”Parallellerna till Metoo är hur många som helst”

Vanlig journalistisk nyfikenhet. Det var Lisa Bjurwalds ingång till den två år långa granskning av svensk förlossningsvård som blivit boken BB-krisen. Journalisten når en författare med hektiskt schema redan innan boken nått ut i handeln. Hon har suttit i TV4 och Studio Ett och medverkat i en rad andra medier. Parallellt ramlar berättelser från vanliga kvinnor som vill dela med sig av sina erfarenheter av svensk förlossningsvård in.

– De vanliga kvinnorna hör av sig, det är ovanligt. Det brukar ju kunna vara en stor mediecirkus kring en uppmärksammad debattbok, men de här berättelserna som bara väller ut i ljuset… Det är jobb i princip dygnet runt just nu, jag har tagit ledigt från mitt day job, säger Lisa Bjurwald.

Hon känner ett ansvar att förvalta varenda mejl eller mess hon får. En del av vittnesmålen hamnar på sajten bbkrisen.se, efter en lättare journalistisk bearbetning. Lisa Bjurwald vill inte falla i Metoo-fällan och hänga ut några läkare eller barnmorskor, säger hon.

– Alla namn ska bort, ibland på sjukhus också. Så att här det blir en etisk rörelse.

Ser du fler paralleller mellan det här BB-uppropet och Metoo?
– Hur många som helst: det stora tabut kring någonting, och normaliseringen som hänger tätt ihop med tabut. Ju färre som berättar, desto större stigma finns det. Det många kvinnor säger är att man trodde att det var normalt, att det skulle vara såhär, för man har inte hört någon annan klaga. Det gäller allt från att bli sydd utan bedövning, till att bli illa behandlad av vårdpersonal, eller olika typer av skador.

– En annan stark parallell är att det handlar om problem som tonas ned av samhället. ”Bit ihop, du ser okej ut där nere” kan kvinnor få höra, eller ”Du har ju fått ett friskt barn, vad gnäller du för?”.

Det är Bjurwalds sjunde bok, men första gången hon stannas på gatan av vanliga människor. Ändå har krisen i förlossningsvården, åtminstone när det gäller dess resurser, varit på medieagendan länge.

– En anledning till att det här blir så stort nu är att det finns ett gigantiskt mörkertal. Nu är kvinnorna i fokus, deras berättelser kommer fram. Många har också sagt att det är så himla skönt att någon vågar vara tuff mot förlossningsvården.

Vad fick dig att skriva boken?
– Det är klassiskt, jag skrev en kolumn i Aftonbladet och insåg att jag hade fler frågor än svar. Som du säger, det har varit rubriker sommar efter sommar, bra bevakning, men de har inte svarat på frågan om varför vi har en bb-kris. Sedan kom miljarderna till förlossningsvården, men även efter dem sa barnmorskor jag började intervjua från norr till söder att arbetsvillkoren är fruktansvärda, de hinner inte äta eller kissa. Då blev jag ännu mer nyfiken. Mysteriet tätnade.

Lisa Bjurwald fortsatte sin researchresa, pratade med barnmorskor runtom i landet som blåst i visselpipan.

– Nästan alla sa samma sak: efter arbetsdagen tänker man ”puh, det gick vägen, ingen blev allvarligt skadad idag heller”. Då insåg jag att det här är ett omfattande samhällsproblem, ingen liten detalj.

Så vad behöver göras, är det politikerna som sitter på hela lösningen?
– I slutet av boken listar jag 15 konkreta punkter för att förbättra framtidens förlossningsvård. Det som går som en röd tråd handlar om attityder, och att sluta behandla kvinnor och det här vårdområdet med sådan nonchalans. Det är välmenande att pytsa ut pengar, men om man inte samtidigt förbättrar barnmorskornas arbetsvillkor får man dem inte att stanna. 19 av 21 regioner har brist på barnmorskor trots miljarderna.

– Man måste förstå de djupa strukturella problemen här, de går inte att sminka över.

Vilka är de strukturerna, menar du – patriarkatet helt enkelt?
– Ja, det är vad jag landar i. Det blir en dubbel lågstatusstämpel, för det är kvinnor som föder barn och kvinnor som förlöser barn. Om man vill vara extra cynisk skulle jag vilja säga, som många intervjuade säger, att det är extra lätt att skära ned på resurser för just den här gruppen, gravida och nyförlösta kvinnor. För den är minst protestbenägen, man är så otroligt utsatt psykiskt och fysiskt. Man orkar och vågar inte bråka.

Vilka journalistiska utmaningar har du stött på?
– Dels verkar det finnas ett missförstånd inom vården om vad journalistik är. Läkare menar att det inte är konstruktivt att prata om det här, barnmorskor säger ”skräm inte upp kvinnorna”. Det är en otroligt märklig uppfattning, som går ihop med paternalismen inom förlossningsvården, att kvinnor och medföljande partners ska behandlas överlägset. Jag har fått sitta ner och dra paralleller till kriminaljournalistik, hålla en journalistisk grundkurs 1A. Det är djupt sorgligt.

En annan journalistisk utmaning har varit att behöva sålla bland de många vittnesmålen.

– Att faktiskt vara tvungen att säga att ditt fall är tyvärr så likt 20 andra fall jag har hört om. Det är moraliskt och känslomässigt svårt, man önskar att man hade 1 500 sidor – men de flesta intervjuade har förstått att ingen orkar läsa en jättetegelsten till debattbok.  

Lisa Bjurwald har också behövt understryka att hennes ingång varit helt oberoende.

– Jag har inga personliga agg, ingen bakgrund i sjukvården, jag har bara varit genuint nyfiken på vad som är fel. Sedan landar den i en debattbok med förslag på praktiska åtgärder, och att jag nu tar ställning. Det är inte konstigare än om du undersöker till exempel sexuella trakasserier om barn. Jag har behövt understryka att det inte är löst tyckande utan en oberoende granskning med oberoende källor från alla olika håll.

Så om någon invänder att det ju också finns hundratusentals berättelser från förlossningsvården där det gått bra och menar att dina exempel ändå är anekdotiska, vad säger du då?
– Ja, mina berättelser är anekdotiska, men bakom dem finns forskningen. Där står det svart på vitt hur många som blir förlossningsskadade, hur många som hänvisas till andra BB, hur stor vårdplatsbristen är, och så vidare. Det finns fakta på i princip allt.

– Men det är också häftigt att vi journalister har möjlighet att berätta om verkligheten innan den är mätbar. Om tio år kanske vi kan se att nativiteten i norra Sverige gick ner enormt, efter BB Sollefteås nedläggning, men innan dess kan vi journalister vara där och prata med kvinnorna. Vi har möjlighet att vara i framkant av samhällsdebatten.

Socialminister Lena Hallengren kallar nu till sig vårdens aktörer till ett samtal om förlossningsvården. Ser du en koppling till din bok?
– Jag upplever väl att det åtminstone delvis måste ha bidragit, det tycker jag inte är förmätet att säga. Hon har fått flera direkta propåer om att möta mig i debatt, vi hade också en debattartikel i SvD i fredags med direkt uppmaning till henne om att ta tag i förlossningsvården. Hon vill nog förekomma kritik.