”Reportagebokens resa – från utopi till dystopi”
KRÖNIKA Under julhelgerna beslutade sig min mammas man Jan Stolpe, litteratör och översättare sedan början av sextiotalet, för att trappa ner och sälja sin arbetslägenhet. Därmed fick jag botanisera bland hans boksamling och ta vad jag ville. Lägenheten, en gammal slöjdsal, var till brädden fylld med böcker, hyllorna sträckte sig ända till taket fyra meter upp och både kyl och frys var fyllda med volymer.
Jag greps av ett våldsamt bibliofilt habegär och kånkade till min flickväns förfäran hem kasse efter kasse med rariteter, inte minst böcker av mina journalistiska idoler: Sven Lindqvist, Sveriges enda världsreporter. Check! Klart man behöver tre ex av Utrota varenda jävel. Ryszard Kapuściński i Anders Bodegårds eleganta språkdräkt. Husgud, trots att han fabulerade. Check! Svetlana Aleksijevitj. Det polyfona berättandets mästare. Yes!
Inte sällan fastnade jag med näsan i någon svensk bok från sextiotalet. Det blev en tidsresa till reportagekonstens gryning, en epok när svenska journalister och författare reste ut och upptäckte världen, och världen, det var inte USA och Europa, utan Tredje världen, det som idag kallas Globala Syd. Den stora berättelsen var avkolonialiseringen, befrielsekriget. Det var i de nya, fria staterna framtiden skulle födas. I En dag på världsmarknaden (1967) besöker Per Wästberg Etiopien och ser bygget av Afrikanska unionens högkvarter i Addis Abeba. Guineas delegat jublar: ”Vi är inte marionetter längre. Vi är herrar i vårt eget hus!”
Flickan i Havanna sitter inte längre i ett fönster och vinkar på en karl, berättar Anders Ehnmark i Cuba, Cubana (1963). Hon heter kamrat Emerita, har militäruniform och en Colt .38 och undervisar kubanska barn om ”revolutionen och faran i att vara egoistisk”. Reportaget är präglat av sin tids storvulna drömmar, men välskrivet och långtifrån något myrdalskt propagandastycke. Nu spelar ryssar schack på amerikanernas gamla badhotell, noterar Ehnmark, som möter Castros säkerhetschef comandante Garcia och frågar rakt ut om avrättningarna.
Någon entydig guldålder var det förstås inte. Många av rapportböckerna var naiva, exotiserande och galet vänster. Källkritiken ibland obefintlig. Det är inte därför jag fascineras. Det är något annat som lockar, något som verkligen saknas idag: framtidstro. Världen var en berättelse om möjligheter. Det är det som har gått förlorat. Dagens utrikesreportage handlar om klimatkollaps, demokratins förfall, krig utan slut. Reportaget har blivit vittnesbörd snarare än upptäcktsfärd. Journalisterna skriver fortfarande lika bra – kanske bättre – men de skriver inte längre med samma hopp.
Det är värt att nämna att sextiotalets resenärer fick rundligt betalt, bokförlag och tidningar badade i pengar, Expressen och DN hade egna flygplan, skribenterna levde flott och lästes av en bred allmänhet. Idag kommer jag bara på en enda reportagebok med brett genomslag. Åsne Seierstads Ofred – Ryssland inifrån (2025). Jag håller den för hennes allra bästa. Översatt av Jan Stolpe, tack för det också!
Tre läsvärda rapportböcker
(enligt Jesper Huor)
- Cuba, Cubana (1963)
Expressens Anders Ehnmark både hänförs och tvivlar på revolutionens Kuba.
Typisk mening: ”Congarytmer, gungande höfter och karibisk magdans klargjorde sötman i ordet socialism.” - En dag på världsmarknaden (1967)
En äventyrlig och poetisk Per Wästberg möter Östafrikas nakna herdefolk, utvisas till Somalia och tolkar den afrikanska trädugglans nattskri.
Typisk mening: ”Jag är hungrig, sade Nkoto.” - Slagskuggan (1969)
Sven Lindqvist bilar 3 500 mil i Latinamerika, dokumenterar USA:s inflytande och hoppas på revolution.
Typisk mening: ”Jag såg Che Guevara i Vallegrande kvällen innan han begravdes.”
