Journalistik blir dramatik i Göteborg

Carolina Jemsby kommer att åka spårvagn flitigt i höst. Elvans spårvagnslinje i Göteborg går mellan Bergsjön och Saltholmen – via Järntorget där Folkteatern ligger. Intervjuer med unga tjejer som bor längs linjen är stommen för hennes och Folkteaterns konstnärliga ledare Frida Röhls scenkonstprojekt.

– Under åren har jag kommit i kontakt med historier och människor som jag har velat porträttera och berätta om, men där det inte har gått för de har inte kunnat framträda i tv. Scenen kan vara en plats där de berättelserna får en röst och förs ut, säger Carolina Jemsby.

Elvans spårvagnslinje har varit föremål för akademisk forskning, berättar hon.

– Den rör sig från ett extremt utsatt område till ett riktigt rikt överklassområde. Men även om de materiella förutsättningarna skiljer sig något helt enormt, så tror jag att det också finns något universellt som man som ung tjej kämpar med just i den här uppväxttiden, med enorma krav på utseende och framgång. Vi får se var vi landar i researchen och intervjuerna.

Idén att göra en ny take på Janne Josefssons klassiska reportage om femmans spårvagn (På rätt sida älven, från 1987) väcktes snabbt hos Carolina Jemsby när Frida Röhl hörde av sig och frågade om hon ville hoppa på projektet Trust, där nio europeiska teatrar samarbetar med grävande journalister.

– Carolina har helt rätt i att de unga tjejerna är väldigt ohörda. Det är så otroligt mycket om alternativhögerkillar, eller ”ortenkillar” – det är en feministisk backlash, tycker jag.  Både teatern och journalistiken har en möjlighet att lyfta de perspektiv som inte syns. Man behöver hela tiden ha blicken på det som är utanför bilden, säger Frida Röhl.

När Frida Röhl först hörde talas om projektet där journalistik gifts ihop med scenkonst kände hon sig provocerad: kan inte journalistiken ta hand om sanningen själv och låta teatern hålla på med fiktion?

– Mitt synsätt har varit att det blir problematiskt så fort verkligheten kliver in i teatern. Det är ganska lätt att lyfta in människor på scenen och berömma sig för det. Men vad händer med teaterkonsten och våra fiktiva berättelser när världen vi lever i är så full av lögner, med alternativmedierna. Det är ett ämne som uppehåller mig ganska mycket, och just därför ville jag hoppa på projektet, säger Frida Röhl.

Vilka är utmaningarna när konst och journalistik ska mötas?

– Som konstnär kan jag inte göra anspråk på att vara uttolkare av någons sanning, bara ge den en plats eller ett rum i ett scenkonstverk. När man har med verkliga människor att göra, som lever, är den respekten oerhört viktig.

Carolina Jemsby säger att en grundförutsättning är att intervjupersonernas berättelser inte förvanskas på scen.

– Man kan ju inte putsa till dem så att de ska passa en historia bättre. Men det tror jag att både Frida och [dramaturgen] Magnus Lindman är helt inne på. Jag upplever att de har stor respekt för det journalistiska arbetet.

– Jag tror att berättelser får spreta mer på teatern. Och det är spännande att se hur journalistiska berättelser kan ta sig uttryck i andra former än den strikt journalistiska. Vad händer då? säger Carolina Jemsby.

Hon har påbörjat skrivbordsresearchen och ser fram emot att under kortare tjänstledigheter från Kalla fakta få ta spårvagnen ut i Göteborgs skilda världar.

– När man pratar med människor så är berättelserna alltid så mycket mer överraskande, sprakande, mer fantastiska än det man kan hitta vid skrivbordet. Jag pratade med någon som berättade om ett projekt under sommaren som tog tjejer från Bergsjön till havet. Elvans spårvagn har slutstation vid havet – men det finns 16-17-åringar i Bergsjön som aldrig hade sett havet. De hade aldrig åkt spårvagnen hela vägen. Det är de här delade städerna vi har idag. Att man inte känner en tillhörighet eller rätt att ta sig till vissa delar. Jag tror att det kan vara så åt båda hållen, säger Carolina Jemsby.

Vilka utmaningar ser du framför dig när det här ska bli scenkonst?

– Hittills har jag tänkt att det är så skönt att jag inte behöver ta det ansvaret. Sen är det klart att jag behöver ta ett ansvar för att det blir rätt. Det kommer fortfarande att vara journalistik.