”Skärpning – sluta förväxla mig med Ola Wong!”
Krönika Så händer det igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Ännu ett ljushuvud i mediesvängen förväxlar mig med den två meter långe kulturredaktören på Kvartal, den nyfikne Kinakorren som flyttade hem till Sverige och sadlade om till kulturkrigare på högerkanten.
Jag ser mig i spegeln, bildgooglar min påstådda dubbelgångare. Dussintals Ola Wongar fyller skärmen: arga, finurliga och mästrande.
Vi är inte ett dugg lika. Och vi har inte haft något med varandra att göra sen vi gick ut JMK år 2000 och Wong knep priset för bästa examensarbete – den lilla guldgrävlingen – med sitt bildreportage ”No, I’m from Borås” (jag kom tvåa med min granskning av en asylsökande som tog sitt liv på förvaret).
Man kan lugnt säga att jag och Ola Wong skrivit om helt olika saker på helt olika sätt, men en sak har vi ändå gemensamt. Med pappor från Östasien och mammor från Europa är vi så kallade eurasier och har samma hudfärg. Ovanligt i branschen.
Därav sammanblandningen. Därav alla förtjusta ”Hej Ola!” som jag alltid bemöter med ett glatt ”Men hallå, sluta rasprofilera mig!” Glatt, men framfört med ett vibrato i rösten som signalerar kränkthet. Inte för att jag egentligen tar illa upp, utan för att få njuta av reaktionerna – pinsamma tystnader, förvirrade ursäkter, blossande rodnad, följt av mess och mejl dagen därpå som insisterar på att man absolut inte alls på något minsta sätt överhuvudtaget …
I botten ligger förstås detta: Det är pinsamt att förväxla folk, men att blanda ihop personer av samma ”ras” är dubbelt så illa, och kan tolkas som unket, fördomsfullt och rassigt.
En gång i tiden, det var nog bara tio år sen, diskuterades representation i medierna ofta, och alla redaktioner med självaktning stoltserade med en mångfaldspolicy. Idag är frågan iskall. Dels för att högerpopulismen, som hatar alla inkluderingsprojekt, flyttat fram positionerna, dels för att mer akuta frågor tagit över mediedebatten.
Vem orkar bry sig när hoten mot svenska journalister ökar, yttrandefriheten monteras ned i USA och Israel mördar över 200 palestinska journalister i Gaza. Men kriserna har inte gjort frågan om breddad rekrytering irrelevant, tvärtom.
Det behövs erfarenheter och språkkunskaper för att berätta inte bara om världens stormar, utan om dagens Sverige – det har journalister som exempelvis ryska Liza Alexandrova-Zorina visat i sina lysande reportageböcker om skuggsamhället, och Saeed Alnahhal, bördig från Syrien, i sina fina texter i DN.
En femtedel av Sveriges befolkning är född utomlands, en tredjedel har utländsk härkomst. Säkert har mångfalden på redaktionerna ökat på marginalen, men det speglar knappast befolkningen, och den stora majoriteten av studenterna och lärarna på journalistutbildningarna är idag vita, medelklass och kvinnor. Man ska inte dra alla över en kam, och idealet är förstås att alla kan rapportera om allt, men i verkligheten är det ofta svårt.
Häromdagen trampade jag själv i klaveret. Ett oförlåtligt faux-pas. Jag blandade ihop två svarta kvinnor, en journalist och en akademiker. Jag kom på det mitt i en konversation där motparten plötsligt såg frågande ut när jag refererade till saker jag trodde hon sagt och gjort.
Uttryck som att sjunka genom golvet och bli en blöt fläck, räcker inte till för att beskriva känslan. Min blick flackade och jag pep att jag måste gå på toa. Hennes blick brände nästan hål i min rygg när jag sprang därifrån. Min enda tröst är att hon förmodligen trodde att jag var Ola Wong.
