”PO får inte bli en don Quijote”

Det har varit ett omtumlande första år för Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius. Från 20 års frilansliv där hon rått sig själv, till ett inrutat och ­bevakat liv som tidningarnas etiska domare och samvete. Det blir många mejl, många samtal och många resor för att möta redaktioner och allmänhet.

– Jag har fortfarande en del föreläsningar på bibliotek, och det blir en ­rolig kombination av publicitet och frågor om min döda tax! (Stenius ­senaste bok handlar om taxen).

Hon gillar jobbet som PO, och de långa diskussionerna med sina tre kolleger (biträdande pressombudsman, handläggare och kanslist.)

– Det är oerhört roligt och intellektuellt stimulerande. Vår diskussion har en dynamik som ofta leder fram till konsensus. Men jag har ju the ­final cut.

Roligast är de fall där det står och ­väger, som till exempel ett fall där Smålands-Tidningen gjorde ett re­­­­-p­ortage från ett demensboende, och en dotter anmälde skildringen av sin mamma. Var det ett intrång i privat­livet, eller ett värdigt och varmt porträtt av de gamla?

PO fällde, men en splittrad opinionsnämd friade.
– Att PON friar i tveksamma fall upplever jag inte alls som problematiskt. PO ska ha en offensivare roll, vår uppgift är ju ändå att skydda allmänheten.

– Samtidigt är det viktigt att förstå tidningarnas roll, det är ju därför man för tredje gången valde en publicist som PO.

Det har varit en intensiv debatt kring namnpublicering vid brott. Hur ser du på det?
– Det har ju skett en förskjutning de senaste åren. Det beror dels på den tekniska förändringen där DNA gör att utgivare frestas att föregripa domstolsprocessen, dels att det skett så många spektakulära brott där allmänintresset varit oerhört stort.

– Men tidsanda och värderingar förändras fram och tillbaka. För 20 år sedan såg vi brottslingar mer som offer för strukturella orättvisor i samhället. Hela Sverige har förändrats efter mer internationell modell med europeiska liberala värderingar där individen bär ansvar för sina egna handlingar.

Är det bara för PO att anpassa sig?
– PO får inte bli en don Quijote som ständigt strider mot den allmänna uppfattningen, men vi ska inte heller anpassa oss när vi tycker publiceringsskadorna blivit oproportionerliga. PO måste kunna ha egna personliga ambitioner att stävja vissa saker.

Som till exempel?
– I dag lämnar man ut mycket mer personliga detaljer om brottsoffer, och sedan upprepas det varje gång man skriver om fallet eller något som liknar det. Var man till exempel tvungen att ha bilder på de döda Arbogabarnen?
Du talar om utgivarens ansvar. Men har inte tekniken sprungit ifrån utgivaren? Lokaltidningen publicerar inte, men kvällstidningen har bilden och bloggen har namnet?

– Det är skillnad för de anhöriga att söka på nätet mot att se bilden i lokaltidningen där de inte kan undvika den – det gör skitont.

– Men visst, pressetik och utgivarsystem befinner sig under hård press genom offentlighetens genomgripande förändring. Lösningen är inte att abdikera utan att vara innovativa och hitta lösningar. Vårt pressetiska system ramlar ihop samma dag som utgivarna börjar känna sig uppgivna. Då blir det lagstiftning i stället.

Du har ju även en roll som etisk ­debattör. I höstas hamnade du i ett getingbo när du hälsade Schulmans avhopp som bloggare med orden ”Det var på tiden”.

– Jo, jag blev ju totalt missförstådd! Jag uttalade mig enbart om Schulmans blogg, som hade urartat på ett sätt som smutsade ner journalistiken, och det tyckte han ju själv,  må vara att det var ett underligt rollspel som en del i affärsidén…

– Men jag är inte emot bloggar, det vore som att vara emot elektriciteten. Med bloggar har ju det fria ordet för första gången blivit en realitet. Det måste väl vara upplysningsfilosofens dröm!

– Men bloggandet och kommenterandet har förstås också sina skuggsidor. Alla kan inte hantera den här friheten. Och det kan ta fram väldigt destruktiva sidor.

Du kopplar detta till tekniken. Men vad är skillnaden på Linda Skugge och Alex Schulman?
– Mycket liten.

Hon har också slutat. Var det också på tiden?
– Skugge är inte min favorit, men jag har ingen anledning att uttala mig varje gång någon av de här konstruerade publika figurerna hittar på någonting.

Men är det då snarare en förändring i samtalston än teknik? För både Skugge och Schulman publicerades ju med sina utgivares goda minne?
– Jo, jag kunde ju ha tackat Kalle Ljungkvist i stället för att han lade ner bloggen… De här krönikorna är ett tidsfenomen, och vem vet hur länge det kommer att pågå. Jag uppfattar det som dekadent journalistik. De har ­givit mobbarna ett ansikte. Det är kanske inget problem för PO, utan ett problem för oss alla.

– Men det är en tradition i svensk press att det är oerhört högt i tak för en krönikör, och det är ovanligt att de blir anmälda och ännu mer ovanligt att de blir fällda. Grov polemik och gyttjebrottning får förekomma.

– I grunden ingår det inte i mina uppgifter att gå omkring och vara smakdomare, och jag skulle inte ha uttalat mig om Schulman heller om jag inte fått frågan

Ångrar du uttalandet?
– Eftersom jag blev så grovt missförstådd, ångrar jag det. Jag borde ha sagt att jag skiter i Alex Schulman.Ha!

Hur avspeglar sig den nya tekniken i POs dagliga arbete? Har någon tidning fällts för uttryck i en blogg?
– Jag kan inte berätta vilka anmälningar som kommer in. Men nej, ingen tidning har fällts för något i en blogg. Men däremot har det funnits fall där nätkommentarer varit med i vår bedömning.

Så en helt okej artikel på nätet där någon anonym i en kommentar skriver något nedsättande, kan fällas i sin helhet?
– Jo, det vägs samman. Men det beror ju på om anmälaren anmäler kommentaren, annars tas den ju inte med. Och det gäller bara kommentarer som är förhandsgranskade och faller under utgivarens ansvar.

Yrsa Stenius hamnade också i blåsväder när hon i tidningen Vi talade om att medierna inte ska använda sin tryckfrihet hur som helst, och hänvisade till Finland som levt i skuggan av Sovjetunionen och tog hänsyn till sin mäktige granne. Det kopplades till hennes kritik mot publicering av Muhammedbilder.

– Nå, det här har ju PO inget att göra med egentligen, utan jag uttalar mig mer som senior journalist. Jag är inte anhängare av konsekvensneutralitet. Och utgivaren funderar ju ständigt över konsekvenser – förhoppningsvis.

– Jag tycker det är självklart att överväga de samhälleliga konsekvenserna. Muhammedbilderna inte bara sårade och kränkte många människor, utan var också ganska främlingsfientliga. Det ska ju inte vara förbjudet att pub­licera, men man ska fundera på om man har något viktigt att säga. Om bilden inte tillför någonting utan bara är en provokation, kan man tänka: det här ställer till mer än det ger.

– I en essä i Aftonbladet som föregick artikeln i Vi talade jag dessutom om faran med att ta dessa hänsyn. I Finland levde den hänsynen kvar även efter åren då landets nationella överlevnad stod på spel, vilket blev ett totalt förnedringstillstånd för journalistiken. Det är min favorittes: Allting har två sidor – så här komplicerad är världen!

Till slut – hur ser dagordningen ut för PO framöver?
– Jag har inte bestämt mig än, men jag funderar på om jag ska ta upp det enorma intresset för privatlivet. Journalistiken går otroligt långt in i den privata sfären, och till exempel brottsoffer kommer i kläm. Som jag tidigare nämnde: ska man verkligen publicera bilder på de döda Arbogabarnen? Jag skulle kunna tänka mig att på eget initiativ driva ett fall där jag tycker att medierna gått för långt.

Fakta/Yrsa stenius

• Blev PO 17 september 2007.
• Född 1945 i Helsingfors.
• Chefredaktör finlandssvenska Arbetarbladet 1973-79.
• Aftonbladet 1979-87, de sista fem åren som chefredaktör.
• Har gett ut flera böcker, till exempel om Albert Speer, Jussi Björling och sin tax.