning.

I dag arbetar Jacob Nordström i egen firma, främst med omgörning av lokaltidningar, och han förordar en formgivning som betonar funktion och struktur. Det är design i ordets engelska betydelse – konstruktion snarare än estetisk gestaltning.

Hur skulle du vilja beskriva den allmänna trenden i svensk dagstidningsform i dag?

– Förutom att gå ner till tabloidformat går många tidningar ihop med varandra, bland annat för att dela material. En designuppgift blir då att anpassa formen så att den fungerar i flera tidningar. Rent grafiskt ser man tendensen att sidorna luftas upp genom att tjocka linjer och dekorplattor tas bort. Själv efterlyser jag mer av kontraster i svensk press, dels i mikrotypografin, mellan olika stilvarianter, vikter och grader, men även mer luft i de redaktionella delarna för att skapa kontrast mot annonserna.

Det finns en trend mot att tidningarna blir alltmer styrda av mallar, färdigtypograferade hål som man sen ska hälla innehåll i. Som jag ser det är det ett tecken på att dagspressen får ett alltmer industriellt tänkande. Är det positivt?

– Både och, även om jag själv tycker att fördelarna överväger. Lokaltidningarna har en tendens att redigera så att lokala reportage ligger på rad efter varandra på ett sätt som är både lite monotont och slumpartat. Genom att upprätta en mall tvingas man ta ställning till vilken typ av tidning man vill göra och det är strategiskt bra.

Men finns här inte ett plågsamt drag av kontroll också? Tar man inte bort lite av kreativiteten för redigerarna?

– Jo, i viss mån, men det har också med bemanningen att göra. En redigerare ska ofta göra tio sidor på en dag. Att helt fritt lyckas få snits på det är nästan omöjligt, därför är det bra med viss styrning. Därmed inte sagt att man inte får bryta mallarna ibland.

Vad tycker du kännetecknar dagens typografiska mode?

– Här är ju dagspressen sällan i frontlinjen, ofta syns trenderna först i magasin, och sedan förs det vidare. Idag är det mycket av tyska strömningar i typografin. Små grader, mycket luft, stillsam ton i ett välordnat rutsystem. Klassiska linjärer som Akzidens Grotesk, Helvetica, Univers. Det är vanligt att man går över från antikvor till linjära typsnitt i rubrikerna.

Jag uppfattar det som om antikvasnitt i rubriker representerar traditionell dagstidning, med rötterna i förra sekelskiftet, medan linjära rubriksnitt fortfarande ger en känsla av modernitet. I så mån kan man väl närmast se dagens rubriktrend som en uppgörelse med 1900-talet.

– Jo, rubriker är väldigt uttrycksskapande. Typsnitt som Century och Bodoni kan ge känslan av gammal, hederlig tidning. Själv tycker jag nog att det är viktigare hur man typograferar än vilket typsnitt man använder. Den goda designen handlar inte om att välja ett fantastiskt typsnitt, utan framför allt om att skapa en bra välavvägd verktygslåda. Att byta typsnitt kan ofta vara ett mindre genomtänkt sätt att försöka ta en genväg till förnyelse, en uppfräschning på ytan.

Har inte ordet navigation blivit ett modeord inom dagstidningsformgivare i dag?

– Man kan kalla det orientering i stället. Det handlar om att det ska vara lättare att hitta rätt saker på sidan genom att till exempel inleda artiklarna med namnet på orten som artikeln härrör från, eller – om det är en sportartikel – namnet på sporten. Jag tycker att det är en bra ambition, och en sådan orientering med ledord påverkar ju journalistiken och hur rubriker skrivs, eftersom man då kan slopa referenserna till orten i rubriken.

För mig framstår du som en formgivare som väldigt envetet betonar designarbetet som ett arbete med att skapa konsekvens och fasta strukturer. Håller du med om den beskrivningen?

– Ja, och det finns ju skäl till det. De som redigerar dagstidningssidor i Sverige i dag har i allmänhet ingen designbakgrund. Oftast är de journalister eller grafiker. Journalisterna har en redaktionell, publicistisk bakgrund, medan typografens ursprung ofta är hantverkarens.

Det där har jag också reagerat över. På Grafiska Institutet lärde jag mig att journalister skrev, medan formgivare lade upp text och bild på sidorna, det vill säga layoutade. När jag kom till dagstidningarna förvånades jag över att redigerarnas bakgrund var som språkmänniskor eller faktajägare, men de jobbade ändå med design. Och ingen tycker det är konstigt alls. Men att journalister skulle kunna fotografera, vilket också är ett formarbete, är däremot kontroversiellt.

– Idealet vore att en ny funktion förs in på tidningarna: design. Storstadstidningarna har lyckats med det, medan landsortstidningarna har det värre. Formgivare från designskolorna verkar attraheras mer av storstäderna. Ett sätt att få mera liv i en tidning med en bra grundform är att börja använda illustrationer och nyhetsgrafik. Sverige har ju många sådana i dag, och avståndet är ju inget problem. Att bara ha fyrkantiga fotografier hela tiden blir rätt enformigt i längden. I många amerikanska dagstidningar ser man direkt att featurejobben är utgjorda av en designer eller kanske till och med en illustratör, och inte av en journalist. Men visst, det är förstås en ekonomisk fråga att kunna betala denna kompetens. Kan man inte det är det viktigt att grundmallen leder till god form, även om redigeraren har en rent journalistisk bakgrund. Man ska också komma ihåg att tidningen är till för läsarna och en dagstidning är en väldigt komplex produkt med väldigt många fler informationssorter än till exempel ett magasin. Att varje dag orka gå igenom en sån produkt kräver ordning och fasta strukturer.

Finns det några tydliga föregångare inom tidningsformgivningen i dag?

– Generellt tycker jag att de stora svenska tidningarna är bra. Många utländska stortidningar är bra, tyska Die Woche är fulländad – den verkar inte ha ett enda typografiskt fel i sig, spanska El Periódico är imponerande, den är helt gjord på fördefinierade fack som man fyllt med text, samtidigt har man en försiktig färgton bakom rubrikerna – vilket vore helt otänkbart i Sverige. Det är svårt att tillämpa utländska former i Sverige. En The Guardian vore omöjlig, de där ohyggligt långa texterna finns inte i svensk dagspress.

Hur mycket av tidningsformgivning är funktion respektive estetik?

– Jag tycker alltid man ska utgå från funktionen. Man ska gå igenom vad man har för material i tidningen och vad man vill ha. När man väl gått till botten med detta kan man sätta formen.

I vilken mån handlar redesign om bildbehandling?

– En hel del, framför allt handlar det om att hitta en form där man vågar dra upp en bild ordentligt, låter den spela ut och avstår från andra bilder, eller gör dem i riktigt litet format. Det viktiga är att inte använda bilder som fyllnadsmaterial i tidningen.

Hur ser du på relationen mellan annonsavdelning och redaktion?

– Jag har reagerat över att de här avdelningarna alltid tycks sitta och förhandla med varandra i stället för att jobba tillsammans för att göra en bra produkt. Om de vore mera kompisar så skulle de tillsammans kunna hitta nya attraktiva annonsplatser i helt nya redaktionella utrymmen. För att attrahera både läsare och annonsörer är de ju betjänta av att tidningen är av högsta kvalitet. För tabloidtidningar är det viktigt att man tänker uppslagsvis i stället för sida för sida. Då kan man få den översikt som är bra med broadsheet samtidigt som man har tabloidens smidighet och flexibilitet.

Paul Frigyes

pf@sjf.se

Barometern

När Barometern gick ner i tabloidformat lät man storstäda tidningen. Antikvarubrikerna slängdes ut och ersattes av linjära snitt, förutom i kulturavdelningen där en renässansantikva fortfarande anger finsmakartonen. Resultatet är en föredömligt väldisponerad grundmall signerad danske Ole Munk. Texttypografin framhåller innehållet på ett stiligt, tidsenligt sätt, bilder får spela ut när det är påkallat och blicken finner ständigt självklara stödjepunkter på sidorna. Redigerarna lyckas dessutom skapa jämna rubrikrader i såväl tvåradiga rubriker som ingresser vilket ger en mild hemkänsla, och av störande rubrikkrockar syns föga. Den stillsamma typografin har gett utrymme åt upplyfta citat, infällda i spalterna. Uppslagens stadga kommer också av de väldisponerade luftrummen i sidtopparna där notiser får leva sitt egna stillsamma liv utan att bråka med grannarna. Redaktionen och Munk har samverkat i ett arbete där varsamma händer hanterat strukturella element och ägnat omsorg åt detaljerna. Bäst i klassen!

Dalarnas Tidningar

(Borlänge Tidning/ Falu Kuriren/ Nya Ludvika Tidning/ Södra Dalarnes Tidning/ Mora Tidning)

Till påsken kläcktes nya tidningsformer i Dalarna. Några av huvudnumren i Borlänge Tidning och Falu Kuriren var att ersätta halvfeta Times-rubriker med en antikva med den mer mjukt formade Utopia som harmonierar bättre i stora grader, att ta bort tjocka horisontallinjer som skiljde artiklarna, samt att modernisera vinjetter. Helena Åberg som gjort om tidningarna har velat skapa ett ljusare och modernare helhetsintryck. Tidningarna har också anpassats till ökad färgkapacitet. Falukurirens etta och dess många smårutor har rensats upp och i vänsterkrysset kan bilden numera spela ut i stort format. Huvudsakligen har det handlat om försiktiga förändringar i ett givet tabloidkoncept i den Dalakvartett där även Nya Ludvika tidning, Mora Tidning och Södra Dalarnes Tidningar ingår. Åberg har fått ta hänsyn till en komplicerad logistik, med ett omfattande sidbyte mellan tidningarna. En viss spretighet finns kvar i vinjetterna, det finns tidningavdelningar till vilka ljuset aldrig nått…

Kristdemokraten

Kristdemokraten är en veckotidning, och inte dagligt utkommande, men markerar med pappersval och typografi att man vill räknas som en nyhetstidning. Och även om man som Kristdemokraten är i lätthanterligt tabloidformat hindrar det inte ytterligare minskning av formatet. Resultatet efter omgörningen är en lektion i prydlighet och täta textmassor. Kristdemokratens formguru Roger Rosenlund excellerar i känslan för proportioner och balans mellan olika typsnittsgrader. Publikationen kan kanske som helhet kännas väl sval och temperamentsfattig, men den är framför allt slående professionell och mogen, vilket kan förvåna i en tidning där man låter partiledaren Alf Svensson figurera på inte mindre än en femtedel av de 20 sidorna.

Kyrkans Tidning

När vi ändå rör oss i etikbranschen kan vi konstatera att Kyrkans Tidning, även den en semanal nyhetstidning, just lanserat sin nya klädedräkt. Redaktionen har själv, med Helena Meschke i spetsen (och viss konsulthjälp från Ole Munk), arbetat fram en radikal upprensning av formen. På ettan är logotypen i övre högerkant och vänsterkrysset längst uppe i topp till vänster. Symtomatiskt nog har opinionsmaterialet flyttat bakåt i tidningen medan nyhetsmaterialet inleder. Nyhetsrubrikerna är i linjären Thesis Sans medan andliga och människomjuka rubriker som landar i den utsökta renässansantikvan Garth. Förutom den radikala framsidan är omgörningen ett habilt hantverk med en djärv kylighet som förhoppningsvis inte skrämmer bort den mogna läsarskaran. Och som man ofta kan känna i tillämpningarna av den grafiska trendens stapelvaror: det är lite anonymt, ödsligt, saknar de detaljer som ger karaktär, hemkänsla och personlighet. Nota bene: Välstädade rum är inte allt här i livet.

Länstidningen Östersund

Jämtländska Länstidningen har fått en omfattande och välgörande förnyelse. Bakom Länstidningens nya skrud står Siv Helander och Ludvig Grandin som skapat en form som tydligt influerats av den minimalistiska trenden. Den braskande typografin har ersatts av antikvan Miller och linjära Griffith. Logotypen har bytts och blivit stramt linjär och ädelt mörkröd i stället för högt tutande klarröd. Ettan

har rensats upp och fått en ljus, lågmäld elegans. I inlagan har sidtopparna försetts med vilsamma vertikala luftrum som ger uppslagen stabilitet och modernt asymmetrisk prägel. Förändringen har påverkat layouten så att sidornas huvudartiklar betonas på ett tydligt sätt, även om sida-för-sida-tänkandet finns kvar och ibland ger krockar mellan rubriker i samma grad.

Norrländska Socialdemokraten

I Luleåtidningen NSD har rubrikerna blivit ljusare, och ortsnamn i rött signaleras snabbt var ögat hittar hemortsnyheterna. Faktarutorna har klätts av sina rutor och rasterplattor markeras i stället med försiktiga vinjetter och en linjär typografi som distinkt men subtilt avviker från brödtextens antikva. Någon revolution i Norrbotten har omgörningen inte inneburit (ville NSD-ledningen innerst inne göra om tidningen?), men tidningen har av Ludvig Grandin, John Bark och Eva Kruk förlänats en behaglig översiktlighet och en jämn rytmik. Utrensningen av en hoper gräsliga vinjetter är i sig värd högstämda tacktal. Största problemet med NSDs form och uttryck är närmast bildjournalistiken, där engagerad politiker, missbelåten sjuksköterska eller prisbelönta skolelever uppställda i halvfigur framför kameran är alltför envist återkommande koncept.

Smålandsposten

Smålandsposten har likt Barometern gått över till tabloidformat och fått linjära rubriker, och också bakom denna nya form i Småland står Ole Munk. Uppslagen visar en balans och ett behag som minner mycket om granntidningens, men här tycks arbetet ha varit mindre genomgripande, omgörningen är mer konventionell

– inte lika förankrad i eventuella tankar på en tydligt nydefinierad funktion i tidningens olika avdelningar. Väldisponerade, harmoniska sidor radas upp en efter en, texter, bilder, fina färger, men inte med den omsorg om sparsmakade detaljer som ger den välbekanta personlighet och orientering i innehållets olika komponenter man önskar av den egna tidningen. Dessutom har några otäcka gamla vinjetter lyckas bita sig kvar på sidorna, vilket förstärker känslan av att pengarna tog slut innan arbetet var helt klart.

Östersunds-Posten

Med tidningens formchef Gun Råberg-Kjellerstrand som drivande kraft har ÖP gjort upp med sin tunga, 80-talsdoftande karaktär. Ett smalare, och stramare linjärt typsnitt plockades in i rubrikerna. Genom upprensningen av tidningshuvudet försvann både topp-puffen och den braskande röda ramen runt logon. Att ettan-puffarnas rubriker kantställdes i stället för att vara besynnerligt centrerade var välgörande, även om många läsare nog kan sakna den gamla ettans täta nyhetsflås. ÖP har konsekvent hakat på samtidens förkärlek för vinjettord i gemen typografi, i den nya formen hänger dock dessa ibland lite i luften. Tidningen har fått en tydligt högrest, vertikal prägel med fräsch andedräkt. Översikten är god, men man kan sakna en riktigt skarpsynt möblering med luft som ger stadga och tar bort känslan av att sidorna till varje pris ska fyllas ut till satsytans gränser.