Problemet med public service

Skulle ett förbud mot projektanställningar, som Journalistförbundet kräver i den nu allt intensivare konflikten på public serviceområdet, leda till bättre eller sämre journalistik?

Den frågan är inte så enkel att besvara. Få saker är så enkla som svart och vitt, inte ens när det rustas till konflikt.

I grunden är ju upplägget med en omfattande extern medverkan en god – rent av nödvändig – tanke. Den fanns med på flera punkter redan i den statliga radioutredningen 1977, där det konstaterades att det fanns flera skäl att öka utrymmet för extern medverkan i radio och TV. Dels för kvalitetens skull ”med hänsyn till kraven på variation och förnyelse”, dels för att ge ”uttrycks- och arbetsmöjligheter åt kulturarbetare och andra som inte eftersträvar fast anställning”. Alltså: alla vill inte bli fast anställda – och programmen blir bättre om man har möjlighet att ta in folk med specialkunskap och idéer på de områden där det saknas i den fasta organisationen. Mångfald var inte samma modeord på den tiden som i dag, annars hade det säkert också blivit en särskild rubrik i utredningen.

bryt

Den allra viktigaste uppgiften för public service är, enligt min mening, att ha ett utbud som inte bara ser tittaren och lyssnaren som en kommersiell varelse. Ju mer andra medier låter sig styras av kommersiella trender, desto viktigare blir det att public service utnyttjar det faktum att de har råd att ge utrymme för det som kan vara smalt och udda, men som lika gärna kan vara oerhört brett, om än kommersiellt oattraktivt (till exempel radio och TV för äldre eller boende utanför storstäderna).

För detta behövs det folk med specialkunskap av ett slag som aldrig kan täckas in ens av så stora organisationer som SR och SVT. Det behövs också en helt annan etnisk och rekryteringsmässig mångfald i själva journalistkåren än vad som finns i den fasta organisationen. Och inte minst behövs det flexibilitet. SR och SVT är kolosser, vilket är deras styrka likväl som deras förbannelse. För att ta snabba initiativ behöver man öka rörligheten, bland annat med externa medarbetare.

Detta ifrågasätter nog ytterst få. Problemet är hur det hanteras.

Det finns i dag ett oerhört fastlåst system på public service-företagen där frågan om ”extern medverkan” kommit väldigt långt från vad den en gång var tänkt att handla om (ni minns: kvalitet, flexibilitet, mångfald) och istället blivit en administrativ soppa där man rört om så länge att man glömt vad som stod i receptet. Projektanställningarna används i dag i första hand som en besparingsåtgärd, där man låter journalisterna och a-kassan agera ekonomisk buffert, trots att de projekt de arbetar med blivit mer eller mindre permanentade. De som verkligen borde anställas på projekt plockas istället in på konstruerade vikariat – och frilanssystemet, som i grunden är det kanske viktigaste instrumentet för att garantera såväl mångfald som spetskompetens, har havererat totalt. Efter åratal av usla arvoden finns i dag inte ens ett avtal för frilansarna.

bryt

I det perspektivet ter sig ett stopp för projektanställningar som ett mer rimligt krav. Striden för rimliga arbetsvillkor är rättfärdig, inte minst därför att det också är en strid för bättre radio och TV. Men detta får inte likställas med krav på att eliminera den externa medverkan. Bara att få den att fungera.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S. Lasse Granestrands och Fredrik Funcks reportage där de under lång tid följt de asylsökande Hassan, Mohamed och Suleiman kan bli en svensk klassiker. Granestrands text finns med i antologin Goda Nyheter 2003, några av Funcks bilder finns med i Årets bild-boken. Men bäst av allt: reportaget tar inte slut. I söndags publicerade DN Söndag en vad-hände-sedan som gav nytt djup åt deras ambitiösa försök att sätta mänsklig färg på immigrations- och integrationsdebatten. Tydligare än så kan det inte klargöras vad tid och tålamod betyder för möjligheten att göra bra journalistik.