”Inget egenvärde att många anmäler

– Det är jättesvårt att svara på. Paradoxalt nog har nämnden under samma period blivit mycket mer aktiv i det utåtriktade etiska arbetet, med etikcaféer och utbildningar för medlemmar. Jag har också uttalat mig i medier ganska mycket, säger Rino Rotevatn.

– En högst personlig teori skulle kunna vara att tonen i det offentliga samtalet har blivit betydligt råare när allt fler rör sig i sociala nätverk på webben. Tröskeln för vad man finner acceptabelt kan ha höjts.

Är de få anmälningarna ett problem?

– Det har inget egenvärde i sig att många anmäler. Om nämnden inte skulle ha några ärenden alls finns en risk att legitimiteten ifrågasätts – acceptansen för det förebyggande arbetet vi utför bygger också på att vi är ett granskande organ. Det viktiga är att de stora övertrampen kommer in till nämnden.

Är det så då? Till exempel anmälde ingen Trond Sefastsson till YEN.

– Jag väntade mig en anmälan om Trond, men det kom ingen. Men frågan om etik försvann ju inte – vi var ju ute och diskuterade det principiella, precis som vid Schenström-Pihlbladaffären. De fallen har ändå lett till en vidgad diskussion om etik, de hamnade inte under en våt filt.

Hindrar något er att själva ta initiativ till granskningar?

– Inte formellt. Men det skulle kräva en djävulsk bevakning från vår sida av allt som sker, och jag ser en risk för debatt om varför vi granskar det ena och inte det andra. Jag tror det skulle krävas mycket mer resurser – samtidigt som det är helt nödvändigt för legitimiteten att det är yrkesverksamma journalister som sitter i nämnden.

Är nämnden tillräckligt synlig?

– Visst skulle vi kunna vara mer synliga, det är en fråga om resurser. Det här är inte ett heltidsuppdrag för någon i nämnden. Vi agerar från de ramar vi har: att granska anmälningar och hålla etikdebatten levande. Jag anser att den förebyggande verksamheten är viktigast; det är bättre att verka långsiktigt än att släcka bränder i efterhand.

– Vi har ambitionen att skapa en bättre hemsida med en vägledande etisk exempelsamling och förbundets principuttalanden. Det jobbas på det, men vi är ett förbund som har mycket att göra.

Är nämnden för tandlös när inte ens arbetsgivaren får veta att en medarbetare klandrats?

– Det där är en argumentation jag hört ett antal gånger. Att klandras av YEN är ett skamstraff – ingen journalist vill beslås med bristande yrkesetik. Jag kan lova att de allra flesta som klandras skäms tillräckligt mycket som det är. Klubben på arbetsplatsen får ju kännedom.

Varför är YEN bara Journalistförbundets angelägenhet, när spelreglerna är Pressens samarbetsnämnds?

– Därför att yrkesetiken är det man lovar sitt förbund, den gemensamma grunden. Det är precis som att jag, om vi gifter oss, lovar att vara dig trogen – inte någon annan.

Läs mer här.