Hej då, Hunter S
Som politisk skribent (jo, han var ju faktiskt det) var han en av de mest inflytelserika som existerat, det kan nog alla från P J O’Rourke, Thomas L Friedman, Johan Hakelius och PJ Anders Linder intyga, oavsett vad de i övrigt tyckte om honom.
Bråket om MKB-pärmarna i Malmö, Textreklamkommitténs upplösning, Marita Ulvskogs halvkvädna visor om socialdemokratiskt medieägande, kungens annonsrabatt i svenska medier och jättebråket sportjournalister emellan om ”moralism” respektive ”machokultur” – japp, det fanns gott om ämnen att kommentera i en ledarartikel den här veckan.
Så förlåt mig om jag struntar i alla dessa viktiga ämnen och istället skriver några rader om Hunter S Thompson.
Han dog ju i söndags kväll i sitt hem i Aspen, 67 år gammal (själv hävdade han att han bara var 65 och på sajten gonzo.org argumenteras livligt för att det är korrekt, men födelsedokument styrker den äldre versionen). En del medieuppgifter talade om hjärtinfarkt, men enligt nyhetsbyrån AFP var dödsorsaken ”självförvållade skottskador”, vilket låter mer troligt, med tanke på vem vi pratar om.
bryt
De första texter jag läste av Hunter S Thompson återfanns i Tom Wolfes klassiska antologi New Journalism, som jag slukade som nybliven journalist i början på 80-talet. Hunter S var (utöver Wolfe själv) den ende, bland storheter som Gay Talese, Norman Mailer, Truman Capote och Michael Herr, som fick med två texter – en om Kentucky Derby, en om Hells Angels. Hisnande läsning, av ett slag som extremt tydligt visade vad Wolfe menade med den ”nya journalistiken”, både när det gäller dess sätt att dramatisera verkligheten inom ramen för journalistiken – och när det gäller rätten att ta sig nya friheter med det journalistiska språket (”Man måste inte tala beige”, som Wolfe själv konstaterade).
Fast Hunter S var inte bara en representant för new journalism; han utvecklade också genren, genom att förvrida den och framhäva sig själv intill det extremas gräns, framför allt i den klassiska Fear and Loathing in Las Vegas – en drogad, fantasiflippad resa mot den amerikanska drömmen – vilket gav honom epitetet ”gonzojournalistikens fader”. Gonzo är inget ord som återfinns i Svenska Akademiens ordlista, men de flesta murvlar, i synnerhet de som någon gång läst honom, torde vara väl medvetna om vad det betyder: journalistik med ett gigantiskt ego, med allt ljus på skribenten, på resa genom en mer eller mindre bisarr verklighet, där journalistikens credo om ”sant och relevant” blir till helt ovidkommande begrepp.
bryt
Hunter S blev med åren mer mediemyt och seriefigur än någon annan journalist i sin generation – och hävdade själv i en intervju att om ens en bråkdel av det som sagts om hans drogmissbruk var sant skulle han för längesedan vara död. Men allt var knappast överdrivet: han dömdes för rån och droginnehav och hotades en gång med fängelse i upp till 50 år, sedan den lokala polisen hittat allt från dynamit till kokain i hans hem.
Som politisk skribent (jo, han var ju faktiskt det) var han en av de mest inflytelserika som existerat, det kan nog alla från P J O’Rourke, Thomas L Friedman, Johan Hakelius och PJ Anders Linder intyga, oavsett vad de i övrigt tyckte om honom. Utan honom hade heller aldrig Rolling Stone fått den position den hade i det amerikanska medielandskapet.
Att hans senare böcker var snudd på oläsliga behöver man i sammanhanget inte bry sig så mycket om. Fader Gonzo är död. Hedra honom med att bryta mot några journalistiska regler redan i dag.
mj@journalisten.se
PS: Vet inte om de är dåraktiga, modiga eller bara osedvanligt professionella, men i bevakningen av Irak intar de båda frilansarna Martin Adler och Urban Hamid onekligen en särställning. Hamids dokumentär ”Bagdad On Air”, som han gjort tillsammans med regissören Ryzsard Solarz och som visades på SVT i torsdags, var fullkomligt lysande och visade att det går att göra enastående journalistik i ett land där nu fem utländska journalister och mediemedarbetare är saknade, sannolikt kidnappade.
