Gå direkt till textinnehållet

”Jag gillar tanken på att vi blir skildrade så transparent”

På söndag släpps första avsnittet av dokumentären om arbetet på SVT Nyheters riksredaktion under pandemins första våg. ”Serien ger en unik inblick i hur en stor nyhetsredaktion fungerar”, menar producenten Patrick Bratt.

Tidigt i vårens slit med pandemirapporteringen frågade SVTs dokumentärredaktion SVT Nyheters utgivare Charlotta Friborg om de fick komma och filma, för att dokumentera det intensiva nyhetsarbetet i en extraordinär tid. Hon sade ja.

På söndag sänds det första av två avsnitt av dokumentären ”Den största nyheten”. Den exekutiva producenten Patrick Bratt berättar att produktionen drogs igång redan i mars. Urvalet av de journalister som medverkar skedde naturligt:

– Vi började med att filma morgonmöten och prövade oss fram tills vi hittade våra huvudpersoner. Vi ville ha flera perspektiv och filmade både fotografer, reportrar och programledare. Serien är ingen granskning, utan en skildring av några personer på en spännande arbetsplats under en kris. Den typen av skildringar bygger på att personerna framför kameran vill vara med i dokumentären. Det är en förutsättning för att det ska bli bra och att personerna vågar bjuda på sig själv i med- och motgång.  

Annons Annons

Hur nära har ni följt dem?
– Vi har följt dem ganska intensivt i perioder men har inte skildrat deras privatliv på något ingående sätt. Det har inte varit vårt fokus.

Har några gränsdragningar gjorts för vad ni fick filma eller ta med?
– Vi har hållit oss borta från privatlivet, men i övrigt har det varit fritt för oss att använda allt som har filmats. Nyheterna har inte kunnat styra innehållet.

Hur ser du på slutresultatet?
– Serien ger en unik inblick i hur en stor nyhetsredaktion fungerar och vilka utmaningar journalisterna ställs inför i samband med pandemin.

En av de journalister som figurerar i dokumentären är Jenny Küttim, redaktör på SVT Nyheters grävdesk. Hon konstaterar att hon är van att filmas i arbetet efter att ha jobbat två säsonger på Veckans brott:

– Så jag hade lätt att släppa kameran. Men det var tufft för vissa av mina mer blyga medarbetare. Jag reflekterade inte speciellt mycket över att dokumentärfilmarna dök upp redaktionen, eftersom nyhetsdygnen gick i sådant rasande tempo. Till skillnad från många andra som tvingats jobba hemifrån under pandemin var mina och gruppens dagar på jobbet längre än vanligt.

Hur gjorde ni för att säkra källskyddet?
– Vi var väldigt noga med att se till att avidentifiera källor och källmaterial och vi tog alltid det snacket innan kameran sattes på. Men för säkerhets skull arbetade vi med dokumentärteamet i slutredigeringen, och kollade så att inget slank igenom som inte kunde sägas. Vi har blivit ganska vana att prata i kodspråk, eftersom grävdesken sitter mitt i det öppna kontorsnavet och varje dag måste tänka på att inte prata högt om källor.

Vilket syfte tror du dokumentären kan fylla?
– Jag tror att den kan ge en inblick i hur det går till på en nyhetsredaktion. Tuffa beslut som måste tas snabbt, med en massa pressetiska överväganden. Jag gillar tanken på att vi blir skildrade så transparent och utan omtagningar, och tycker det är viktigt att våra tittare får en insyn i hur vi diskuterar kring publiceringar och vinklar. Och serien visar hur mycket jobb som ligger bakom de få minuter som sedan visas i Rapport, menar Jenny Küttim.

Fler avsnitt
Fler videos