Sommarvikarien: Anna Roxvall
Anna Roxvall har tagit ett steg tillbaka från Las-karusellen, för att vikariera när det passar henne. Att låta frilansverksamheten få större vikt har gjort henne till en gladare journalist.
Är det första gången du vikarierar på Svenska Dagbladet?
– Nej. Jag vikarierade för några år sedan och blev utlasad, därefter vikade jag och blev utlasad från TT. Nu är jag tillbaka på SvD. Näringsliv är en jättebra redaktion, jag trivs och jag har roligt på jobbet, men den här gången tänker jag inte sitta och vänta på att bli utlasad.
Hur menar du?
– Jag frilansar nuförtiden och vikarierar när det passar mig, inte bara när det passar arbetsgivaren. Jag kände ganska snabbt att jag skulle bli deprimerad och förlora självrespekten om jag fortsatte i Las-karusellen så jag bestämde mig för att ta kontroll över mitt eget liv.
– Det här systemet bygger på att unga hungriga journalister ska kämpa för att få en tjänst, trots att alla vet att det inte blir så. Jag tror att det är ganska svårt att hinna visa hela sin kompetens på bara elva månader – precis när man börjar få sina egna tipsare och kommit igång är det dags att packa ihop.
– Man kan inte hålla på med Las-svängen i längden. Risken är att man förlorar sig själv någonstans.
Men är inte frilansandet också ganska osäkert?
– Jo, man får ju inte betalt för det arbete man lägger ner. Men det funkar ändå. Jag bor i en liten lägenhet i Alby, utanför Stockholm och har små utgifter. Som frilans kan jag göra mer kvalificerad journalistik än vad jag gör som tillfällig vikarie.
– Det är skönare att leva på 10 000 och göra det man vill än att ständigt oroa sig för att man blir utslängd från jobbet om ett par månader.
Hur länge har du arbetat som journalist?
– Tre år.
Hur mår du nu jämfört med när du var i Las-karusellen?
– Jag är en gladare journalist nu än för två år sedan, då jag precis hade upptäckt hur arbetsmarknaden fungerar. Nu tänker jag mer: Det löser sig, man går alltid runt på något sätt.
– En positiv effekt för mig med att vikariera på korta kontrakt och bli utlasad, var att jag tvingades hitta tillbaka till varför jag blev journalist. Jag ville göra utrikesreportage och insåg att ingen redaktion skulle skicka ut mig på det. Nu gör jag det jag vill. Annars hade jag kanske hamnat någonstans där jag gjorde något jag inte ville bara för att det var bekvämt.
