”Journalister borde inte nöja sig med finansministerns känslor”

Den 4 oktober 2025 publicerar Svenska Dagbladet en lång intervju med finansminister Elisabeth Svantesson (M). En stor del handlar om regeringens planer på att sänka försörjningsstödet, det som missvisande kallas ”bidragstak”.

Svantesson får i intervjun bemöta kritiken. En invändning mot reformen är att fattigdomen riskerar att öka. En annan, framförd av Dagens Nyheters ledarsida, är att regeringen gjort en extremt ovanlig fembarnsfamilj till sitt flaggargument för att sänka existensminimum för hundratusentals människor.

Ingenstans i artikeln finns dock någon utredning av problemet. Hur många individer och hushåll får försörjningsstöd, hur mycket kostar det skattebetalarna och hur ser utvecklingen ut?

Den 24 oktober skriver Aftonbladet i samma ämne. Svantesson får åter lägga fram sina argument och svara kritikerna. Nyhetsartikeln har en emotionell slagsida. Vad vill finansministern säga till fattiga barn till ensamstående kvinnor som nu kommer att få det sämre? Svantesson svarar att det handlar om stora familjer och om moral, att det är fel att få lika stor summa i bidrag som man får i arbetsinkomst.

Även här är finansministerns känslor allt som läsaren får veta om det problem som Tidöpartierna säger sig lösa.

Den 12 november fortsätter Expressen på temat finansministerns bråk med DN:s ledarsida – om hur många familjer som egentligen får 46 500 kronor i månaden – och Svantesson får än en gång lägga fram sina moralargument. Tidsserier, nivån på offentliga kostnader och grundläggande fakta om hur mycket en försörjningsstödsmottagare har att leva på lämnas åter utanför rapporteringen.

Så hur står det till med dessa bidrag? Riksnormen för försörjningsstöd är 5 220 kronor. Det är vad man har att leva på efter att hyran är betald. Om man lever i ett stort hushåll får man inte mer – tvärtom.

2015 fick 4,2 procent av invånarna försörjningsstöd. 2025 var andelen 2,3 procent. Så låg har den inte varit under hela den tid som går att överblicka. Kostnaden för försörjningsstöd plus etableringsersättning till nyanlända är nu cirka 15 miljarder kronor. Det är en halv procent av de offentliga utgifterna. Andelen personer som lever på ersättningar och bidrag i någon form är nu den lägsta på 50 år.

Hur många medier har presenterat dessa basfakta som bakgrund till frågan om ”bidragstak”? Har medborgarna fått en allsidig upplysning om proportionerna på det problem som ledande politiker lagt så mycket energi på?

Ibland slår medierapporteringen över i direkt desinformation. ”Inför ett tak för hur mycket bidrag en person kan få” är en åsikt som man får ta ställning till i Aftonbladets valkompass. Saknas det ett tak i dag?

Det här har slagit mig och Christian Lindell under arbetet med vår bok ”Den långa bluffen – myter om Sverige, arbete och invandring”. Hur har diskussionen om jobb, inkomster och bidragsberoende kunnat domineras av mörker när utvecklingen gått åt rätt håll sedan 90-talskrisen och tagit riktig fart under de senaste tio åren?

Vi har gått igenom mängder av medierapportering i de här frågorna men bara undantagsvis sett exempel på journalister som gjort sitt jobb.

Det är en orsak till att myterna kunnat leva så länge. Inte för att fakta saknas, utan för att den alltför sällan redovisas. När berättelsen om ett omfattande och växande bidragsberoende vevas år efter år är det inte bara politikernas ansvar. Det är också ett journalistiskt misslyckande. Lyckligtvis är det aldrig för sent för kollegorna att göra hemläxan.