“Det blev en form av gruppterapi”

De är alla runt 50, författaren Mari Jungstedt, Annika Lantz, programledare i Sveriges Radio, Anna Lindman, programledare på Sveriges Television samt författaren och journalisten Mian Lodalen, som diskuterar livet kring 50 i boken.

Hur kom du på idén?
– Grundidén kom från boken Livsmodig som Polaris gett ut i Danmark, där fyra äldre kvinnor pratar om sina liv. Eftersom jag själv har fyllt 50 så tyckte jag att det behövdes en svensk bok om femtioplussare. Man kan säga att boken växte fram utifrån mig själv och de ämnen som intresserade mig, säger Cecilia Gustavsson som sammanställt samtalen och skrivit inledningar till kapitlen.

Hon har en bakgrund på Aftonbladet där hon bland annat arbetat med Kvinna-bilagan och haft hand om tidningens boksidor i många år innan hon började på bokförlaget Polaris, som ger ut Vi måste prata om 50.

Varför ville du ha med just de här kvinnorna?
– Det var inte självklart att det skulle bli fyra vita kvinnor med lyckade karriärer. Jag hade en lång lista på namn och letade efter kvinnor med olika bakgrund och personlighet som skulle våga berätta öppet om sina erfarenheter. Av de jag valde hade jag intervjuat ett par när jag jobbade på Aftonbladet och jag visste att de hade intressanta historier att berätta.

Hur jobbade ni med boken?
– Första mötet hölls i juni och i oktober var manuset klart. Vi samlades fyra-fem gånger på olika ställen, allt från en konferenslokal till Mari Jungstedts hem. Ibland blev det långa maratonpass. Det svåraste var att få ihop alla.

– Att få dem att prata var inget problem, alla hittade varandra direkt och samtalen höll en intim ton med mycket humor. Mari Jungstedt och Mian Lodalen är vänner, men ingen av de andra kände varandra. Vi började prata om deras uppväxt, för jag hade en tanke om att hålla någon slags kronologisk ordning. Jag hade också planerat ett kapitel om jämställdhet. Men det strök jag, eftersom alla samtal genomsyrades av jämställdhetsdiskussioner. Däremot tillkom kapitlet om vänskap eftersom vi insåg hur extremt viktigt det är att prata om.

Som läsare kan man häpna över hur öppna deltagarna är. Var det mycket de ville stryka när de fick se manus?
– Nej, vi tog bort några stycken där de berättade om andra personer som kunde identifieras.

– Vi var helt överens om att boken skulle vara ärlig och öppen om både det som är bra med att vara i den här åldern, och det som är dåligt. Att vara kring 50 är onekligen en mix av känslor och olika sorters förändringar. Livet blir ändligare, människor runt en blir sjuka och dör, kroppen blir äldre, krämporna smyger sig på. Å andra sidan känner många en större trygghet och frihet, och får lättare att sätta ner foten till det som känns fel, vare sig det gäller jobb eller privatliv.

Finns det några kapitel i boken där du själv förvånades över intervjupersonernas öppenhet?
– I ett kapitel pratar de om bristande sexlust, och det är ett ämne som ju har varit lite av ett tabu. De är väldigt öppna om sina relationer; om att bli dumpad eller om sina dejter. Ett annat ämne som är väldigt utlämnande är när de tar upp ångest och depressioner. Annika Lantz var också väldigt öppen om sin cancersjukdom.

Var det svårt att inte lägga sig i samtalen?
– Det blev en form av gruppterapi där vi gav och tog. Som journalist brukar jag ge mycket av mig själv i intervjuer och det gjorde jag även den här gången, även om jag försökte hålla mig i bakgrunden.

Du måste haft ett megastort material att hantera efter era sittningar?
– Ja. Men jag hade förmånen att få hjälp med att skriva ut alla samtal.
 Cecilia Gustavsson har fått många positiva reaktioner på boken från kvinnor. Nu hoppas hon att även män ska läsa den.