”Flera personer övervakade oss dygnet runt”
Utrikesreportern Anna Roxvall berättar om hennes och fotografen Johan Perssons resa till det ockuperade Västsahara för tio dagar sedan. Teamet bevakades dygnet runt och nekades intervjuer. ”Man har uppenbarligen bestämt att man inte behöver förklara sig överhuvudtaget”, säger Roxvall.
Förra våren startade frilansteamet Anna Roxvall och Johan Persson eget förlag, med målet att på egen hand börja ge ut fördjupande utrikesreportage i bokform. Den första boken handlade om det lilla landet Burundi. I höst kommer deras andra bok, Västsahara inifrån, om den forna spanska kolonin som sedan mer än 40 år är ockuperat av Marocko.
Varför Västsahara?
– Det är en konflikt som är svår att göra nyheter på eftersom förkunskaperna ofta är ganska dåliga, men den gör sig väldigt bra i bokform. Det är den sista kolonin och en viktig fråga också för Sverige, där kopplingen till Socialdemokraterna går långt tillbaka. Det är en fråga som väcker mycket känslor; både av svek och dåligt samvete, men också av solidaritet, säger Anna Roxvall.
– Det är också intressant för att västsaharierna tidigt fått fastslaget att de har rätt till sitt territorium. Det är ett område som ingen erkänner Marockos rätt till, ändå förlorar västsaharierna hela tiden i realpolitiken. Det är intressant att rota i varför det är så. Vilka mekanismer gör att det inte räcker att ha juridiskt rätt?
Under arbetet med boken har Anna Roxvall och Johan Persson gjort flera resor, bland annat till flyktinglägren i Algeriet, där 100 000 västsaharier lever sedan decennier, och till FN i New York.
De ville också ”självklart” åka till den ockuperade – och största – delen av Västsahara. Eftersom de förstod att de skulle riskera att försätta ockupationskritiska intervjupersoner i fara beslutade de att åka på en resa där det Marockovänliga styret skulle få ge sina bästa argument och tala för sin sak.
Men också det visade sig svårt.
– Vi kämpade i månader för att få bra inbjudningar och kontakter, och tryckte verkligen på att vi vill höra deras sida. Att berättelsen inte är hel utan också de argumenten.
När de ändå åkte hade de en kontakt i det kungliga rådet med saharier som är vänligt inställda till Marocko och som har ganska mycket inflytande i området, och de hade blivit lovade en intervju med deras president.
– Det gick jättebra att komma in i landet och vi träffade honom och hade ett första möte där vi gick igenom vad vi ville göra.
Men efter mötet möttes de av en ”delegation” på åtta personer som stod och väntade på dem. De presenterade sig inte, men sade sig tillhöra polisen och statsledningen.
– En snubbe i skinnjacka och solglasögon stod otrevligt nära och upprepade att de inte kunde garantera vår säkerhet om vi pratade med andra än FN-insatsen. En kille filmade och en fotograferade oss. Sedan satte de två killar utanför hotellet och vaktade oss, det var dygnet runt-bevakning. Till och med när jag gick ut och joggade för att se staden hade jag två personer på moped bakom mig i alla gränder. Det måste ha varit minst 20 personer som bara förföljde oss, säger Anna Roxvall.
Vilken är din analys av det som hände?
– Det jag tycker är väldigt obehagligt är att man uppenbarligen bestämt att man inte behöver förklara sig överhuvudtaget, man har inget behov av en charmoffensiv. Min tolkning är att den som upplever att den kommer undan med vad som helst inte behöver förklara sig. De gjorde inte ens ett försök att visa upp en trevlig sida. Medan den marockanska ambassadören i FN pratar om hur ofritt det är i de algeriska flyktinglägren, men att det är fritt i de ockuperade områdena…
Anna Roxvall är också förvånad över att Sveriges ambassad reagerade ljumt när hon och Johan Persson kontaktade dem med sin berättelse.
– Jaha, verkade de mena, det är ju såhär det är. Det här väcker ingen vrede där, och då är detta ändå ett land som EU samarbetar med för att hindra flyktingströmmar och som man har ett nära säkerhetssamarbete med i förhållande till terrorhot. Men hade jag åkt till Spanien och utsatts för det här hade man nog från svenska myndigheter reagerat väldigt annorlunda.
Roxvall och Persson är vana utrikesreportrar och blev inte rädda för egen del.
– Jag blev mer upprörd å journalistikens vägnar. Det här visar på något större, att man är i en situation i dag där man inte känner något behov av att figurera i samma text som sin motståndare. Vi hade samma problem i Burundi. Man kör i sina egna kanaler.
”Det finns definitivt en marknad”, sade du till Journalisten när ni lanserade ert förlag förra året. Hur har det gått?
– Jag tycker det går ganska bra, jag har hållit mig borta från timvikariat ganska länge nu. Eftersom vi har eget förlag får vi produktionsstöd från Kulturrådet, vi har fått loss stipendier och säljer artiklar under vägen. Vi får runt det, det är inte champagne till frukost men det funkar.
Burundiboken har sålt runt 1 500 exemplar.
– Det är ganska bra för en extremt smal titel. Jag är ganska säker på att intresset för den här boken är mycket större. Frågan är av en helt annan dignitet i Sverige. Bara på S-kongressen en vecka efter terrorattentatet förra året var utrikesministern uppe tre gånger i talarstolen för att försvara regeringens Västsaharapolitik.
