Veckan då hela världens blickar riktades mot London

Måndagen den 9 september avrundades den mest dramatiska veckan i brittisk inrikespolitik i mannaminne med att rebellalliansen i parlamentet sjöng nationalhymnen Jerusalem. Premiärminister Boris Johnson hade på några dagar förlorat sex viktiga omröstningar – och sin parlamentsmajoritet.

Omvärlden följde händelserna med växande förvåning och rapporteringen peakade nationellt och internationellt. Trycket på journalisterna på plats i London att lämna analyser och rapporter ökade för varje dag.

Daniel Alling, SRs Londonkorre. Foto: Johannes Nesser

Daniel Alling började på sin tjänst som Sveriges Radios korrespondent i London den 27 augusti och har sedan dess jobbat nonstop med Brexit. När vi träffas på ett kafé i Marylebone i centrala London den 7 september har han varit på plats i två veckor.

– Det är den största rivstarten jag har haft. Jag har bara kunnat följa det dagsaktuella förloppet. Alla program ringer: P4 Extra, P4 Världen, Godmorgon världen, Studio Ett, P1 Morgon, Ekot.

Härommorgonen gick han upp kvart i sex för att vara med i P1 Morgon, och sedan kunde man höra honom i sändningar hela dagen och kvällen, nästan fram till midnatt.

Daniel Alling har varit SRs korrespondent i Berlin och New York, och har rapporterat om stora händelser tidigare – eurokrisen och finanskrisen bland annat. Men Brexit krävde en helt annan sorts förberedelse. Han ägnade semestern åt att läsa in sig, och reste privat till Irland och Nordirland och pratade med folk.

– Jag var nervös första dagen. Kommer det här att hålla? Jag tycker att det gjorde det. Jag brukar referera till Birgit Nilsson, som en gång fick frågan när hon skulle sjunga på Metropolitan om hon var nervös, och svarade: ”Nervös? Folk har inte betalat mycket pengar för att höra mig nervös.” Det tar jag med mig.

Det stora problemet med att rapportera om Brexit för en svensk publik är att det finns så mycket brittisk historia som utgör kontext, och att folkomröstningen handlade mer om britternas självbild än om populism, menar Daniel Alling.

– Det är en utmaning att göra det begripligt, och välja hur mycket man ska göra innan det står folk upp i halsen. Ändå är intresset enormt. Det handlar trots allt om ett lands själ eller självbild. Vilka är vi? Vad innebär det att vara en demokrati? Vad kan vi vara stolta över historiskt som folk? Det är frågor som intresserar många.

Ett problem för de svenska korrarna är att de inte kan förlita sig fullt ut på brittiska medier för input.

Katrine Marçal (bilden till höger, framför renoveringsobjektet Big Ben) har Brexitrapporterat för Dagens Nyheter sedan 2017 har bott i Storbritannien i sju år, på landsbygden mellan London och Cambridge.

– Väldigt många svenskar läser The Guardian och tror att de får en objektiv bild av vad som pågår i Storbritannien, och det får de inte. The Guardian förmedlar inte en objektiv bild, säger hon.

Det här är förstås tämligen främmande för svenska journalister. The Guardian är helt öppna med att de på nyhetsplats driver liberal kampanj.

– Det är en helt annan medie­logik än i Sverige. Svenska medier kan misslyckas med att vara objektiva, men idealet är att man ska försöka producera journalistik som inte är driven av en politisk agenda. Det finns inget sådant ideal här. Tidningarna försöker bekräfta sina läsares världsbild – det är den kommersiella idén. De problem som skapas av ett politiserad medielandskap som i Storbritannien är enorma.

Vad är det för problem?
– Du kan inte lita på vad som står i tidningen. Man kan inte läsa The Guardian och The Telegraph och tro att man fått hela bilden. Det kan vara två helt felaktiga bilder och sanningen behöver inte ligga mittemellan. För att få sanningen måste du läsa DN. Haha.

– Sen har vi förstås BBC, som har haft som idé att vara objektiva genom att bjuda in en som skriker jättehögt för Brexit och en som skriker jättehögt mot Brexit. Men det är inte objektivitet, och har bidragit till polariseringen. BBC har svårt att hantera detta.

Hur gör man för att hitta sanningen?
– Det är jättesvårt. Men man måste i alla fall försöka. Jag försöker hela tiden bygga ut min bakgrundskunskap, genom att läsa, intervjua experter och bygga relationer med personer som är insatta. Jag gör därmed i hög grad samma jobb som researchers på till exempel de hedgefonder här i London som försöker begripa vad som kommer att hända. Läsarna vill ha analysen, inte bara rapporteringen.

Läsningen, lyssningen och tittningen ligger i topp, och runt Westminster flockas frilansfotografer dagligen.

– Intresset hemifrån har bara sagt pang. Det är likadant för andra utrikeskorrar. Jag besökte en studio som brukar användas av utländska mediebolag, och det har aldrig varit så smockfullt av utrikeskorrar som nu, säger Katrine Marçal.