Gå direkt till textinnehållet

Jag hade inte sett på plats hur hemlösa lever

"Hjälp - lever folk så här idag i Sverige?" Så tänkte Jacob Zetterman (bilden), som tillsammans med fotografen Christoffer Hjalmarsson i ett år följde hemlösa Lisa Bäckman.  

Reportaget "Ett år med Lisa" publiceras i veckans Arbetaren och skildrar en tid i Lisa Bäckmans liv – från husvagnsläger vid Kungens kurva till Färingsö kvinnoanstalt och ut igen. Christoffer Hjalmarsson fick idén när han läste om lägret i någon tidning. Han åkte ut dit en gång och fotade, efter det gjorde han och Jacob Zetterman ett reportage inför förra julen.

– Sedan ville jag fortsätta, Lisa var en så intressant person, säger Christoffer Hjalmarsson på telefon från Afghanistan där han är på resa.

Jacob Zetterman var länge frilansande samhällsreporter men är i dag anställd på Dagen. Han är tacksam över att Christoffer Hjalmarsson tog initiativet till att de skulle fortsätta följa Lisa.

– Det är inte ofta man hinner tänka längre än till nästa uppdrag som frilans, man vill ha snabba pengar. Att göra långsiktiga jobb är en lyx man ofta inte har råd med, säger Jacob Zetterman.

Hur ofta träffades ni?

– Christoffer träffade henne ett 40-tal gånger, jag 4-5.

Var hennes liv som du föreställt dig?

– Jag har jobbat med hemlösa på ett boende i Göteborg, så jag har stött på hemlöshet förut. Men jag har aldrig varit ute på plats på det här sättet, och sett hur de lever. Hjälp – lever folk så här i dag i Sverige?

Vad förvånade dig?

– Att de själva berättar att de vill leva så här, att det är deras livsstil. Inte bara Lisa, flera andra säger också att de valt det själva. Och det stämmer, de har ofta blivit erbjudna hjälp. Ingen lever helt utanför samhället. Hemlösheten är en kombination av egna val och hur samhället ser ut.

– Man tänker att alla hemlösa vill ha hjälp. När de säger att de vill bli lämnade i fred – det går emot den vanliga bilden.

Något som var svårt eller problematiskt under arbetet?

– Att vara journalister. Till exempel hade Lisa Christoffers telefonnummer och ringde honom när lägret skulle vräkas för att fråga om polisen hade gått än. Det är svårt att vara en neutral betraktare när man får frågor om hjälp.

– Jag hade fattat beslutet att vara neutral. Men det håller inte – man måste vara medmänniska också. Det är en avvägning, säger Christoffer Hjalmarsson.

Vad tycker ni om svensk socialjournalistik? Det här presenteras som ett unikt reportage i Arbetaren.

– Det finns vissa grupper som det är svårt att skriva om. Som inte har något inflytande och inte försöker göra sin röst hörd. Hemlösa en sådan grupp, de kommer ofta inte till tals. Arbetslösa också, som ju är många fler. Ofta pratar man med sådana som hjälper hemlösa, men inte med dem själva, säger Jacob Zetterman.

Christoffer Hjalmarsson säger att det fantastiska med det hela var att fördomar han hade om hemlösa helt omintetgjordes. Första gången han åkte ut till lägret tog han med sig en kompis – ifall de kunde vara farliga.

– I själva verket har jag aldrig någonsin känt mig rädd, jag har alltid blivit välkomnad. Det första jag gör när jag kommer hem från Afghanistan nu är att åka och träffa Lisa.

Fler avsnitt
Fler videos