”Jävligt tacksam över att de stått ut med mig”

Mångåriga reportern Svante Lidén kom till Bladet redan 1981, en första vända. Sedan 1989 har han varit tidningen trogen. Men snart vandrar han ut. Närmare bestämt den 25 juni, klockan 15:10. Då är det exakt 67 år sedan han föddes.

– Då går jag från tidningen, säger Svante Lidén.

Journalisten når honom mitt i en fickparkering. Han är hemma i Uppsala, men snart på väg till redaktionen och ”ytterligare en sådan där jävla avtackning”.

Annons

– Vi hade en stor historia i fredags. Löpet [se bild] var det bästa jag sett i genren. Fantastiskt.

Hur känns det att sluta jobba?
– Vemodigt. Omtumlande. Aftonbladet är en så enormt stor del av mitt liv, jag haft några av mina bästa yrkesmässiga erfarenheter där – och några av de värsta. Det är ju hemska grejer man råkar ut för i yrket, med färjekatastofer, minspränningar, alla dessa vardagskatastrofer.

Han lyfter fram kollegorna som han kommer att sakna – några fotografer har han sovit fler hotellnätter tillsammans med än med sin fru, ”fast på ett annat sätt”.

– Det är väldigt hög lägstanivå på de som jobbar hos oss. Man kan tycka vad man vill om tidningen, men det är en kompetens som är fantastisk, hos nästan alla. Vi har haft en vi-känsla som är ganska enorm. det var den som gjorde att vi kunde ta Expressen, fast ingen trodde att det var möjligt.

– Resan in i den digitala världen har också blivit extremt framgångsrik.

Vad tänker du om tidningens framtid?
– Jag hoppas att man håller den publicistiska fanan högt och att man månar om den uppkäftiga kvällstidningskulturen. Det står om allt i Aftonbladet, högt och lågt. Jag hoppas det kan fortsätta så. Och det är viktigt att man håller stenhårt fokus på skrivandet, är på det klara med att det krävs god stilistik. Vi får inte bli slentrianmässiga och tro att vi tagit hem det här för tid och evighet, det går fort i branschen.

Svante Lidén envisas med att tro på papperstidningen också.

– Det har börjat bli lite ballt för ungdomar som har något i huvudet att läsa tidningen igen, det ser man på kaféer. Man är smart och undviker gamnacken.

Vilka jobb sticker ut från dina 30 år och över 6 000 texter?
– Svårt att säga. Jag fick TBE för elva år sen, jag skrev om det när jag fortfarande var rätt dimmig. Det är min viktigaste text, för den visade att jag fortfarande kunde skriva.

Han är tacksam över att tidningen ”stått ut” med honom sedan sjukdomen.

– Jag blev jävligt sjuk. Tack och lov har det inte påverkat mitt skrivande som jag trodde. Jag är evigt tacksam över att de visat tålamod.

Ett annat jobb han lyfter fram är hur han räddade kvar biblarna på hotellkedjan Scandic.

– Jag läser alltid Uppenbarelseboken när jag bor på hotell, för man somnar väldigt fort då, så det fanns ingen altruism i detta. Jag uppmärksammade saken inför Gideoniternas världskongress, och Scandic ändrade sig rätt snabbt sen.

– Men man har ju gjort så jäkla mycket. Träffat mina största idoler, träffat Mandela, Ingemar Johansson. Jag gjorde sista intervjun med Astrid Lindgren. När Björn Borg skulle göra comeback i tennis gjorde vi en ”Vi fem” med Frank Zappa. Bara Aftonbladet gör såna grejer.

Vad ska du göra nu då?
– Jag kommer nog att göra en del åt tidningen. Vill ingen ha mina alster får jag väl skriva för mig själv. Den här tiden har gått så vansinnigt fort, det gäller att ta tillvara de år man får i yrkeslivet. Vårt yrke är det bästa som finns, var man än jobbar. Det är ett enormt privilegium att möta människor och få ställa frågor de inte har någon som helst anledning att svara på. Att få bejaka sin nyfikenhet och sitt barnasinne.

– Att ha en djävulsk nyfikenhet: vad finns det bakom kullen, bakom dina intetsägande svar, är nödvändigt. Och det måste vara glädje. Utan glädje i den här branschen är vi döda.