”Historien om Josefin har bara väntat på att bli berättad”

764 000 tittare har sett K Special-dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” i Play redan innan den sänts. Parallellt har dokumentären gett upphov till en intensiv debatt om jämställdhet i teatervärlden och om mäns våld mot kvinnor, både i sociala medier och på kultursidor.

Anna-Carin Stenholm Pihl är till vardags producent vid SVT-programmet Sverige! som görs i Malmö. Hon har följt Ainbusk och Josefin Nilsson sedan 1999 då hon såg en av deras shower, och länge gått och känt att det fanns en historia att berätta.

– Man har ju hört i många år hur hon har haft det [efter att ha blivit svårt fysiskt och psykiskt misshandlad i ett tidigare förhållande med en känd skådespelare, reds anm.]. Historien har legat så öppen, som att den bara väntat på att bli berättad. Jag blev förvånad över att en film inte redan var på gång, berättar Anna-Carin Stenholm Pihl.

När Sverige! i fjol gjorde reportage om systern Marie Nilsson-Linds comeback, två år efter Josefin Nilssons tidiga död, frågade Stenholm-Pihl henne om det inte var dags att berätta Josefin Nilssons historia.

– Hon blev så glad. "Äntligen!"

Hur kommer det sig att ingen berättat historien tidigare, tror du? Att hon hann dö innan.
– Man kanske inte lägger ihop ett pussel om man inte har alla bitarna, och om man inte lyssnar ordentligt. Och det var en annan tid. Fast samtidigt som mycket hänt och att Metoo ägt rum går det väldigt långsamt. För bara någon månad sedan skrev till exempel en skånsk tidning om ett ”lägenhetsbråk”. Jaha, bråkade de om en lägenhet då? Sedan ändrades det till att en man misshandlade en kvinna.

– Folk slätar över, man vill gå vidare.

Avgörande för att kunna göra dokumentären, som Anna-Carin Stenholm Pihl, fotografen Hanna Gamdrup och klipparen Katinka Bröms arbetat med på deltid, var tillgången till Marie Nilsson-Lind och genom henne Josefin Nilssons efterlämnade bokmanus.

– Mycket handlar om att Marie är en fantastisk människa och berättare. Det är tack vare det som det blir så fint.

Att få människor som känt Josefin Nilsson att berätta var mycket lätt, berättar Anna-Carin Stenholm Pihl. ”Alla” ville berätta. Många ville också vittna om misshandeln, säger hon.

Att inte namnpublicera eller publicera några detaljer om mannen som fällts för misshandeln var självklart redan tidigt:

– Hon hade inte velat det. Och hon hade inte gillat hat och lynchstämning. Hon var snäll, hon ville göra rätt. Hon ville inte ens ha skadestånd, bara stå upp för sig själv och kunna hjälpa andra.

Anna-Carin Stenholm Pihl gjorde all research i somras under ett par veckor själv. Under processen har hon stått i nära kontakt med Marie Nilsson-Lind.

– Det handlar ju om ett förtroende. Att lita på varandra.

Men att visa systern den färdiga filmen var inte helt lätt eftersom det är ett så stort ansvar att berätta om en person som är död.

– Hon blev glad, överväldigad. Och tyckte att balansen mellan de tunga delarna och musiken blev bra. Jag bad henne åka ner till Närsholmen där Josefins aska är spridd och fråga vad hon skulle ha tyckt. Hon sade att Josefin har fått upprättelse, säger Anna-Carin Stenholm Pihl.

Vad tänker du om det stora genomslaget och de konkreta förändringar i teatervärlden vi börjar se?
– Jag kan inte kommentera det på annat sätt än att genomslaget är fantastiskt och oväntat, vi är alla överväldigade. Att lärare berättar att programmet blir undervisningsmaterial och att kvinnojourerna upplever en Josefin Nilsson-effekt. Och att så många verkar inse: Va, är det så här det är att vara kvinna, att vara rädd? Är det det här feminismen handlar om?

Ett skäl till att dokumentären tyckts om av så många tror Anna-Carin Stenholm Pihl kan vara att teamet medvetet försökt vara osentimentala i klippningen.

– Less is more, vi har inte velat fläska på. Utan gått på det faktiska. Vi har försökt hålla en lågmäld ton. Så här var det.