Därför ska du kräva att få prata med intervjupersonen

Om man får svar på mejl från en person som ska intervjuas så är det för det första inte någon intervju, enligt Björn Häger.

– Då är det en korrespondens. Det här är den optimala intervjun som du och jag gör nu. Att man får ett mejl eller sms en stund innan, om man ska agera expert inom något område, så att man hinner fundera litegrann. Om du hade ringt mig när jag stod och snickrade i sommarstugan hade det kanske inte blivit så genomtänkt.

Det har blivit ett växande problem att myndighetspersoner hellre vill svara på mejl än muntligen. Men ibland kan det finnas ett omvänt problem. Lata journalister kan använda mejlintervjun som ett bekvämt sätt att få texten skriven åt sig, menar Björn Häger. De letar upp någon expert och mejlar tre öppna frågor av typen ”vad är speciellt med svenska jultraditioner?”.

– Sedan klistrar de in svaren och så har de fått sig en färdig artikel. Då skulle jag kunna känna mig lite irriterad över att jag ska skriva artikeln i stället för journalisten. Då är det en lat journalist. Det finns något i själva mötet som är artigt, man ger av sin tid, man antecknar och bearbetar texten själv.

Han tycker att man kan uppmana till självsanering och att man får visa respekt för dem som ger av sin tid.

– Då talar jag inte om ansvarsutkrävande intervjuer utan om när man intervjuar någon som är expert inom ett visst område.

När det gäller myndighetspersoner och andra i ansvarsställning så är det annorlunda.

– För det första är det inte någon intervju när man får mejlsvar. Då tycker jag inte att man ska sätta pratminus framför mejlsvaret, utan sätta svaret inom citat som en markering. Jag tycker också att man ska skriva ut att man har velat ha en intervju men att personen inte har velat prata utan svarat på mejl.

Eftersom det heliga ordet just nu inom myndighetssverige är ”transparens” kan man också använda det som argument mot dem, tycker han.

– Om jag vill ha en bra text vill jag ju kunna få ett förtydligande om de formulerar sig luddigt. Jag tycker man kan se i texten om det är ett mejlsvar eller ett ”riktigt” svar. Det blir ofta luddigare och krångligare svenska i ett mejlsvar. Man gömmer sig ibland bakom formuleringar som man inte skulle komma undan med om journalisten hade kunnat ställa följdfrågor.

Ett sätt att få till stånd en muntlig intervju är att försöka förklara för kommunikationsansvariga personer på myndigheter att det är viktigt att man får tala med den som är ansvarig för frågan. Hur tror man till exempel att det hade sett ut om Anders Tegnell hade skickat ett mejl varje dag under corona-pandemin, istället för att vara tillgänglig för frågor på en presskonferens? Det är ett tydligt exempel.

– Det gäller att få dem att förstå att det bygger förtroende att myndigheten svarar på frågor.

Många journalister upplever att man nu för tiden ofta blir bortmotad av kommunikatörer och inte får prata med den som vet något om det man vill fråga om.
– Så kan det vara. Fördelen med kommunikatörer är dock att flera av dem har en bakgrund inom medier och förstår det som myndighetspersonerna inte förstår.

En sak man behöver förklara är att det är bättre att exempelvis regiondirektören får svara på frågor i stället för att man skickar ut ett pressmeddelande.

– Det provocerar bara journalisterna. Det kan ju också bli så att om man stänger ner kommunikationen och inte svarar på frågor så kan redaktionerna uppfatta det som en krigsförklaring och då blir tonen mycket hårdare och kärvare. Det vinner ju ingen på.

Ska man skicka frågorna i förväg?
– Det kan man göra. Men då kan man lägga till, ”plus naturligtvis följdfrågor på de frågor jag ställer”. En intervju är ju att man faktiskt har ett möte med en annan människa och anpassar frågorna efter de svar man får.

 

Tre intervjutips från Björn Häger
1. Ställ öppna och fokuserade frågor.
2. Lyssna noga efter otydligheter, ställ följdfrågor.
3. Ha förståelse för att vissa personer vill förbereda sig före en intervju.

***

TRE JOURNALISTER OM MEJLSVAR

Marja Grill, grävande reporter, SVT:
Har du upplevt att myndigheter och andra personer i ansvarsställning väljer att svara per mejl i stället för muntligt?
– Ja, absolut, det är väldigt vanligt. Det är vanligare när man har en kritisk ingång, när det är jobbiga frågor eller när de tror att det kommer att bli jobbiga frågor. Men det kan också vara så att någon är nervös över att en informationsavdelning har bestämt att det ska gå via pressavdelningen. Ibland blir folk nervösa över vanlig nyhetsbevakning och hänvisar till pressavdelningen trots att man bara vill prata med en handläggare. Men det vanligaste är att man hänvisar till mejl när det handlar om en ansvarsutkrävande intervju.

Hur brukar du bemöta det?
– Det blir ju aldrig lika bra, inte heller för den granskade myndigheten eller företaget om de inte får chansen att förklara sig själva. Jag försöker alltid förklara det för pressavdelningen. Jag tycker att det är schyst om de får veta frågeställningarna i förväg så att de kan ta fram underlag och läsa på. Jag försöker förklara hur jag jobbar och vara så transparent som möjligt. När vi gjorde granskningen av katolska kyrkan och de avböjde att svara på frågor åkte vi till kyrkan och väntade utanför på kardinalen för att ställa frågor. Men det blir inte lika bra.

Upplever du att det här blivit vanligare med åren?
– Det tror jag. Men det kan vara så att de är rädda för mig. Om man googlar mig så ser man att jag har gjort en del granskningar. Men jag har en känsla av att det blivit vanligare att pressavdelningar skickar ut något skriftligt, håller ner huvudet och hoppas att det ska räcka. Men även regeringen har börjat göra så här. I stället för att svara på kritiska frågor har både Per Bolund, Magdalena Andersson och Morgan Johansson hänvisat till skriftliga svar vid våra granskningar under senaste halvåret. Det är anmärkningsvärt eftersom det inte handlar om något som behöver ett snabbt svar, politiker brukar annars ställa upp om det inte är fråga om stor tidsbrist.

Tobias Andersson Åkerblom, reporter, Göteborgs-Posten:
Har du upplevt att myndighetspersoner vill svara på mejl istället för muntligt på frågor?
– Ja, det känns som något man upplever vid varje granskning man gör. Det kan vara företrädare för myndigheter men också privatpersoner eller företrädare för företag. Nyligen var det en person som avböjde att svara muntligt efter att ha fått nya kritiska frågor, och bara ville svara på mejl. Min uppfattning är att det är när det börjar bli lite jobbigt som intervjupersonerna hänvisar till att de vill svara på mejl.

Hur brukar du bemöta det?
– I slutändan är det svårt att komma runt att skicka frågor på mejl i ett sista skede, om det är i en granskande situation. Är det frågor som en person behöver få bemöta så måste de ju få det på ett eller annat sätt. Om de insisterar att de vill ha frågorna på mejl så får vi ju till slut skicka dem. Men vi gör det vi kan för att komma runt det. I vissa fall får man ta reda på var folk befinner sig och gå dit helt enkelt.

– När en person i maktställning inte vill bli intervjuad om en sakfråga som han eller hon är rätt person att svara på, utan endast svara på mejl, skriver jag alltid ut det i texten. Tycker att det är relevant att redovisa i och med att det innebär att vi inte har samma möjlighet att ställa följdfrågor.

Upplever du att det här är ett fenomen som blivit vanligare?
– Ja, det skulle jag nog säga även om det är svårt att kvantifiera. En kollega till mig, som varit journalist längre än jag, är av den uppfattningen att det är något som kommit mer och mer. Det har också blivit vanligare att många efterfrågar att få se artiklar eller citat i förväg. Vi skickar ju aldrig hela artiklar, i undantagsfall kan vi skicka citat. Jag bandar alla intervjuer så det är ju väldigt liten risk för felcitering.
– Att pressavdelningar och kommunikatörer agerar ”gate keeper” kan förekomma i vissa fall. Ibland kan också den man granskar använda sig av att det finns en pressavdelning och hänvisa till den för att det är bekvämare.

Linda Berglund, politisk reporter, Dagens Medicin:
Har du upplevt att myndighetspersoner väljer att svara via mejl och undviker att svara muntligt på dina frågor?
– Jag tycker att det blivit vanligare bland politiker, och då pratar jag regeringsnivå. Det har blivit väldigt mycket vanligare att man väljer att lämna en skriftlig kommentar, det är ytterst sällan man får prata med någon om man inte är på plats. I stället kommer det en skriftlig kommentar via mejl eller sms.

Hur brukar du bemöta det?
– Jag skickar nya sms eller mejl med följdfrågor då. Och det är inte alltid man får svar på dem. Ibland kan man få ett tillräckligt bra svar på frågan man har ställt, men för det mesta är det bättre att få prata med någon.

Upplever du att det här är något som blivit ett vanligare fenomen?
– Ja, och det som också har blivit vanligare är att alla hela tiden vill läsa sina citat, och det får de ju. Men även personer som är vana att bli intervjuade kräver alltid att få läsa. Ibland vill de ändra något ord och det tycker jag kan vara okej, men om de vill skriva om hela citat för att det ska låta bättre så tycker jag inte att det är okej. Jag brukar också skriva när jag skickar citaten att ”intervjun är bandad men du får gärna kolla så att jag inte har missförstått något”. Då brukar det vara färre ändringar som kommer tillbaka.

– Det blir också vanligare att intervjupersoner ber att man ska skicka citaten även till pressavdelningen. Även personer som är vana att bli intervjuade och har många mediekontakter, och där tycker jag inte att det borde behövas.

– Pressavdelningarna och kommunikatörerna har blivit fler och många är jättebra. Men det är väldigt olika. Ibland sitter pressekreteraren med när man intervjuar och antecknar samtidigt. Det verkar ju som att det är en kontrollfunktion på något sätt.