Så lär du dig att känna igen propaganda
Hur bra är du på att urskilja propaganda? Den frågan borde alla journalister ställa sig ett valår, menar den mångåriga politiska reportern Lena Hennel.
Lena Hennel har många år som politikreporter på Svenska Dagbladet bakom sig. I dag är hon redaktionschef på Arbetet, där hon bland annat arbetar med tidningens valbevakning, och är återkommande kursledare på Fojo.
Framför oss har vi en valrörelse som många tror kan bli inte bara enspårig utan också riktigt smutsig, delvis på grund av en orörlig väljarkår och alltmer desperata politiska partier.
Med den utgångspunkten är mediernas viktigaste jobb att ha en genomtänkt plan för hur den egna valbevakningen ska se ut, menar Lena Hennel:
– En kontrollfråga att ställa sig under resans gång är: ”kommer vi att kunna stå för den här journalistiken i efterhand?”. Utöver det är väl det enkla, och lite banala, svaret att vi inte får slira på faktakollen och att vi noga ska tänka igenom varje publicering.
I en tid av ökande polarisering och en vildvuxen flora av sann och falsk information på sociala medier har Lena Hennel också funnit anledning att öva sig på att urskilja propagandabudskap från andra budskap.
– Det är viktigt att se om propaganda riskerar att bli ett vanligt inslag i det politiska samtalet. Ju bättre vi är på att genomskåda den, både i grövre och mildare former, desto högre är vår beredskap, menar hon.
Hon rekommenderar att använda den franska propagandateoretikern Jacques Elluls nio ”kontrollfrågor”, som Ann-Marie Åsheden refererar i sin bok Varning för propaganda, för att avgöra om något kan klassas som propaganda. (Se faktarutan.)
– Den här metoden är i grund och botten en övning i kritiskt tänkande. Det är en journalistisk uppgift att ställa avsändarna av olika budskap till svars. Att grova överdrifter och propaganda granskas har en återhållande effekt på seriösa aktörer, menar Lena Hennel.
Är vi som källkritiska yrkesmänniskor verkligen benägna att ”gå på” propaganda?
– Nej, jag tror inte att vi normalt sett ”går på” på propaganda, åtminstone inte då den tar sig tydliga uttryck. Däremot så måste vi journalister vara något av demokratins vakthundar och hålla koll på utvecklingen och granska sådant som bör granskas.
Hur kan vi använda Elluls metod?
– Helt enkelt genom att försöka hitta propaganda eller spår av propaganda i allt från trollbudskapen till mer etablerade opinionsbildare.
Samtidigt ligger många politikers budskap, både i debattstolar och på valaffischer, snubblande nära många av de här kriterierna?
– Det är nästan omöjligt att föreställa sig en politisk kampanj som inte har inslag av propaganda. Då bör man fundera över om det bara är enstaka punkter på Elluls checklista som uppfylls – vilket ju görs av en del opinionsbildare i dag – eller om nästan hela listan kan bockas av. Då kanske det är dags att på allvar börja granska budskapet.
Propaganda är vardagsmat i sociala medier. Är det därför du sagt att du tycker att journalister bör avhålla sig från att rapportera om Twitterstormar och FB-uppror i valrörelsen?
– Det är egentligen en rekommendation från sociala mediegurun Brit Stakston. Jag menar inte att vi ska ägna oss åt total avhållsamhet. Däremot bör man alltid ställa sig frågan om det är relevant att skriva om det här och om det tar kraft från det man egentligen vill prioritera.
Har du några andra tips för att navigera rätt som redaktion under valrörelsen?
– Mitt viktigaste budskap är att lägga upp en riktig plan för hur valbevakningen ska se ut – och att försöka hålla sig till den. Vi måste så klart också följa upp frågor som dyker upp i debatten. Men tänk efter vad du i så fall tvingas välja bort.
***
Nio kontrollfrågor för propaganda:
- Beskrivs problemet misstänkt enkelt och ensidigt?
- Finns glidningar från fakta till moralisk terräng?
- Odlas stereotyper?
- Spelas på myter?
- Rättfärdigas fördomar?
- Utpekas syndabockar och fiender?
- Väcks hat, utlöses hot?
- Utlovas en bättre värld i vaga ordalag?
- Uppmanas till handling?
